Örjan Hultåker: När valen närmar sig blir känsloargument viktigare än faktabeskrivningar
Socialdemokraterna har fått en ny partiledare, för andra gången en kvinna. Denna gång lyckades en kvinnlig socialdemokratisk partiledare att bli statsminister även om det krävdes två försök, två omröstningar i riksdagen. Sveriges nya statsminister Magdalena Andersson lyckades på vägen med konststycket att avgå ”bli entledigad” från en befattning som hon ännu inte tillträtt och ännu inte förfogade över.
Sveriges nuvarande socialdemokratiska enpartiregering är den parlamentariskt svagaste regeringen sedan Ola Ullsten var statsminister under mindre än ett år 1978 till 1979.
Den socialdemokratiska statsministern startade sin bana som vald men ej utsedd statsminister med en voteringsförlust i riksdagen när den budget som hon själv lagt fram som finansminister förlorade mot högeroppositionens budgetförslag. Fram till valet tvingas hon nu arbeta efter en borgerlig budget där förra valets socialdemokratiska vallöften hade strukits främst familjeveckan.
Många kommentatorer har diskuterat vilket av partierna som bär skulden för vad som kallats ett politiskt kaos men utgången av statsminister- och budgetomröstningarna var en naturlig följd av att Centerpartiet fullföljde sitt löfte att inte stödja förslag som förhandlats fram med Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet.
Under förhandlingarna mellan Socialdemokraterna och Västerpartiet påstod Socialdemokratiska företrädare, Magdalena Andersson och hennes partisekreterare, att de förhandlingarna inte berörde Centerpartiet. Men till skillnad från andra partier i regeringsunderlagen så gjorde Centerpartiet som de sagt. De vill stå i mitten och kvar de stod, även om mitten inte blev så bred som de ville framhålla med begreppet ”den breda mitten”.
Hågkomsterna från perioden från Socialdemokraternas partikongress till att den nya regeringen präglas dock inte så mycket av vad partierna gjort, utan av vad de sagt.
Enligt den avgångne statsministern Stefan Löfven skulle den socialdemokratiska budgeten vara en nödvändighet för att Socialdemokraterna skulle kunna regera. Om den fälldes skulle det bli extra val.
Den modifierade oppositionsbudgeten som skulle omöjliggjort för Stefan Löfven att regera blev plötsligt bara små marginella förändringar för Magdalena Andersson och hon regerar ståndaktigt vidare med riksdagens högerbudget.
Mycket den senaste månaden har präglats av pseudodebatter. Ett exempel är ”analyser” i olika nyhetsprogram om svårigheter för kvinnor att nå topposter vilket i många fall är sant. Men det blir på något sätt parodiskt när media intervjuar den förra s-partiledaren Mona Sahlin om hennes svårigheter att nå statsministerposten i egenskap av kvinna utan att lyfta fram den viktigaste anledningen. Hon förlorade riksdagsvalet.
Många av de politiska argument och förslag som hörts för tankarna till George Orwells Djurfarmen. Den politiske ledaren Napoleon yttrade att ”All animals are equal, but some animals are more equal than others”. Det sammanfattade Napoleons politiska grundsyn som motiverade hans behov av maktutövning på gården.
En svensk version är ”demokratisk kontroll” som när Magdalena Andersson i TV-programmet agenda sammanfattar den socialdemokratiska politiken till att ”Jag vill ta tillbaka den demokratiska kontrollen över vård, skola och omsorg.”
Formuleringen är sådan att den skall frammana bilden av despoter som tvingar de arma svenskarna till undermålig och godtycklig vård, skola och omsorg. Fram skall regeringen rida framför den socialdemokratiska hären för att befria medborgarna så att de får sin frihet åter.
Men den så kallade demokratiska kontrollen är inget som har med verklig demokrati eller frihet att göra, det är inte en fråga om att ta makten från någon despotisk tyrann, i stället är det en strävan att några få politiker skall ta makten från de enskilda medborgarna. Demokratisk kontroll blir en autostrada på väg mot politisk styrning bort från medborgarnas fria val.
Demokratin var aldrig definierad som att politiker skall bestämma allt. Tvärtom, skall demokratin ge människor möjlighet att få kontrollera sina egna liv och få göra sina egna val.
Men i den nu aktuella versionen av demokratisk kontroll ligger att föräldrar inte skall få välja skola åt sina barn som i stället tvingas att gå in en skola dit de tvingas.
Enligt doktrinen om demokratisk kontroll skall den sjuke inte få välja en vårdcentral där läkarna äger sin mottagning för att få erbjuda professionell vård i stället för vård enligt byråkratiska diktat från regionpolitiker.
Den demokratiska kontrollen skall innebära att mamma inte får välja sitt eget äldreboende. På sikt kan den demokratiska kontrollen utvidgas till att bestämma hur vi alla skall bo.
Tankarna leds till den historiska tid när politiker ville bestämma att det skulle finnas TV-fria dagar så att medborgarna skulle kunna gå till Folkets hus och förbud mot parabolantenner för att förhindra skadliga kulturupplevelser. Och ve den som då ville få nyheter förmedlade av BBC; folksjälen skulle kunna gå under.
Ett annat exempel är förslaget om ett extra garantitillägg om 1.000 kronor mer per månad i pension. Det har basunerats ut som ett bidrag till dem med låg pension som varit med och byggt upp vårt land och lagt grunden till vårt gemensamma välstånd.
Men det är inte en saklig och korrekt beskrivning av ett förslag. Det är ett försök att skapa en känsla, vi skall som väljare och skattebetalare visa vår tacksamhet mot dem som arbetat hårt för att bygga Sverige.
Som pensionsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser ut skall pengarna inte enbart styras till dem som arbetat och byggt Sverige. Alla med låg pension skall enligt förslaget få del av garantitillägget vare sig de har arbetet eller inte.
Och inte nog med det, man behöver inte ens ha bott i Sverige under sina yrkesaktiva år.
För att få vanlig garantipension krävs att man har bott i Sverige i ett visst antal år, men det krävs inte för att få bostadstillägg. Därför valde partierna bakom överenskommelsen att garantitillägget delas ut som en del av bostadstillägget i stället för en höjning av garantipensionen.
Man kan tycka att överenskommelsen är bra, man kan tycka att den höjda pensionen skall betalas ut till alla oberoende av om de arbetet och till alla oberoende av hur länge de har bott i Sverige.
Men man skall då inte beskriva det som en pension till dem som varit med och byggt upp vårt land och lagt grunden till vårt gemensamma välstånd.
Örjan Hultåker är docent och politisk analytiker