Örnen mot draken

När Donald Trump tillträdde som USA:s president var en av de stora frågorna hur den amerikansk-kinesiska relationen skulle utvecklas. Under valkampanjen hade Trump ofta riktat sin ilska och tweets mot Peking, som han anklagade för att ha stärkt sin ekonomi på de amerikanska arbetarnas bekostnad, skriver Zebulon Carlander.

Att han tog emot ett gratulationsamtal av Taiwans president Tsai Ing-wen – den förste amerikanske president(elect) att göra det sedan Richard Nixon – sågs som ett tecken på den maktkamp som skulle komma. Men konflikten uteblev.

Kina valde en avvaktande hållning gentemot Trump administrationen. Genom bland annat USA:s utrikespolitiske nestor Henry Kissinger skickade man indirekta budskap till den inkommande regeringen och kinesiska diplomater såg till att uppvakta personer som Jared Kushner, Trumps svärson och inflytelserik rådgivare.

Kort efter Trump installerades som president anordnades det ett toppmöte mellan honom och Kinas president Xi Jinping i Florida. Det rådde stor förväntan inför inför deras överläggningar. Resultatet blev enligt båda parterna positivt, med överenskommelser om arbetsgrupper angående USA:s handelsunderskott med Kina och Peking lovade sitt stöd i att öka sanktionstrycket mot Kim Jong Uns regim.

Även om Trump ibland uttryckte irritation över Kina via sitt twitterkonto var relationen förhållandevis stabil hans första år vid makten, men det kom att förändras 2018.

När Trump tillträdde omgav han sig av många etablerade namn inom det utrikespolitiska etablissemanget som bromsade hans värsta impulser i handels- och säkerhetspolitiken. I takt med att han blev alltmer bekväm i rollen som president och insåg att mycket av hans agenda inte kom någon vart rörde han om i grytan, bland annat genom personalbyten.

Vad som har kommit därefter är en dramatisk försämring i USA-Kina relationen. Trump har introducerat handelstullar mot Kina med krav att man ska importera mer amerikanska produkter och sluta stjäla immateriella rättigheter från utländska företag. Ett handelskrig har utbrutit mellan världens två största nationella ekonomier.

Att skiftet har kommit så fort och fått bred uppslutning inom det amerikanska politiska etablissemanget pekar på att den här konfrontationen med Kina bara var en tidsfråga. Medan det är få som helt håller med om Trumps tillvägagångssätt är frustrationen stor gentemot Peking som på senare år – framför allt sedan Xi tog över makten – har bedrivit en alltmer påstridig utrikespolitik.

Därmed kan det här ses som början på ett nytt normalläge i relationen mellan USA och Kina. Vissa går så långt att beskriva det som ett nytt kallt krig. Richard McGregor, Financial Times tidigare byråchef i Peking, har beskrivit det som att Washington har påbörjat en frikoppling från Kina, det vill säga att minska det ömsesidiga ekonomiska beroendet.

Tuffare kontroller gentemot kinesiska investeringar i amerikanska företag har introducerats, kinesiska underrättelseagenter har åtalats för industrispionage och amerikanerna håller aktivt på med att exkludera Kina från sina försörjningskedjor, inte minst inom försvars- och säkerhetssektorerna.

Den här utvecklingen har stora implikationer för världen, inte minst Europa. Tyvärr har Trump administrationen valt en mycket unilateralistisk strategi i sin hantering av Kina, men det finns flera gemensamma beröringsytor mellan USA och Europa, exempelvis kopplat till stölden av immateriella rättigheter.

Det hela belyser behovet av en europeisk strategi för Kina som inte bara fokuserar på de ekonomiska relationerna, även om dessa också är viktiga. Den pågående brottningsmatchen mellan örnen och draken kommer allt att döma att fortsätta och ha omvälvande effekter för världspolitiken kommande decennier. Spänn fast era säkerhetsbälten.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift