Det är under lång tid hoten mot säkerheten har vuxit fram

Det är att fundamentalt underskatta kraften och allvaret i de förändringar världen nu genomgår att beskriva det som en förändring som har inletts de senaste åren. Det strategiska läget kring Östersjön har pågått sedan en lång tid tillbaka. Tron att det är en ny och överraskande utveckling har underminerat svensk säkerhetspolitik och leder till en farlig underskattning av den verklighet vi möter, skriver Gunnar Hökmark.

Undermineringen av den liberala rättsordningens principer är inte ny utan en konsekvens av de senaste decenniernas globala omvandling. Sedan början av 2000-talet har Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska strukturer fundamentalt missbedömt denna utveckling och förutsatt en evig fred. Om vi idag förklarar den säkerhetspolitiska situationen med nyligen inträffade förändringar upprepar vi samma misstag och dömer oss själva till en fortsatt växande utsatthet inför omvärldens snabba förändringar.

Den stora förändringen inleddes kring 1990-talets början. Berlinmurens fall 1989, de Central- och Östeuropeiska ländernas befrielse från kommunism och sovjetiskt förtryck och slutligen Sovjetunionens fall 1991.

Marknadsekonomins och demokratins framgångar världen över satte tillsammans med digitalisering igång finansiella marknader och global frihandel. Från att en miljard människor levde i relativt välstånd under 1980-talet kan vi i dag se att närmare 5 miljarder gör det nu. Fattigdomen kvarstår för många, men har likväl besegrats som övergripande fenomen.

Den nya era som formades i början på 1990-talet gav oss en global rättsordning som var stark när det gällde den liberala demokratins värden, marknadsekonomi och rättsstat. Det ledde bland andra Francis Fukuyama till tesen om historiens slut, för nu fanns, trodde många, bara den liberala demokratin kvar som framtid.

I den svenska debatten översattes detta till att nu rådde bara fred och frihet som alternativ. Den militära underrättelsetjänsten var i början av 2000-talet först med att hävda att väpnade angrepp mot Sverige var osannolika för överskådlig framtid. Det blev snabbt en populär sanning och en utgångspunkt för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Det var inte bara ohistoriskt utan också direkt fel i en värld som då började ta mer hotfulla former. Så många säkerhetspolitiska debattörer hade format sin världsbild från det kalla krigets logik och kunde därför inte se andra säkerhetspolitiska utmaningar än de förknippade med Sovjetunionen och stora invasionshot. När dessa hot inte längre var relevanta efter Sovjetunionens fall trodde man inte att några hot var relevanta. Krav på att upprätthålla en försvarsförmåga mot väpnade anfall och operationer avvisades med det vänliga konstaterandet att vi inte längre levde i det kalla kriget. ”Sovjetunionen finns inte”.

Verkligheten var att efter befrielsen kom friheten. Det innebar inte bara frihet från gamla strukturer och motsättningar utan också en öppenhet för alla de värderingar och motsättningar som hållits under ytan eller kontrollerats av det kalla krigets bipolära motsättning. När inte längre öst och väst fanns som två överordnade säkerhetspolitiska format fanns heller inte den inneslutning av konflikter, subversion, propaganda och begränsat utrymme för demokratins fiender som funnits när kontrasterna varit som klarast.

När den liberala strömningen i Ryssland tappade momentum kom Putin, nationalismen och revanschismen liksom en ny form av statskapitalism. När Putin som premiärminister ljög för sina europeiska motparter vid toppmötet i Helsingfors 1999 om skeendet i Tjetjenien visste han att de visste att han ljög och de visste att han visste. Det var ett uttryck för en förändrad relation mellan Ryssland och EU och att den ryska ledningen skulle komma att välja en annan väg än liberal demokrati.

Den strategiska råvarupolitiken formade Putins politik mot grannarna och Europa. Med naturgas och olja, med Gazprom och Rosneft, var Ryssland redan kring 2005 längre in i Europa än man någonsin kommit med Warszawapaktens divisioner. Med upprustningen i början på 2000-talet, som nu tar ytterligare fart, formades dagens militära överläge i Östersjöregionen. Energiblockader, cyberkrig och destabilisering blev pågående vapen. Nord Stream I var ett sätt att ta ytterligare kontroll över den europeiska gasmarknaden och att etablera en utvidgad intressesfär i Östersjön.

Med järnridåns fall fanns det inte längre någon tredje värld, vid sidan om öst och väst, liksom det inte fanns en sammanhållen andra värld definierad av planhushållning och socialism. Det öppnade upp för handel och utveckling bortom de begränsningar som det kalla kriget innebar.

Den kinesiska ekonomins utveckling är en funktion av marknadsekonomins överlägsenhet även inom ramen för ett statskapitalistiskt system och global frihandel. I början präglades den av att kommunismen bar upp de marknadsekonomiska reformerna. Nu är det statskapitalismen som bär upp kommunismen och enpartistaten. Den kinesiska ekonomin lyder under kommunistpartiet och blir allt mer en funktion av den kinesiska diktaturens långsiktiga ekonomiska och politiska strategi som med den starkes rätt kräver andras underkastelse.

