Örjan Hultåker: Politisk styrning som hot mot universitetens frihet

I den politiska debatten finns det få om inga röster som är mot akademisk frihet. Men samma personer som i teorin säger sig vilja ge universitetens forskare och lärare frihet agerar i praktiken för att inskränka friheten. Politiker vill styra själva eller genom ombud så att friheten blir att göra som de själva vill.

Begränsningen av den akademisk friheten syns tydligt i diskussionen om utbildningsminister Mats Perssons förslag om att förlänga universitetsstyrelsernas mandatperiod så att regeringen hinner säkerställa att styrelsen har ”säkerhetspolitisk kompetens”. Ja ni läser rätt, han vill inte säkerställa att samtliga styrelseledamöter har vetenskaplig kompetens, inte ens att de har erfarenhet av forskning och forskningens villkor.

Tyvärr fastställdes den nuvarande regleringen av universitetens styrelser av regeringen Reinfeldt men det faktum innebär inte något hinder för den nuvarande borgerliga regeringen att göra om och göra rätt. Men då räcker det inte med att regeringen utser nya ledamöter som passar den nya politiken. Då krävs att makten över universitetens ledning återförs till självstyrande och fria universitet.

När professorer och forskare själva fick utse universitetens rektor blev resultatet en ledning som till exempel när Torgny Segerstedt var rector magnificus och ledde konsistoriet vid Uppsala universitet. Ett annat exempel är när Stig Strömholm valdes till rector magnificus vid samma universitet. Vilket lärosäte kan idag skryta över att ha en rektor som lämpar sig för tillägget magnifik.

När den borgerlige utbildningsministern vill pausa utnämningen av nya styrelseledamöter i universitetsstyrelserna kommer ramaskri från debattörer på vänsterkanten, till exempel i Aftonbladet. Men de uppreser sig inte emot att det är regeringen som utser universitetsstyrelserna utan emot att de inte utser rätt personer, det vill säga att regeringen inte utser personer som verkar för just deras egna värderingar.

Att beakta säkerhetspolitiska frågor i det svenska utbildningssamhället är inte fel, men det bör inte ske genom att ålägga universiteten självcensur. Det bör vara en uppgift för andra än universitetsstyrelserna, till exempel Säpo. Annars frågar man sig: kommer regeringen at förslå att riksdagen beslutar om att alla exportföretag skall ha styrelseledamöter som regeringen utser på grund av deras säkerhetspolitiska kompetens. En sådan ändring av aktiebolagslagen bör medborgarna undanbe sig.

Varje viktig slags samhällsinstitution bör ges möjlighet att organisera sin verksamhet så att den svarar mot dess uppgift och funktion i samhället. Och då måste alla inse att universitetens uppgift och professorernas kall är att vinna ny kunskap och att vidareförmedla den till studenterna. Och det måste ske utan direktiv från politiker.

Universitetsstyrelsernas har som uppgift att ansvara för planering och genomförande av universitetets alla angelägenheter – vetenskapliga, ekonomiska och administrativa (min kursivering). Man bör särskilt uppmärksamma att de ansvarar för genomförande av vetenskapliga angelägenheter. Det kan låta oskyldigt men är långt ifrån oskyldigt. Mot detta skall ställas inomvetenskapliga metoder som skall styra den genomförandet av vetenskapliga angelägenheter.

Det borde inte behöva noteras, men det kanske behövs i det svenska politiska klimatet: universitetens kvalitet garanteras inte av politiskt tillsatta rektorer och styrelser utan av forskarnas och lärarnas insatser.

Faran med politisk styrning har historiskt visats när politiker genom sina utsedda styrelseledamöter lägger sig i genomförandet av den vetenskapliga verksamheten, till exempel undervisningen. Ett exempel var när Lunds universitetsstyrelse och rektor fastslog att utbildningen skulle styras av ett genusperspektiv.

Det får inte vara en uppgift för icke vetenskapliga styrelser och politikernas förlängda arm att välja vetenskapliga perspektiv vare sig för undervisning eller forskning.

Ett särskilt avskräckande exempel är krav på marxistiska perspektiv i det dåvarande kommunistiska Östeuropa som allvarligt motarbetade fri och framgångsrik forskning.

Alla regeringar oberoende av politisk vind, må det vara höger eller vänster, skall också avhålla sig från att styra de vetenskapliga perspektiven genom regleringsbrev när anslag fördelas till universitet och forskningsråd.

Regering och riksdag måste också analysera faran med att indirekt styra vilken forskning som bör förbjudas, till exempel genom Etikprövningsnämnder, vilket visas av den pågående debatten i Svenska Dagbladet.

Den pågående debatten har många oroande inslag som argumenterar för olika slags styrning av universiteten. Men, om tillräckligt många inser att den akademiska friheten inte bara skall vara läpparnas bekännelse kanske det finns hopp. En optimistisk vision är att resultatet kan bli en återgång till självstyrande universitet.

Örjan Hultåker är docent