Österrike mellan öst och väst
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖSTERRII(E
MELLAN ÖST OCH VÄST
Av Dr jur. GERHARD BROCK
NYLIGEN meddelade en dagstidning i Stockholm från Istanbul,
att man där i välunderrättade kretsar betraktade Istanbul, Wien
och Stockholm som centraler för Sovjetunionens internationella
spionage. Ifall detta omdöme vad Istanbul och Stockholm angår är
riktigt, må lämnas därhän. I alla fall spelar spionage och kontraspionage en betydande roll i det land, som 6 1/2 år efter krigsslutet
ännu inte vunnit sin suveränitet, trots att de allierade redan i
november 1943 erkände, att Österrike var Hitlers första offer och
att dess självständighet var ett av de första krigsmålen. – Först
under senaste tid har man även i svenska tidningar fått läsa om
ett spionage i tjeckisk regi i Salzburg. Och Wien blott några mil
avlägsen från den tjeckoslovakiska och ungerska gränsen samt
uppdelad i fyra sektorer mellan ockupationsmakterna, erbjuder
rentav tillfällen till ömsesidig observation, helst som kommunikationerna mellan stadens fyra sektorer icke äro underkastade den
minsta begränsning. Genom att gå tvärsöver en gata kan man
hamna i en annan sektor. Å ven förbindelserna mellan de olika
zonerna i det övriga Österrike äro relativt ohämmade. Även om
ryssarna upprätthålla kontrollen mellan sin zon och västmakternas, som av de senare inskränkts till ett minimum och som de
avskaffat helt och hållet för trafiken inbördes mellan sina tre
zoner, så kan dock varje österrikare få ett interzonpass, med vilket
han kan överskrida den ryska zongränsen så ofta han eller hon
vill.
De över 700 fall av människorov, som ryssarna under årens lopp
gjort sig skyldiga till i Wiens östsektor och den ryska östzonen,
ha under de sista åren blivit mer sällsynta. På sista tiden verkade
det visserligen som om även de ryska lydstaterna Tjeckoslovakien
och Ungern hade upprättat sitt eget hemliga polisväsende i Österrike. Personer, som härstamma från östländerna, skola efter deras
535
~~- ~~~~~~-~~—-
Gerhard Briick
begrepp återföras dit. Annars synas bortförandena, frånsett några
fall då det gällde personliga konflikter med de ryska ockupationsmyndigheterna eller deltagande eller förment deltagande vid ett
olycksfall, varav ryssarna kände sig särskilt berörda, ha berott
på att deras offer visste något, som man enligt deras föreställning icke borde veta. Ofta rörde det sig härvidlag om insikter,
som tidigare förvärvats i den ryska ockupationsmaktens tjänst,
i andra fall om kunskaper, som inhämtats av österrikare under
avvärjande av ryskt eller folkdemokratiskt spionage. Ett skolexempel på denna sistnämnda kategori utgör kriminalkommissarie
Anton Marek, vars namn nyligen åter nämnts i de svenska tid- . ningarna i samband med att det ryska utrikesdepartementet har
underrättat den österrikiska Moskvalegationen, att han (Marek)
är dömd till 25 års frihetsstraff, efter det han bortförts av ryssarna i juni 1948. Han var en plikttrogen och patriotisk österrikisk
tjänsteman, som under Hitlertiden suttit i koncentrationsläger,
men det blev hans olycka att det hörde till hans åligganden att
övervaka det ryska spionaget.
Men det mest bedrövliga är, att det inom ’Viens ryska sektor
i poliskåren finns ett antal kommunistiska distriktschefer, vilka
tillsattes under första tiden efter krigsslutet och som den ryska
ockupationsmaktens handgångna män delta vid dess satelliters
människorov, utan att Wiens polispresident förmår avskeda dem,
eftersom de åtnjuta ryssarnas stöd.
