På återseende: Huntington 20 år senare

Samuel Huntingtons idéer kring civilisationernas kamp är fortfarande relevanta. Men nygamla konfliktlinjer har tillkommit. Det skriver Mats Johansson som bland annat pekar på motsättningar inom den islamska kultursfären, neofascism och antisemitism i Europa och rysk aggression.

Det är 20 år sedan Harvardprofessorn Samuel Huntington författade essän The Clash of Civilizations? i tidskriften Foreign Affairs. Många experter skriver där för att påverka världens utrikespolitiska tänkande, åtminstone i väst, men få lyckas nå det genomslag för sina idéer som professorn fick. Hans text förenade det som kännetecknar intellektuell kraft: bredd i anslaget, originalitet i analysen, bärande nya metaforer, turen att komma i rätt tid.

Ingen kunde heller inledningsvis avfärda honom som charlatan, varför texten fick stor och snabb spridning. Som senior statsvetare var hans anseende högt sedan decennier och byggde framförallt på genomtänkt kritik av automatiken i framstegstanken – att modernisering leder till demokratisering – som han formulerade i genombrottsverket Political Order in Changing Societies (1968).

Redan här gick Huntington emot de förhärskande trenderna i utvecklingsteori där liberal optimism ställdes mot marxistisk revolutionsteologi; hans tankemönster formade redan 25 år före ”Clashen” ett mer konservativt synsätt med rötter i samhällens överbyggnad av sociala förhållanden formade av kultur och tradition snarare än materialistiska faktorer.

Åren kring ”68” hade få opinionsbildare användning av Huntingtons analys, i en tid när kampen stod som hetast mellan liberalism och socialism. Desto större var suget efter en ny position i början av 90-talet, när det första kalla kriget var avslutat och ”väst” hade segrat över kommunismen. Det är i den kontexten man bör förstå intresset för ”Clash”-teorin 1993. Den mur som hade delat Europa var riven, Sovjetunionen fanns inte mer, de baltiska republikerna befriades från ockupation, marknadsekonomi och demokrati framstod som Den enda vägen i många länder. Men vilka var de nya hindren, de kommande konflikterna?

I denna nya skönare värld talades mycket om ideologiernas död och historiens slut. Det senare, The End of History, var en förflugen tanke i boken med samma namn av Johns Hopkins-professorn Francis Fukuyama (1992). Inspirerad av kommunismens kollaps i ”öst” drog han slutsatsen att den antagonistiska motsättningen mellan kapital och arbete en gång för alla var obsolet, på global nivå.

Det var förhastat. De av oss som var gamla nog att ha upplevt ”68” och Herbert Tingstens förutsägelser om idéernas idyll och demokratins triumf mindes att vi hade hört budskapet förr, kallat samförstånd, Saltsjöbadsanda och borgfred. Då fördes vi snart från illusion till verklighet i samband med extremvänsterns renässans i ”väst”, understödd av sovjetisk och kinesisk imperialism för proletariatets diktatur, i kombination med planhushållarnas attack för att ta makten över näringslivet – det som i Sverige gick under beteckningen fondsocialism och var mycket nära att förverkligas, vore det inte för några valsegrar för motståndet på 70-talet.

Som chef för tankesmedjan Timbro funderade jag 1993 på hur 15-årsjubileet bäst skulle firas. Utredningschefen Emil Uddhammar, redaktör för skriftserien Timbro Tendens, fick i uppdrag att ge ut en antologi med Huntingtons essä (översatt av Magnus Åkerman), kompletterad med texter av John Gray och Mancur Olson, som fick titeln Civilisationernas kamp (utan frågetecknet). Professor Huntington blev så huvudtalare på vår jubelkonferens för att presentera sina konfliktorienterade tankegångar som motvikt till Fukuyamas mer harmoniutopiska. En fullsatt jubileumspublik fick uppleva hur inbjudna ambassadörer från arabländer inte alls tyckte att det var en god idé att han fick presentera sina teser; a minor clash, alltså.
Sedan dess har Huntingtons paradigm överlevt kritiken för anti-islamska budskap. Särskilt Elfte september 2001 blev en påminnelse om terrorismen som konsekvens av de motsättningar han hade skisserat i sin indelning av världen i åtta mer eller mindre distinkta kultursfärer: västerlandet, den kinesiska/konfucianska, den japanska, den hinduiska, den ryska/östortodoxa, den muslimska, den latinamerikanska och den afrikanska.

Att se världen med dessa glasögon är inte att motsätta sig globalisering eller att sluta hoppas på att den liberala marknadsbaserade demokratin ska tränga ut läror av sämre kvalitet. Att påtala den islamska fundamentalismens oförenlighet med universella politiska fri- och rättigheter är inte att nedvärdera muslimer. Att extrema tolkningar av politiska och religiösa idéer återfinns i många länder och trosuppfattningar innebär inte att vissa handlingar kan trivialiseras eller ursäktas med revisionistiska argument om förtryck. Elfte september rättfärdigas inte av de dåd vi identifierar med namnen Baader-Meinhof eller Breivik, än mindre av historiskt kolonialt förtryck eller supermaktspolitik.

Det var mot den bakgrunden tankesmedjan Frivärld nyligen återutgav Huntingtons essä och tillägnade sin höstkonferens de olika konflikter hans analys inbjuder till fortsatt debatt om. Dessa ligger till grund för verksamheten i Frivärld sedan starten på Europadagen den 9 maj 2011, i enlighet med den plattform som utgår från analyserna hos Huntington och Fukuyama.

Det förtjänar att påpekas att sedan 1993 har nya och nygamla konfliktlinjer tillkommit utanför Huntingtons paradigm, samtidigt som andra försvagats; det japanska världsherraväldet förefaller tämligen avlägset, medan BRIC-ländernas uppsving snarare öppnat kontinenter och försvagat traditionella motsättningar. Rysk nyaggression har åtminstone i vår del av världen ryckt fram som framtida konfliktpotential.

Framförallt: den islamska värld Huntington resonerar kring blir allt mindre monolitisk, i ljuset av att motsättningarna främst utspelas inom kultursfären; allt fler dör i krigen mellan sunni och shia, snarare än i jihad. Det ”väst” som är centrum i Huntingtons världsbild har inte heller förskonats från internt våld; minns Balkankrigen och den etniska rensningen, Srebrenica och Vukovar.

Även i det ännu relativt fredliga Europa ökar klyftorna mellan nord och syd, för att inte tala om den växande klyftan mellan den europeiska unionen och Turkiet, oförmågan att integrera romerna, framväxten av neofascism och antisemitism. I den brittiska unionen talas nu på allvar om att lämna Europasamarbetet och att Great Britain blir Little England om Skottland bryter sig ut (The Economist). I den försvagade amerikanska unionen tilltar inbördeskriget mellan höger och vänster, och motsättningarna inom högern mellan realister och fundamentalister.

Detta var inte riktigt Huntingtons nya värld. Läsning av hans kanoniska text bör ske med ihågkomst av de mer klassiska motsättningar som ännu lever vid sidan av de konflikter som kultursfärernas krockar skapar; de som baseras på klass, ras och kön.

Mats Johansson är riksdagsledamot (M) i utrikesutskottet och ordförande i tankesmedjan Frivärld. 1988-95 var han chef för Timbro.

Huntington-konferensen finns bandad här.

Huntington-skriften finns att beställa här.

Huntingtons bokversion ”Civilisationernas kamp” utgavs på svenska 2006 av Atlantis/Axess och finns att beställa här.