Örjan Hultåker: Talmansvalet blottar svagheter

Riksdagen har lyckats välja inte bara en talman utan dessutom tre vice talmän. Men det var inte utan vånda. Och den som inte är ledamot har svårt att förstå både det politiska spelet och de ideologier, principer och överväganden som styr hur olika partier och ledamöter röstar.

Det fanns en överenskommelse mellan de fyra partierna i Ulf Kristerssons lag, M, Kd, L och Sd om att gemensamt nominera och rösta på Julia Kronlid som andra vice talman. Det påstods vara det första testet på sammanhållningen i det högra regeringsunderlaget.

I kammarens hemliga omröstning visade det sig att några ledamöter inte följde överenskommelsen. Det är inte känt vilka personer det var som avvek, inte ens vilka partier de representerade i riksdagen. Frondörerna har inte frivilligt har gett sig till känna.

Att ledamöterna kunde rösta mot lag Kristerssons kandidat till andre vice talman är givetvis ett svaghetstecken för lagledarens ambitioner.

Men det är kanske ett större problem för den partiledare vars ledamöter avviker från partilinjen utan att först ha anmält det i partiets riksdagsgrupp. Det visar på att partiledaren saknar auktoritet och på ledamöternas bristande förtroende för partiledningen. I vilka kommande situationer blir det omöjligt för partiets ledning att träffa överenskommelser som håller när regeringens riksdagsmajoritet är knapp?

Av tradition i Sverige brukar talmansvalen göras så att de största partierna är representerade i talmanskollegiet, av talmannen och de tre vice talmän. Även i årets val röstade med acklamation, utan votering, riksdagskammaren för talmannen från Moderaterna och förste vice talmannen från Socialdemokraterna.

Sedan började en märklig argumentering. Miljöpartiet och Vänsterpartiet argumenterade emot nomineringen av Julia Kronlid (Sd) genom att beskylla henne för att personligen vara rasist utan annat belägg för detta än att hon är representerar Sverigedemokraterna. De deklarerade att de inte ville rösta på en abortmotståndare trots att hon deklarerat att hon följer Sverigedemokraternas partilinje att inte ändra på gällande abortregler.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet försökte därmed att etablera en princip om att alla partier måste dela en vice talmans åsikter och politiska värderingar. Det skulle vara svårt att finna någon riksdagsledamot som uppfyller de kraven, möjligen den största mesen och kappvändaren.

Julia Kronlid kritiserades bl.a. för att ha sagt att ”Jag tror att det finns en högre makt som ligger bakom hela skapelsen.” Är det en så förkastlig ståndpunkt i dagens Sverige att den gör en person till paria.

I så fall får hon sällskap av en mycket stor andel av Sveriges befolkning som är medlemmar i Svenska kyrkan. Den trosbekännelse som läses i kyrkans gudstjänster inleds med orden ” Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.”

Är kyrkans trosbekännelse så föraktlig att den gör en person ovalbar till andre vice talman? Eller är det ett argument som bara kan användas mot en sverigedemokrat?

Bland annat Dagens etcetera har efter valet av Julia Kronlid kritiserat henne för att ha sagt att ”Jag accepterar inte evolutionsteorins påstående att människor härstammar från aporna.”

Utan att veta i vilket sammanhang som det yttrades så måste man ställa frågan vem som med vetenskaplig bevisning fastslår att människan härstammar från apor. Det låter närmast som 1800-talets utvecklingsteorier och sökandet efter den felande länken i utvecklingskedjan. Men alla argument kan tydligen användas mot en sverigedemokrat.

När det gäller att kritisera en sverigedemokrat finns det tydligen inte några som helst begränsningar för vilka argument som får tillgripas. En så kallad feminist i den avgående regeringen, Annika Strandhäll, valde att mobba Julia Kronlid för hennes kläder.

Det bör tilläggas att Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor som vill presentera sig som en feministisk organisation. Skall hennes agerande tolkas som att: sådan är feminismen?

Om riksdagen inte proportionellt kan välja talmän med en uppfattning som avviker från den egna, skall då borgerliga politiker försöka blockera val av personer som kallar sig kommunister, vars politik praktiseras såväl i Kina som i Nordkorea och på Kuba.

Jag är inte medlem i Sverigedemokraterna och för inte deras talan. Men anständigheten bör kräva att politiker, partier och media har allmängiltiga normer för hur val går till i riksdagen och än mer vilka argument som får och bör användas när man ogillar en åsikt.

Det är inte mer OK att mobba en sverigedemokrat än att mobba andra personer. En argumentation som den vid talmansvalen och i media efteråt tenderar dessutom att gynna Sverigedemokraterna ytterligare och ge dem fler röster i nästa riksdagsval.

Örjan Hultåker är docent