Och kanske ännu värre: all polis i den ryska zonen är tvungen
att lyda ryska order så till vida, att de måste lämna ut de flyktingar, som ha lyckats att komma över minfälten vid den tjeckiska
eller ungerska gränsen, varför de äro säkra först, då de kommit
in i en av västzonerna eller i en av Wiens västsektorer.
Då det under den allra sista tiden på oljefältet i Zistersdorf
hände en stor explosion i en oljecistern och landsfiskalen (Bezirkshauptmann) kom dit för att hjälpa till vid olyckans utredning, blev han – visserligen för ganska kort tid – anhållen av
ryssarna.
Men österrikiska privatpersoner, som inte syssla med uppgifter,
som ryssarna anse falla i deras verksamhetsområde, och framför
allt de utländska turisterna ha ingenting att frukta för sin säkerhet i Österrike.
Men det betyder icke att den ryska ockupationsförvaltningen
avstår från sådana ingrepp i Österrikes offentliga liv, vartill
ockupationsstatuten icke erbjuder minsta hemul. Ständigt och
536
Österrike mellan öst och väst
jämnt komma meddelanden om att ryssarna i sin zon beslagtagit
för dem obehagliga trycksaker (exempelvis även av amerikanarna
utgivna kartor, som utmärka alla koncentrationsläger i Sovjetrepubliken) att österrikiska medborgare nödgas inställa sig hos de
lokala kommendanterna etc. –
Vid det interallierade rådets sammanträden i Wien hör det till
ordningen för dagen, att ryssarna kräva konfiskation av sådana
österrikiska och utländska tryckalster, som enligt deras påstående
ha ett »neonazistiskt», »militaristiskt» och »alltyskt» innehåll utan
att dock kunna driva sin vilja igenom. Ty det allierade rådet måste
vara enigt för dylika beslut, och de västallierade anse sig icke
böra lämna en hjälpande hand åt ryssarna, som vill stämpla allt
anti-kommunistiskt tryck som fascistiskt och imperialistiskt. Endast då det gäller grundlagsändringar kräves ett formellt tillstyrkande från var och en av ockupationsmakterna, så att ryssarna på detta område bevarat »sitt» veto. – Den österrikiska
lagstiftningen mot nationalsocialismen fick alltså anpassa sig även
till ryssarnas fordringar, så stark den österrikiska strävan än var
att få låta egna synpunkter bestämma just i denna fråga, som
gäller en inre rengöringsprocess.
Motivet för ryssarnas politik härvidlag är naturligtvis icke att
få krigsförbrytelser sonade, utan de ville begagna den förefintliga
lagstiftningen mot nationalsocialismen för att genom otaliga trakasserier i form av arbetsförbud och beslagtagande av bostäder
ytterligare proletarisera den borgerliga medelklassen, som redan
genom följderna av två världskrig och förhärjande inflationer
blivit ruinerad. Detta status framkommer tydligare i storstaden
Wien än i de mindre städerna. I varje fall främjas denna utveckling genom det förhållandet, att socialdemokraterna i de städer,
där de få bestämma den kommunala politiken, framför allt i
Wien, lyckats omöjliggöra så gott som varje enskild byggnadsverksamhet. Men någon medveten och planmässig samverkan föreligger härvid icke med ryssarna. Under ledning av vice regeringschefen dr Adolf Schärf och chefredaktören för Wiener Arbeiterzeitung dr Oskar Pollak, som under kriget var bosatt i England,
har den österrikiska socialdemokratien definitivt botats från alla
halvkommunistiska tendenser. Men envar, som reser i Österrike
och ser sig omkring, märker genast, hur mycket mindre det byggs
i Wien och den ryska zonen – denna omsluter Wien från alla
sidor utan att detta faktum här orsakar samma konsekvenser, som
fallet är i Berlin – än i de västliga zonerna, i vilka först och
537
Gerhard Briick
främst amerikanerna, men delvis även de engelska myndigheterna
främja den privata företagsamhet, vilket ger dessa landsdelar en
ny arbetsglädje.
