Örjan Hultåker: Sverige behöver Natoskydd nu

Ibland kommer verkligheten ifatt även de regeringar som är motvilliga att ta hänsyn till hur omvärlden utvecklas. Rysslands övergrepp på Ukraina och dess befolkning har till slut fått den svenska regeringen att hjälpa Ukraina med defensiva vapen och att inse det akuta behovet av långsiktiga beslut som finansierar det svenska försvaret.

Men det satt långt inne och besluten kom först efter det att den borgerliga oppositionen varit pådrivande, till sist insåg regeringen att den är en ytterst svag minoritetsregering som måste anpassa sig till kraven från riksdagen.

Dagens stora problem för Sverige är att regeringen inte agerar tillräckligt snabb på de hot som sedan länge har vuxit fram i Europa. De har inte tagit Putins maktpolitiska strategi på allvar trots att den var synlig redan under den förra borgerliga regeringen som såg försvaret som ett särintresse. Den socialdemokratiska regeringen motsätter sig fortfarande att Sverige skall söka medlemskap i Nato. 

Som ett mantra upprepar regeringen att den förda neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Regeringen bortser från att Putin och Ryssland angriper även alliansfria stater utan att tveka. Det land som inte tillhör Nato har inga garantier om att få hjälp av militär trupp från Nato. Det framgår tydligt av reaktionerna under den ryska attacken på Ukraina och på andra stater som frigjorts från Sovjetväldet.

Putin och Ryssland vill skrämma Europas neutrala stater och har lyckats påverka den svenska regeringens ställningstagande. Statsminister Magdalena Andersson fastslog på en pressträff att ”Om Sverige väljer att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.” Uttalandet har tyvärr uppmärksammats även utanför Sverige gränser.

Vem mer än Putin och hans Ryssland skulle uppfatta det som en destabilisering, knappast USA, EU eller Nato. De utgör inget hot mot Sverige. Efter krigsutbrottet i Ukraina har Putins hot mot länder som hjälper Ukraina medfört att regeringen uppfattar sitt handlingsutrymme som begränsat. Vissa försvarsåtgärder beskrivs som destabiliserande eftersom de kan reta Putin.

Inte bara regeringen utan även Per Gahrton argumenterar i Expressen (10 mars) för att vi måste ta i beaktande hur Putin reagerar och väga in det när Sverige fattar beslut om försvarspolitiken. Det är fler än Gahrton som vill att Sverige skall ta hänsyn till angriparen Putins åsikter.

Regeringen har försökt visa handlingskraft genom att tillsammans med Finland skriva ett brev till EU:s ordförande och påminna om vad som står i EU-fördragets artikel 42.7 om att medlemsländerna skall rycka ut till varandras hjälp om ett EU-land utsätts för väpnat angrepp.

EU:s ordförande kan knappast behöva påminnas om innehållet i EU-fördraget. I stället måste påminnelsen ses som riktad till svensk publik för att visa skenbar handlingskraft.

EU-fördraget ger inte alls någon säkerhet som kan jämföras med Natos garanti om att ett angrepp på en medlemsstat är ett anfall riktat mot alla. Nato deklarerar att varje tum av medlemsländernas territorium skall försvaras, det uttalar inte EU.

EU:s medlemmar kan välja på vilket sätt de vill hjälpa ett medlemsland som angrips och varje land bestämmer själv hur de vill hjälpa.

EU-länderna är inte förpliktade att ge varandra militär hjälp vid ett angrepp. Det framgår tydligt av att den svenska regeringen inte har utlovat att alltid ställa upp militärt om andra medlemsländer angrips. EU-fördraget kan inte ersätta eller alls ge samma skydd som ett medlemskap i Nato.

Putin har visat att Ryssland under hans ledning saknar begränsningar när det gäller att utöka Rysslands inflytande i de alliansfria länder som omger Ryssland. Han anser att Sverige och Finland tillhör de länder som ingår i Rysslands intressesfär. Han vill att vi skall anpassa oss till hans krav, t.ex. genom en alliansfrihet som gör oss beroende av honom.

I normala fall brukar vi i Sverige eftersträva breda politiska uppgörelser när det gäller försvarspolitiken. Men i dagens europeiska osäkerhet är det frågan om Sverige kan ta risken att invänta en socialdemokratisk omsvängning i frågan om svenskt Natomedlemskap.

Förhalande beslutsprocesser är alltför riskabla och svensk passivitet är extra farlig när Putin utmanar hela Europas säkerhet.

Alla de fyra traditionella borgerliga partierna är för ett svenskt medlemskap i Nato. Socialdemokraterna vill inte utreda frågan och har en nyckelroll som regeringsparti.

De fyra borgerliga partierna bör överväga att uttala misstroende mot regeringen för att sedan tillsätta en borgerlig regering som omedelbart tar tag i Natofrågan. En sådan regering måste tolereras även av Sverigedemokraterna vilket är ett problem för Centerpartiet.

Men om regeringen bildas med det begränsade syftet att ansöka om svenskt Natomedlemskap för att därefter avgå borde det europeiska krigshotet kunna få Centerpartiet att göra gemensam sak med de andra borgerliga partierna. Om regeringsagendan begränsas till säkerhetspolitiken, Natoansökan och ökade försvarsanslag borde alla borgerliga partier kunna enas om en tillfällig regeringslösning.

Och, kanske kan bara hotet om ett misstroende få den socialdemokratiska regeringen att svänga i Natofrågan, byta ståndpunkt och vilja ansöka om Natomedlemskap.

För Socialdemokraterna kan det dessutom vara en fördel att frågan om Nato är löst redan före höstens riksdagsval. Efter en valseger för deras regeringsalternativ kan det vara en fördel att inte behöva förhandla natofrågan med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet.

Sverige behöver Natoskydd nu, Europa har aldrig varit farligare sedan andra världskriget då det var Hitler som hotade säkerheten. Han har en efterföljare i Putin.

Örjan Hultåker är docent i sociologi