Örjan Hultåker: Vilket blir Löfvens arv?

Stefan Löfven utsågs till statsminister efter 2018 års riksdagsval och var socialdemokratisk partiordförande under nio år. Många som mött honom i rollen som statsminister beskriver honom som en vänlig och trevlig person, men att vara en god människa kommer inte att dominera när historikerna skall sammanfatta hans gärning. Här är några hållpunkter i en sammanfattning av vad som hänt under hans tid som Sveriges mäktigaste politiker.

I det socialdemokratiska partiet var han ledaren som fick partiet att inse den nya politiska miljön. Partiet hade under en stor del av 1900-talet varit det statsbärande partiet med ungefär 45 procent av rösterna i riksdagsval. Partiet hade under Stefan Löfvens närmaste företrädare svårt att acceptera att Socialdemokraterna inte längre hade kvar den obestridda rollen som statsbärande och att problemformuleringshegemonin gick förlorad.

Göran Person avgick som partiordförande direkt efter valförlusten 2006 när partiet fick 34,9 procent i riksdagsvalet. Fyra år senare fick Mona Sahlin avgå som partiordförande efter en ny valförlust och 30,7 procent i riksdagsvalet.

Hon efterträddes av Håkan Juholt som tvingades bort från partiledarskapet innan han ens hade fått testas i ett val, när opinionssiffrorna fortsatte att dala långt under 30 procent.

Han ersattes av Stefan Löfven som tillfälligt bromsade nedgången och fick 31,0 procent i 2014 års riksdagsval. Sedan har det fortsatt utför utan att han drabbades av en avgångskampanj. År 2018 gjorde Socialdemokraterna ett historiskt uselt riksdagsval och hamnade under den magiska 30-procents gränsen. Partiet fick bara 28,3 procent.

Sedan har kräftgången fortsatt och i SKOP:s oktoberbarometer fick Socialdemokraterna bara 24,3 procent.

Ur sitt partis synpunkt har Stefan Löfvens bedrift varit att han lyckades återvinna regeringsmakten och har behållit den till sin avgång trots att det hela tiden funnits en borgerlig/höger-majoritet i riksdagen. Det har hållit tillbaka de interna kritikerna i partiet trots en regeringspolitik som många gånger brutit mot parti- och valprogram.

Socialdemokraterna är ett brett parti med stora åsiktsskillnader mellan olika grupperingar och många partiaktiva kommer säkert att minnas honom som mannen som höll samman falangerna. Även de radikala reformisterna rättade in sig i ledet under den senaste partikongressen.

Men viktigast är nog att Socialdemokraterna under Stefan Löfvens ledning i praktiken kom att acceptera att partiet är ett parti som andra, med ett stöd som långa perioder ligger under 30 procent. Det har varit en lång vandring från att självklart räkna med valresultat runt 45 procent. Det hade nog varit svårt om inte Stefan Löfven hade lyckats hålla sig kvar som statsminister under det opinionsmässiga utförsloppet.

Men hur kommer då Stefan Löfven att bli ihågkommen som statsminister och regeringschef? Han var den första statsminister i Sverige som fälldes i en förtroendeomröstning, men det vore för enkelt att låta det sammanfatta hans gärning.

Om Stefan Löfven skall utvärderas och få sin ”legacy” beskriven så kommer historikerna att ha ett stort antal händelser att ta ställning till.

Coronapandemin och den svenska strategin kommer säkert att spela en viktig roll när ämbetstiden skall utvärderas. De rapporter som hittills kommit från Coronakommissionen har inte varit positiva utan innehållit mycken kritik mot regeringens agerande.

Stefan Löfven kommer att ha avgått när kommissionen avkunnas sin slutliga dom, men redan nu visar facit att hans strategi resulterade i större andel dödsfall än i andra nordiska länder.

Stefan Löfven kommer också att bli ihågkommen för hur han och regeringen hanterade flyktingkrisen 2015. Då kom mer än 150 tusen flyktingar till Sverige för att söka asyl. Han såg inte i tid vad som skulle komma.

Stefan Löfven kommer att bli ihågkommen för sitt uttalande att ”Mitt Europa bygger inte murar.” Några veckor senare när alla mottagningsresurser var uttömda tvingades han byta fot och bygga murar genom en förändrad flyktingpolitik.

I spåren av flyktingmottagningen har utanförskapet växt i många bostadsområden och Stefan Löfvens regering har inte lyckats presentera någon övertygande lösning på problemen.

Bostadsbristen och fastighetsprisernas utveckling visar på att det inte finns någon effektiv bostadspolitik och det försvårar möjligheten till integration efter flyktingkrisen.

Arbetsmarknadspolitiken har varit en hörnsten i den socialdemokratiska självbilden. Tidigt lovade Stefan Löfven att Sverige skulle få EU:s lägsta arbetslöshet. Efter nästan åtta års regeringsinnehav är det politiska resultatet en arbetslöshet som är bland de högsta i EU och långtidsarbetslösheten är ett orosmoln på himlen.

Bland orosmolnen och de hotande molnbankarna finns också gängvåld och skjutningar som inte tycks ha någon lösning i sikte. Man har inrättat fler platser på polisutbildningarna, men det löser inte problemet när många av de platserna står tomma.

Skolan har varit en stridsfråga under Stefan Löfvens regeringstid och var det långt innan han tillträdde som statsminister. Alltför många ungdomar lämnar grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet och skolans misslyckande har dokumenterats av Pisaundersökningen när den sanna versionen kom fram.

Det har varit få regeringsförslag som skulle kunna lösa skolkrisen. I stället har det förts en kampanj mot friskolorna. Frågan är dock på vilket sätt ett avskaffande av dem skulle lösa grundskolans problem.

Många av de problem som Stefan Löfvens regering har haft att hantera har kommit utifrån men hans regering har även bidragit till nya. Ett exempel är när han bjöd in till EU-toppmötet i Göteborg år 2017 där man antog den sociala pelaren. Många varnade för ökad byråkratisk styrning från Bryssel men den kritiken avfärdades av Stefan Löfven.

En av de 20 punkterna i EU:s sociala pelare som slogs fast vid EU-mötet i Göteborg gällde minimilöner. Punkterna godkändes av Stefan Löfven och nu måste Sverige kämpa för att behålla den svenska arbetsmarknadsmodellen, en kamp som det verkar vara svårt att vinna.

Med Stefan Löfvens fackliga bakgrund som ordförande i Metall är agerandet runt minimilönerna svårt att förstå. Samma sak gäller kärnkraften som han försvarade under sin tid som facklig ledare. Inför hans val till partiledare sade han till Miljöaktuellt att det behövs att ”kärnkraften finnas med som en viktig del i vårt elproduktionssystem.”

Trots den inställningen har Stefan Lövens regeringar avvecklat kärnkraft utan att först bygga ut elnäten och det finns stora risker för en elbrist som hotar både industrijobb och hushållsekonomin när elpriserna skenar.

En del av Stefan Löfvens svårigheter har berott på att han inte haft ett stabilt regeringsunderlag som har delat hans värderingar. Kanske blir han därför främst ihågkommen för att han kunde kompromissa mellan olika intressen, till och med mellan industrifackets och Miljöpartiets. Men det var också i det kompromissandet som många av hans svårigheter uppstod.

Örjan Hultåker är docent och politisk analytiker