Den allra sista tiden har Wien erbjudit en ny parallell till Stockholm. Den utan de österrikiska myndigheternas tillstånd till Wien
förlagda kommunistiska världsfackföreningsinternationalen ordnade en »världsfredskongress». Och regeringen förmådde inte förbjuda den. Den och alla inte-kommunistiska partier hänvisade emellertid till, att det rör sig om en, fastän camouflerad, kommunistisk
partiangelägenhet. Deltagandet var också mycket klent.
De massvåldtäkter av kvinnor liksom plundringar och stölder,
vartill ryska soldater gjorde sig skyldiga under den första ockupationstiden 1945, förekomma icke längre som kollektivt fenomen.
För resten synas ryssarna – liksom de andra ockupationsstyrkorna-frånsett på bestämda platser endast litet. Finns det alltså
ringa anledning till anmärkningar mot de enstaka ryska soldaternas uppträdande, så kan man dock ej tala om några relationer mellan befolkningen och dem. Hos alla österrikare finns det en ren
negativ faktor i förhållandet till ryssarna: den hemliga ångesten
för det asiatiska.
Denna ångest är i själva verket basen till hela den österrikiska
politiken, både i utrikes- och inrikespolitiskt hänseende. Angesten
för sovjetiseringen resp. folkdemokratien binder ihop även de båda
koalitionspartierna, som annars ha så motsatta åskådningar.
Ett beklagansvärt mellanspel, dock inte mer än ett sådant, låg
i att genom en ännu ouppklarad händelse den kommunistiske författaren Bert Brecht (bl. a. författare till Tolvskillingsoperan) och
hans fru, som vistas i östtyskland och aldrig ha vistats längre
tid i Österrike, fick österrikiskt medborgarskap. Härom skrev »Die
Presse», efterföljaren till den gamla världsbekanta »Neue Freie
Presse»: »Det kan i alla fall fastslås, att hela affären inte hade
kunnat genomföras så gnisselfritt, i fall inte över våra litterära
föreningar och diverse kulturbitna institutioner i åratal legat en
sällsynt och ogenomtränglig atmosfär av återförsäkring, av flirt
och eftergivenhet emot våldshotelser österifrån.» – Men dessa litteraturkretsar ha inte den minsta förankring i den österrikiska
befolkningen. De äro alldeles rotlösa och kunna lämnas ur räkningen. – Genom en parlamentarisk motion kommer regeringen
att få tillfälle att ge de nödiga upplysningarna.
Den allmänna inställningen till ryssarna betyder visst inte, att
de västliga ockupationstrupperna äro särskilt populära. Det kan
538
Österrike mellan öst och väst
aldrig bli fallet med ockupationstrupper, och i Österrike har man
nu under sex år hunnit grundligt tröttna på en ockupation, som
egentligen borde ha upphört efter några månader. Frånsett allt
annat betyder ockupationen, även rent materiellt, en stor belastning. Många bostäder och många hotell äro beslagtagna av ockupationsmakterna, som dessutom kräva höga ockupationskostnader,
framför allt givetvis ryssarna. Däremot betala amerikanerna sina
kostnader kontant i goda dollar.- Censuren av alla brev, telefonsamtal och telegram, som komma från utlandet eller gå dit, skulle
redan för länge sedan ha upphävts, om inte ryssarna hade insisterat på upprätthållandet av censurinrättningen, vars kostnader
även måste bäras av österrikarna.- För att täcka alla dessa ockupationskostnader var Österrike tvunget att införa en egen ockupationsskatt (»Besatzungssteuer»). Men givetvis inser man, att en
evakuering av västmilitären skulle medföra en katastrof för Österrike, så länge ryssarna ännu äro kvar i landet.