Kina är världens tredje största ekonomi, efter USA och EU, men den snabbast växande och med allt större säkerhetspolitiska ambitioner. Man gör territoriella anspråk, ignorerar internationell rätt och söker bygga en stark ställning globalt. Ryssland är världens näst starkaste militärmakt men i ekonomisk stagnation. Den som växer vill använda sin styrka för att förändra geopolitikens förutsättningar till sin förmån. Den som försvagas vill hävda sin rätt genom styrka.

Under 1980-talet kom även Mellanösterns många djupa konflikter att frigöras från det kalla krigets mönster och blev med järnridåns fall konflikter som utvecklats utifrån sina egna regionala förutsättningar. Iraks invasion av Kuwait var en utmaning mot USA som inte hade varit möjlig tidigare. USA tvingades bevisa sin roll som stormakt och upprätthållare av den globala ordningen.

Iraks ovilja att efter Kuwaitkriget inför världssamfundet redovisa huruvida man hade eller inte hade kärnvapen, kemiska eller biologiska vapen var i sin tur en utmaning som inte varit möjlig under det kalla kriget. Iraks konflikt med sina grannar övervann den ordning som präglat det kalla kriget. Konflikten mellan Sunni och Shiiter som präglade Iraks motsättningar med Iran liksom Iraks interna motsättningar kom att bli till regionens stora konflikt.

Denna religiöst definierade konflikt är nu överordnad varje annat säkerhetspolitiskt mönster, med Saudiarabien och Iran som två regionala motparter. Regionens enda demokrati Israel är utsatt för hat men står likväl vid sidan om den konflikten. När Barack Obama stod passiv inför den röda linje han hade dragit om Assads användning av kemiska vapen öppnade han upp för ryskt agerande både i Ukraina och i Syrien.

Utvecklingen efter kalla krigets slut öppnade upp för konflikter med sina egna mönster där regionala konflikter blir till globala istället för att den globala styrde de regionala. Och det finns ingen tydligt definierad motvikt till Ryssland, Kina eller Iran och Saudiarabien.

USA har blivit en supermakt som abdikerar från globalt inflytande, med en president som är vänligare mot diktatorer än mot USAs allierade. Han inleder handelskrig mot de senare och hyllar beslutskraften hos de auktoritära, samtidigt som han avvisar tanken på att Ryssland utgör ett hot mot USA. Trumps hållning balanseras av motkrafter i administration och kongress men leder till osäkerhet. Det handelskrig som han nu bokstavligen säger sig vilja inleda mot sina vänner understryker att den liberala rättsordningen utmanas av dem som vill sätta makt före rätt.

Det finns tre fundamentala hot i summan av alla dessa konflikter, som utvecklas av egen kraft eftersom det finns en motkraft som står emot eller balanserar dem.

För det första har trösklarna för väpnat våld sänkts sedan början av 2000-talet. Regionala konflikter långt bort riskerar att bli till globala konflikter som påverkar säkerheten i vår närhet. Irans vilja att eliminera Israel, dess stöd till terror och dess stöd till Nordkoreas kärnvapenutveckling är ett exempel. Det föder en terror som drabbar även vår del av världen och som ger motsättningar i svenska utanförskapsområden.

För det andra ökar risken för att Europas säkerhet inte längre förankras i en säkerhetspolitisk balans med USA som garant. Ökade konflikter i Asien påverkar Europas säkerhet och Östersjöregionens stabilitet. Dels genom krav på ökat amerikanskt engagemang där, dels genom minskad amerikansk vilja att agera utanför USA.

För det tredje har de multipolära makterna upprustat sin militära potential. Det är därför den ryska vapenindustrin är den del av rysk ekonomi som kompletterar råvaruekonomin.

När Kina vill utnyttja sin ekonomiska makt och stärka sin militära förmåga sker det inte för att värna den internationella rättsordningen och den liberala demokratins principer. Det samma gäller Ryssland som genom sin militära makt försöker kompensera för sitt förlorade sovjetiska imperium. Mellanösterns länder var en motvillig eller passiv del av den globala rättsordningen när den var stark men inser i dag att det är deras egen styrka som avgör deras rätt. USA vill inte vara ledare för en liberal världsordning utan vill sätta amerikansk makt först.

Det är bara EU som kan stå starkt i att värna den liberala demokratins ordning. I EU måste medlemsstaterna stärka sin förmåga att försvara sig, för annars kommer hotets krafter att övervinna den rättsordning som bygger på liberal demokrati, frihandelns överlägsenhet och marknadsekonomins styrka. Sverige måste nu snabbt återhämta vårt försvar, bli en del av Nato, bejaka ett växande säkerhetspolitiskt samarbete i EU och agera för att EU ska bli en stark kraft för den liberala demokratins värden.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna