Östeuropa
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIRGER HAGÅRD:
Östeuropa
Efter händelserna i Tjeckoslovakien i höstas
ökade helt naturligt efterfrågan på information om vad som egentligen sker i den
östra delen av vår världsdel. Mycket på-
passligt skyndade sig Bonniers att på svenska ge ut en bok av en av de få skandinaver, som ägnat denna del av världen ett
speciellt intresse. Jahn Otto Johansen är utrikespolitisk redaktör vid norsk TV och
medarbetare i Arbeiderbladet. Hans bok,
”Östeuropa i omvandling” (Aldus, 12:50)
utgör till största delen en översättning av
det norska originalet från 1965 men en
viss överarbetning av manuskriptet har
skett. Bl a är två kapitel, om Osttyskland
och Jugoslavien nyskrivna.
Östeuropa i omvandling har tyvärr tillkommit i största hast. Efter ett intressant
översiktskapitel över den politiska och ekonomiska utvecklingen i Osteuropa som helhet följer en länderöversikt, där analysen
ibland är genomarbetad och förd fram till
hösten 1968 med största noggrannhet men
ibland ger ett intryck av ytlighet och föråldrade uppgifter. Författaren faller också
ofta för frestelsen att blanda samman analys och reportage. Många av de slutsatser
han drar är genomtänkta och intresseväckande men kopplas ofta omotiverat samman med redogörelser för samtal och intervjuer, vilka som bevismaterial saknar varje
värde och vars äkthet naturligtvis är helt
okontrollerbara. Det är uppenbart, att en
smula lokalkolorit ofta lättar upp texten
men för den seriöse läsaren kan det också
verka irriterande. Jahn Otto Johansen skulle utan tvekan vara förmögen att skriva en
bok om Osteuropa utan att ständigt påminna om att ”Johansen was there”.
Johansen erinrar inledningsvis om de stora skillnaderna mellan de östeuropeiska staterna befolkningsmässigt, religiöst, språkligt
och beträffande de historiska traditionerna
och då inte minst inställningen till ryssarna. Har man olikheterna i minnet är det
lättare att förstå de skilda vägar, som länderna vandrat. I Jugoslavien och Albanien
kom kommunisterna till makten utan egentligt stöd av Röda armen. Tjeckoslovakien,
Polen och Bulgarien är slaviska länder. Det
senare har alltid framstått som hundraprocentigt Moskvatroget. I Rumänien spelade
kommunistpartiet ingen egentlig roll före
andra världskriget. Exemplen på skillnaderna är många.
Nationalismen
Nationalismen är i dag en av de starkaste
krafterna i Osteuropa och den, som sannolikt kommer att bereda Sovjet de största
svårigheterna. Det är inte längre fråga om
en monolit, som går Moskvas ärenden. Bäst
åskådliggöres kanske detta av Johansens redogörelse för hur Comecon misslyckats. De
olika länderna har visat sig betydligt mera
intresserade av sin nationella suveränitet än
att utveckla en mer omfattande ekonomisk
integration.
Med särskilt intresse tar man del av Johansens redogörelse för Jugoslavien, det
land, om vilket han torde ha den största
kännedomen. skall den ekonomiska nyorienteringen leda till en marknadsekonomi? Kommer vi att få ett flerpartisystem
eller kommer utvecklingen i stället att gå
emot något som liknar en korporativ stat?
Med stor sakkännedom redovisar författaren den diskussion som förs inom landet.
Osteuropa i omvandling fyller med alla
sina brister likväl ett länge eftersatt behov.
Boken visar med eftertryck vilka svårigheter som uppstår i kommunistländerna, då
det står klart, att de primitiva grundsatserna i stalinismen-leninismen eller för den
delen också marxismen inte går att förena
med utveckling till ett modernt komplicerat industrisamhälle.
Östeuropa
Efter händelserna i Tjeckoslovakien i höstas
ökade helt naturligt efterfrågan på information om vad som egentligen sker i den
östra delen av vår världsdel. Mycket på-
passligt skyndade sig Bonniers att på svenska ge ut en bok av en av de få skandinaver, som ägnat denna del av världen ett
speciellt intresse. Jahn Otto Johansen är utrikespolitisk redaktör vid norsk TV och
medarbetare i Arbeiderbladet. Hans bok,
”Östeuropa i omvandling” (Aldus, 12:50)
utgör till största delen en översättning av
det norska originalet från 1965 men en
viss överarbetning av manuskriptet har
skett. Bl a är två kapitel, om Osttyskland
och Jugoslavien nyskrivna.
Östeuropa i omvandling har tyvärr tillkommit i största hast. Efter ett intressant
översiktskapitel över den politiska och ekonomiska utvecklingen i Osteuropa som helhet följer en länderöversikt, där analysen
ibland är genomarbetad och förd fram till
hösten 1968 med största noggrannhet men
ibland ger ett intryck av ytlighet och föråldrade uppgifter. Författaren faller också
ofta för frestelsen att blanda samman analys och reportage. Många av de slutsatser
han drar är genomtänkta och intresseväckande men kopplas ofta omotiverat samman med redogörelser för samtal och intervjuer, vilka som bevismaterial saknar varje
värde och vars äkthet naturligtvis är helt
okontrollerbara. Det är uppenbart, att en
smula lokalkolorit ofta lättar upp texten
men för den seriöse läsaren kan det också
verka irriterande. Jahn Otto Johansen skulle utan tvekan vara förmögen att skriva en
bok om Osteuropa utan att ständigt påminna om att ”Johansen was there”.
Johansen erinrar inledningsvis om de stora skillnaderna mellan de östeuropeiska staterna befolkningsmässigt, religiöst, språkligt
och beträffande de historiska traditionerna
och då inte minst inställningen till ryssarna. Har man olikheterna i minnet är det
lättare att förstå de skilda vägar, som länderna vandrat. I Jugoslavien och Albanien
kom kommunisterna till makten utan egentligt stöd av Röda armen. Tjeckoslovakien,
Polen och Bulgarien är slaviska länder. Det
senare har alltid framstått som hundraprocentigt Moskvatroget. I Rumänien spelade
kommunistpartiet ingen egentlig roll före
andra världskriget. Exemplen på skillnaderna är många.
Nationalismen
Nationalismen är i dag en av de starkaste
krafterna i Osteuropa och den, som sannolikt kommer att bereda Sovjet de största
svårigheterna. Det är inte längre fråga om
en monolit, som går Moskvas ärenden. Bäst
åskådliggöres kanske detta av Johansens redogörelse för hur Comecon misslyckats. De
olika länderna har visat sig betydligt mera
intresserade av sin nationella suveränitet än
att utveckla en mer omfattande ekonomisk
integration.
Med särskilt intresse tar man del av Johansens redogörelse för Jugoslavien, det
land, om vilket han torde ha den största
kännedomen. skall den ekonomiska nyorienteringen leda till en marknadsekonomi? Kommer vi att få ett flerpartisystem
eller kommer utvecklingen i stället att gå
emot något som liknar en korporativ stat?
Med stor sakkännedom redovisar författaren den diskussion som förs inom landet.
Osteuropa i omvandling fyller med alla
sina brister likväl ett länge eftersatt behov.
Boken visar med eftertryck vilka svårigheter som uppstår i kommunistländerna, då
det står klart, att de primitiva grundsatserna i stalinismen-leninismen eller för den
delen också marxismen inte går att förena
med utveckling till ett modernt komplicerat industrisamhälle.