Fransmännen äro minst omtyckta. Frankrike utväljer ofta inte
precis sina bästa söner för ockupationsförvaltningen. Mellan amerikaner och britter görs den skillnaden, att de sistnämnda städse
äro korrekta i sitt yttre uppträdande och aldrig ge anledning till
klagomål, medan de amerikanska soldaterna ha en viss benägenhet
att ställa till med slagsmål och bråk. Samtidigt är det svårt att
komma till tals med britterna; amerikanerna åter äro angelägna
att alltid förklara varför de vidtagit den ena eller andra anordningen. Naturligtvis veta alla österrikare med sig, att de ha Marshallhjälpen att tacka för sin västeuropeiska levnadsstandard. Men
det tillhör ett annat kapitel; ett annat faktum är även, att den mycket kraftiga åtstramning, som kommer att drabba denna hjälp
under det följande budgetåret, sätter sin prägel på de nuvarande
österrikiska ekonomiska svårigheterna. Här bör endast tilläggas,
att även den ryska zonen får del av Marshallhjälpen. Järnridån
löper icke mitt igenom Österrike utan vid dess östgräns.
Även om man i Salzburg inte särskilt tycker om de expropriationer, som visade sig ofrånkomliga i Sietzendorf – några kilometer söderut från provinsialhuvudstaden – i samband med uppbyggandet av en amerikansk militärstad, så tar man dock även
där den rysk-kommunistiska propagandan om den »österrikiska
alpfästningem inte allvarligt. I själva verket motsäger sig denna
själv genom det faktum, att denna »fästning» skulle omsluta blott
det österrikiska fjällandet och prisge så gott som hela den österrikiska industrien.
539
Gerhard Bruck
Först lämnade ryssarna obeaktad en amerikansk inbjudan, att
på ort och ställe övertyga sig om anläggningens rena bostadskaraktär. Senare kommo de uppenbarligen på andra tankar och
begärde i en till västmakterna riktad not en allmän undersökning
över den förmenta remilitariseringen i Österrikes alla fyra zoner.
Den polemik, som de ryska förebråelserna angående en ensidig
remilitarisering i västzonerna gåvo anledning till i det interallierade rådet, lämnade den amerikanske överkommissarien Mr
Donally tillfälle till en mycket instruktiv jämförelse mellan å
ena sidan den hjälp, som väststaterna redan lämnat österrikarna,
och – vilket är det viktigaste – även i fortsättningen kommer
att lämnas dem, och å andra sidan de besvär och de svårigheter,
som ryssarna vållat dem. Mr Donally berörde bl. a. rovdriften i
de beslagtagna »tyska» företagen, däribland oljefälten i Zistersdorfområdet, vars avkastning till största delen går utom landet,
utan att det betalas någon skatt till staten av dessa i USIA sammanfattade företag. Slutligen påpekade Mr Donally, att statsfördraget, som praktiskt taget blev klart redan 1948, på grund av
ryssarnas vägran ännu inte undertecknats. Österrikes upptagande
i Förenta Nationerna har alltid strandat på ryssarnas vägran.
Hur obetingat österrikarna tillhöra den västerländska världen
visar sig framför allt i kommunisternas permanenta vanmakt.
Trots den protektion de åtnjuta av sina ryska husbönder – tänk
blott på det kuppartade strejkupproret i fjol höstas – ha kommunisterna sedan 1945 aldrig uppnått mer än drygt 5 % av röstantalet; sista gången vid första valgången till presidentvalet den
6 maj d. å.
Om man bortser från den kommunistiska terrorn, som utövas
mot arbetarna i ryska företag, vilka ryssarna bemäktigat sig blott
därför att dessa påstås tidigare ha varit tyska, så framstår Österrike som det land, där man är friare från varje kommunistisk
påverkan än i något annat västeuropeiskt land, undantagna de
tre skandinaviska länderna och Schweiz. Jämför man t. ex. kommunisternas makt både i politiken och i fackföreningsrörelsen i
Frankrike, Italien och även i Finland, så utfaller en sådan jämförelse helt och hållet till Österrikes fördel.
