Oscar Fors: Privatteatern – en utdöende art

Göteborgsoperan, Malmöoperan och Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Alla dessa är exempel på så kallade institutionsteatrar. De tar varje år emot stora bidrag från skattebetalarna för att bedriva sina verksamheter. Argumenten för den statliga subventioneringen av kultur brukar vara att den ska säkra tillgänglighet för alla. Det ska finnas kvalitetsteater även för de som inte har råd att betala höga biljettpriser. Men sanningen är att den statliga och orättvist subventionerade teatern driver upp de privata teatrarnas priser.

Det största problemet med institutionsteatrar är att de aktivt konkurrerar ut privata aktörer genom att sätta upp kommersiella uppsättningar likt broadwaymusikaler som Funny Girl, Chicago eller A Chorus Line. De har en garanterad finansiering medan de kommersiella aktörerna förlitar sig på marknadens krafter. När ett teaterhus sätter upp en uppsättning och betalar dyra pengar till rättighetsägare är sedan uppsättningen brännmärkt i tio år på den svenska marknaden. Ingen annan teater kan alltså på ett lönsamt sätt sätta upp samma föreställning under den perioden. Detta samtidigt som institutionsteatrar inte behöver förhålla sig till dessa spelregler, utan kan välja och vraka med skattebetalarnas pengar, är det de kommersiella teatrarna som straffas och riskerar förlust. Vilket blir ett stort bakslag för alla de skådespelare, ljudtekniker, kostymörer och biljettklippare som försörjer sig genom den kommersiella teatern. Framför allt blir det en förlust för publiken och ett kulturliv som blir en scen fattigare.

Lösningen på detta är enkel. Genom att tvinga de statliga teatrarna att spela på samma villkor som kommersiella skapar man ett bättre utbud och en bättre tillgänglighet. På så sätt riskerar inte skattepengar att konkurrera ut kommersiella teatrar. Dessutom borde det bli enklare och framför allt billigare att driva teater. På så sätt kommer även biljettpriserna hos privata aktörer bli mer överkomliga för alla. Fler kan då ta del av ett rikare kulturliv än idag.   

Statlig finansiering skapar obalans på marknaden och en orättvis konkurrensfördel. För ett mer levande och inkluderande kulturliv borde politiken främja en konkurrenskraftig kommersiell marknad.  Då skulle normen istället bli lägre priser och ett större utbud.   

Oscar Fors är mediestudent