Ovanliga men normala islamister

Lars Akerhaug
Norsk Jihad: Muslimske extremister blant oss
Kagge Forlag 2013

Under tiden som kriget i Syrien har pågått har det blivit allt vanligare att läsa om svenska, norska och danska ungdomar som frivilligt ger sig iväg till kriget. Ytterst få av dessa har några som helst band till Syrien som land, utan ger sig dit för att strida för sina trossyskon – och inte minst för att göra jihad och vara med att försöka upprätta en islamisk stat, där sharialagarna följs till punkt och pricka.

De skandinaviska ländernas säkerhetspoliser har blivit alltmer oroade över utvecklingen och många undrar vad de, av kriget radikaliserade, unga männen är kapabla att genomföra när de väl återvänt hem, de som nu återvänder. Det är många som dör i krigets fasor och blir martyrer som inspirerar andra att bege sig till fronten.

Många försök har gjorts för att förstå dessa unga män, uppvuxna i det trygga västerlandet, som sätter sitt och andras liv på spel, vill hugga händer av tjuvar och avrätta avfällingar. I boken Norsk Jihad: Muslimske extremister blant oss (Kagge Forlag 2013) lyckas den norske journalisten Lars Akerhaug tämligen väl med detta.

Att Akerhaug, efter att ha lämnat den radikala vänstermiljön bakom sig, skulle möta liknande tendenser i den islamistiska dito var nog inte vad han hade väntat sig. Det är dock inte endast denna erfarenhet som gör Akerhaug till en lämplig person för att försöka förstå den växande islamistiska rörelsen i Norge; hans kunskaper i arabiska och universitetsstudier i islam, samt den tid han spenderat i både Egypten och Syrien stärker hans förmåga att förstå fenomenet som sådant.

Det är dock inte studier av Koranen eller andra muslimska skrifter som ligger till grund för Akerhaugs arbete. Han väljer istället att möta Norges och andra europeiska radikala muslimer öga mot öga – i varje fall de som vill och törs; vissa ser hans arbete som en möjlighet att föra ut sitt budskap, andra som en smutskastning mot islam, vilket en muslim naturligtvis inte bör vara med bidra till. Och det är häri bokens värde består.

Att som många tro att det är trots den moderna världen, med alla dess lockelser och möjligheter, som dessa unga män radikaliseras så till den grad att de är beredda att sätta sina liv på spel, är förmodligen helt fel. Det är snarare tack vare den moderna världen. En betydande del av de personer Akerhaug porträtterar i sin bok har en tämligen brokig bakgrund, inte sällan med trasiga familjer, fängelsevistelser och droger med i bilden. Allt detta har de radikala inriktningarna av islam svar och lösningar på. Den mest konkreta lösningen är att i lag förbjuda de lockelser som finns och som lett dessa unga män i fel riktning tidigt i livet.

För att kunna förstå denna i västerlandet växande rörelse krävs det en viss förförståelse om den moderna islams historia, vilken tyvärr är aningen bristfällig i Akerhaugs bok, även om den visserligen berörs. Tanken på att återupprätta kalifatet och skapa sanna muslimska områden finns ständigt närvarande i de unga islamisternas drömmar. De som tror att Saudiarabien eller Jemen skulle ses som perfekta länder misstar sig. Kraven och målsättningarna är högre än så. Den stora faran är att de som ställer sig i vägen av förklarliga skäl ses som Guds fiender.
Det är en skrämmande bild som författaren målar upp av vissa, till synes mycket trevliga unga män som inte ser något problem med att attackera norska mål, vare sig de är militära eller civila. Detta beror inte minst på att Norge är medlem i Nato och således i högsta grad ansvariga för krigföringen i Mellanöstern. Och ett offentligt hot mot Norge har redan kommit, även om det inte berodde på krigföringen, utan snarare på de välkända karikatyrerna av Muhammed. Faran är ändå tydlig. Huruvida de är födda i Norge eller inte verkar inte påverka inställningen till hemlandet som sådant.

Akerhaug ger i sin bok inga direkta förslag på hur farorna ska undvikas, men det är inte heller hans uppgift. Däremot lyckas han – liksom den svenske journalisten Magnus Sandelin i sin bok Jihad: svenskarna i de islamistiska terrornätverken – avmystifiera fenomenet och visa på att det inte är särskilt svårbegripligt, om än skrämmande. Att antipatin för det moderna och liberala västerlandet kommer att fortsätta frodas i de radikala muslimska miljöerna råder det ingen tvekan om, ej heller att jihadresorna kommer att fortgå.

Akerhaug har lyckats förklara hur de unga islamisterna tänker – nu är det upp till samhället att fundera på hur de uppenbara farorna kan undvikas.

Mattias Holmström är fri skribent och student vid Uppsala universitet.