540
MELLAN ÖST OCH VÄST
Av Dr jur. GERHARD BROCK
NYLIGEN meddelade en dagstidning i Stockholm från Istanbul,
att man där i välunderrättade kretsar betraktade Istanbul, Wien
och Stockholm som centraler för Sovjetunionens internationella
spionage. Ifall detta omdöme vad Istanbul och Stockholm angår är
riktigt, må lämnas därhän. I alla fall spelar spionage och kontraspionage en betydande roll i det land, som 6 1/2 år efter krigsslutet
ännu inte vunnit sin suveränitet, trots att de allierade redan i
november 1943 erkände, att Österrike var Hitlers första offer och
att dess självständighet var ett av de första krigsmålen. – Först
under senaste tid har man även i svenska tidningar fått läsa om
ett spionage i tjeckisk regi i Salzburg. Och Wien blott några mil
avlägsen från den tjeckoslovakiska och ungerska gränsen samt
uppdelad i fyra sektorer mellan ockupationsmakterna, erbjuder
rentav tillfällen till ömsesidig observation, helst som kommunikationerna mellan stadens fyra sektorer icke äro underkastade den
minsta begränsning. Genom att gå tvärsöver en gata kan man
hamna i en annan sektor. Å ven förbindelserna mellan de olika
zonerna i det övriga Österrike äro relativt ohämmade. Även om
ryssarna upprätthålla kontrollen mellan sin zon och västmakternas, som av de senare inskränkts till ett minimum och som de
avskaffat helt och hållet för trafiken inbördes mellan sina tre
zoner, så kan dock varje österrikare få ett interzonpass, med vilket
han kan överskrida den ryska zongränsen så ofta han eller hon
vill.
De över 700 fall av människorov, som ryssarna under årens lopp
gjort sig skyldiga till i Wiens östsektor och den ryska östzonen,
ha under de sista åren blivit mer sällsynta. På sista tiden verkade
det visserligen som om även de ryska lydstaterna Tjeckoslovakien
och Ungern hade upprättat sitt eget hemliga polisväsende i Österrike. Personer, som härstamma från östländerna, skola efter deras
535
~~- ~~~~~~-~~—-
Gerhard Briick
begrepp återföras dit. Annars synas bortförandena, frånsett några
fall då det gällde personliga konflikter med de ryska ockupationsmyndigheterna eller deltagande eller förment deltagande vid ett
olycksfall, varav ryssarna kände sig särskilt berörda, ha berott
på att deras offer visste något, som man enligt deras föreställning icke borde veta. Ofta rörde det sig härvidlag om insikter,
som tidigare förvärvats i den ryska ockupationsmaktens tjänst,
i andra fall om kunskaper, som inhämtats av österrikare under
avvärjande av ryskt eller folkdemokratiskt spionage. Ett skolexempel på denna sistnämnda kategori utgör kriminalkommissarie
Anton Marek, vars namn nyligen åter nämnts i de svenska tid- . ningarna i samband med att det ryska utrikesdepartementet har
underrättat den österrikiska Moskvalegationen, att han (Marek)
är dömd till 25 års frihetsstraff, efter det han bortförts av ryssarna i juni 1948. Han var en plikttrogen och patriotisk österrikisk
tjänsteman, som under Hitlertiden suttit i koncentrationsläger,
men det blev hans olycka att det hörde till hans åligganden att
övervaka det ryska spionaget.
Men det mest bedrövliga är, att det inom ’Viens ryska sektor
i poliskåren finns ett antal kommunistiska distriktschefer, vilka
tillsattes under första tiden efter krigsslutet och som den ryska
ockupationsmaktens handgångna män delta vid dess satelliters
människorov, utan att Wiens polispresident förmår avskeda dem,
eftersom de åtnjuta ryssarnas stöd.
Och kanske ännu värre: all polis i den ryska zonen är tvungen
att lyda ryska order så till vida, att de måste lämna ut de flyktingar, som ha lyckats att komma över minfälten vid den tjeckiska
eller ungerska gränsen, varför de äro säkra först, då de kommit
in i en av västzonerna eller i en av Wiens västsektorer.
Då det under den allra sista tiden på oljefältet i Zistersdorf
hände en stor explosion i en oljecistern och landsfiskalen (Bezirkshauptmann) kom dit för att hjälpa till vid olyckans utredning, blev han – visserligen för ganska kort tid – anhållen av
ryssarna.
Men österrikiska privatpersoner, som inte syssla med uppgifter,
som ryssarna anse falla i deras verksamhetsområde, och framför
allt de utländska turisterna ha ingenting att frukta för sin säkerhet i Österrike.
Men det betyder icke att den ryska ockupationsförvaltningen
avstår från sådana ingrepp i Österrikes offentliga liv, vartill
ockupationsstatuten icke erbjuder minsta hemul. Ständigt och
536
Österrike mellan öst och väst
jämnt komma meddelanden om att ryssarna i sin zon beslagtagit
för dem obehagliga trycksaker (exempelvis även av amerikanarna
utgivna kartor, som utmärka alla koncentrationsläger i Sovjetrepubliken) att österrikiska medborgare nödgas inställa sig hos de
lokala kommendanterna etc. –
Vid det interallierade rådets sammanträden i Wien hör det till
ordningen för dagen, att ryssarna kräva konfiskation av sådana
österrikiska och utländska tryckalster, som enligt deras påstående
ha ett »neonazistiskt», »militaristiskt» och »alltyskt» innehåll utan
att dock kunna driva sin vilja igenom. Ty det allierade rådet måste
vara enigt för dylika beslut, och de västallierade anse sig icke
böra lämna en hjälpande hand åt ryssarna, som vill stämpla allt
anti-kommunistiskt tryck som fascistiskt och imperialistiskt. Endast då det gäller grundlagsändringar kräves ett formellt tillstyrkande från var och en av ockupationsmakterna, så att ryssarna på detta område bevarat »sitt» veto. – Den österrikiska
lagstiftningen mot nationalsocialismen fick alltså anpassa sig även
till ryssarnas fordringar, så stark den österrikiska strävan än var
att få låta egna synpunkter bestämma just i denna fråga, som
gäller en inre rengöringsprocess.
Motivet för ryssarnas politik härvidlag är naturligtvis icke att
få krigsförbrytelser sonade, utan de ville begagna den förefintliga
lagstiftningen mot nationalsocialismen för att genom otaliga trakasserier i form av arbetsförbud och beslagtagande av bostäder
ytterligare proletarisera den borgerliga medelklassen, som redan
genom följderna av två världskrig och förhärjande inflationer
blivit ruinerad. Detta status framkommer tydligare i storstaden
Wien än i de mindre städerna. I varje fall främjas denna utveckling genom det förhållandet, att socialdemokraterna i de städer,
där de få bestämma den kommunala politiken, framför allt i
Wien, lyckats omöjliggöra så gott som varje enskild byggnadsverksamhet. Men någon medveten och planmässig samverkan föreligger härvid icke med ryssarna. Under ledning av vice regeringschefen dr Adolf Schärf och chefredaktören för Wiener Arbeiterzeitung dr Oskar Pollak, som under kriget var bosatt i England,
har den österrikiska socialdemokratien definitivt botats från alla
halvkommunistiska tendenser. Men envar, som reser i Österrike
och ser sig omkring, märker genast, hur mycket mindre det byggs
i Wien och den ryska zonen – denna omsluter Wien från alla
sidor utan att detta faktum här orsakar samma konsekvenser, som
fallet är i Berlin – än i de västliga zonerna, i vilka först och
537
Gerhard Briick
främst amerikanerna, men delvis även de engelska myndigheterna
främja den privata företagsamhet, vilket ger dessa landsdelar en
ny arbetsglädje.
Den allra sista tiden har Wien erbjudit en ny parallell till Stockholm. Den utan de österrikiska myndigheternas tillstånd till Wien
förlagda kommunistiska världsfackföreningsinternationalen ordnade en »världsfredskongress». Och regeringen förmådde inte förbjuda den. Den och alla inte-kommunistiska partier hänvisade emellertid till, att det rör sig om en, fastän camouflerad, kommunistisk
partiangelägenhet. Deltagandet var också mycket klent.
De massvåldtäkter av kvinnor liksom plundringar och stölder,
vartill ryska soldater gjorde sig skyldiga under den första ockupationstiden 1945, förekomma icke längre som kollektivt fenomen.
För resten synas ryssarna – liksom de andra ockupationsstyrkorna-frånsett på bestämda platser endast litet. Finns det alltså
ringa anledning till anmärkningar mot de enstaka ryska soldaternas uppträdande, så kan man dock ej tala om några relationer mellan befolkningen och dem. Hos alla österrikare finns det en ren
negativ faktor i förhållandet till ryssarna: den hemliga ångesten
för det asiatiska.
Denna ångest är i själva verket basen till hela den österrikiska
politiken, både i utrikes- och inrikespolitiskt hänseende. Angesten
för sovjetiseringen resp. folkdemokratien binder ihop även de båda
koalitionspartierna, som annars ha så motsatta åskådningar.
Ett beklagansvärt mellanspel, dock inte mer än ett sådant, låg
i att genom en ännu ouppklarad händelse den kommunistiske författaren Bert Brecht (bl. a. författare till Tolvskillingsoperan) och
hans fru, som vistas i östtyskland och aldrig ha vistats längre
tid i Österrike, fick österrikiskt medborgarskap. Härom skrev »Die
Presse», efterföljaren till den gamla världsbekanta »Neue Freie
Presse»: »Det kan i alla fall fastslås, att hela affären inte hade
kunnat genomföras så gnisselfritt, i fall inte över våra litterära
föreningar och diverse kulturbitna institutioner i åratal legat en
sällsynt och ogenomtränglig atmosfär av återförsäkring, av flirt
och eftergivenhet emot våldshotelser österifrån.» – Men dessa litteraturkretsar ha inte den minsta förankring i den österrikiska
befolkningen. De äro alldeles rotlösa och kunna lämnas ur räkningen. – Genom en parlamentarisk motion kommer regeringen
att få tillfälle att ge de nödiga upplysningarna.
Den allmänna inställningen till ryssarna betyder visst inte, att
de västliga ockupationstrupperna äro särskilt populära. Det kan
538
Österrike mellan öst och väst
aldrig bli fallet med ockupationstrupper, och i Österrike har man
nu under sex år hunnit grundligt tröttna på en ockupation, som
egentligen borde ha upphört efter några månader. Frånsett allt
annat betyder ockupationen, även rent materiellt, en stor belastning. Många bostäder och många hotell äro beslagtagna av ockupationsmakterna, som dessutom kräva höga ockupationskostnader,
framför allt givetvis ryssarna. Däremot betala amerikanerna sina
kostnader kontant i goda dollar.- Censuren av alla brev, telefonsamtal och telegram, som komma från utlandet eller gå dit, skulle
redan för länge sedan ha upphävts, om inte ryssarna hade insisterat på upprätthållandet av censurinrättningen, vars kostnader
även måste bäras av österrikarna.- För att täcka alla dessa ockupationskostnader var Österrike tvunget att införa en egen ockupationsskatt (»Besatzungssteuer»). Men givetvis inser man, att en
evakuering av västmilitären skulle medföra en katastrof för Österrike, så länge ryssarna ännu äro kvar i landet.
Fransmännen äro minst omtyckta. Frankrike utväljer ofta inte
precis sina bästa söner för ockupationsförvaltningen. Mellan amerikaner och britter görs den skillnaden, att de sistnämnda städse
äro korrekta i sitt yttre uppträdande och aldrig ge anledning till
klagomål, medan de amerikanska soldaterna ha en viss benägenhet
att ställa till med slagsmål och bråk. Samtidigt är det svårt att
komma till tals med britterna; amerikanerna åter äro angelägna
att alltid förklara varför de vidtagit den ena eller andra anordningen. Naturligtvis veta alla österrikare med sig, att de ha Marshallhjälpen att tacka för sin västeuropeiska levnadsstandard. Men
det tillhör ett annat kapitel; ett annat faktum är även, att den mycket kraftiga åtstramning, som kommer att drabba denna hjälp
under det följande budgetåret, sätter sin prägel på de nuvarande
österrikiska ekonomiska svårigheterna. Här bör endast tilläggas,
att även den ryska zonen får del av Marshallhjälpen. Järnridån
löper icke mitt igenom Österrike utan vid dess östgräns.
Även om man i Salzburg inte särskilt tycker om de expropriationer, som visade sig ofrånkomliga i Sietzendorf – några kilometer söderut från provinsialhuvudstaden – i samband med uppbyggandet av en amerikansk militärstad, så tar man dock även
där den rysk-kommunistiska propagandan om den »österrikiska
alpfästningem inte allvarligt. I själva verket motsäger sig denna
själv genom det faktum, att denna »fästning» skulle omsluta blott
det österrikiska fjällandet och prisge så gott som hela den österrikiska industrien.
539
Gerhard Bruck
Först lämnade ryssarna obeaktad en amerikansk inbjudan, att
på ort och ställe övertyga sig om anläggningens rena bostadskaraktär. Senare kommo de uppenbarligen på andra tankar och
begärde i en till västmakterna riktad not en allmän undersökning
över den förmenta remilitariseringen i Österrikes alla fyra zoner.
Den polemik, som de ryska förebråelserna angående en ensidig
remilitarisering i västzonerna gåvo anledning till i det interallierade rådet, lämnade den amerikanske överkommissarien Mr
Donally tillfälle till en mycket instruktiv jämförelse mellan å
ena sidan den hjälp, som väststaterna redan lämnat österrikarna,
och – vilket är det viktigaste – även i fortsättningen kommer
att lämnas dem, och å andra sidan de besvär och de svårigheter,
som ryssarna vållat dem. Mr Donally berörde bl. a. rovdriften i
de beslagtagna »tyska» företagen, däribland oljefälten i Zistersdorfområdet, vars avkastning till största delen går utom landet,
utan att det betalas någon skatt till staten av dessa i USIA sammanfattade företag. Slutligen påpekade Mr Donally, att statsfördraget, som praktiskt taget blev klart redan 1948, på grund av
ryssarnas vägran ännu inte undertecknats. Österrikes upptagande
i Förenta Nationerna har alltid strandat på ryssarnas vägran.
Hur obetingat österrikarna tillhöra den västerländska världen
visar sig framför allt i kommunisternas permanenta vanmakt.
Trots den protektion de åtnjuta av sina ryska husbönder – tänk
blott på det kuppartade strejkupproret i fjol höstas – ha kommunisterna sedan 1945 aldrig uppnått mer än drygt 5 % av röstantalet; sista gången vid första valgången till presidentvalet den
6 maj d. å.
Om man bortser från den kommunistiska terrorn, som utövas
mot arbetarna i ryska företag, vilka ryssarna bemäktigat sig blott
därför att dessa påstås tidigare ha varit tyska, så framstår Österrike som det land, där man är friare från varje kommunistisk
påverkan än i något annat västeuropeiskt land, undantagna de
tre skandinaviska länderna och Schweiz. Jämför man t. ex. kommunisternas makt både i politiken och i fackföreningsrörelsen i
Frankrike, Italien och även i Finland, så utfaller en sådan jämförelse helt och hållet till Österrikes fördel.
540