På Fjärilsvägen låg Socialdemokratins hjärta

Fjärilsvägen tar avstamp i en tid där allting kändes möjligt och framtiden är ljus. Kärnfamiljen bygger en villa på gatan från vars namn boken hämtat sin titel. Två barn adopteras och livet leker. Till en början. Susanne Ydstedt har läst Patrik Lundbergs finstämda men politiserade berättelse om hans moder.

Uppväxten var fin. Allt verkar ganska ljust fram till skilsmässan från fadern, för efter det börjar bekymren hopas och det blir faktiskt aldrig riktigt bra igen för modern. Barnen däremot, går ett framgångsrikt liv till mötes.

Patrik Lundbergs berättelse om sin mor är mycket vackert tecknad. Framförallt handlar det om sorg. Sorg över ett liv som inte blev som man hade hoppats. Och också om saknaden efter en mor vars liv slutade i tragiska förhållanden. Vi som lyssnade på hans sommarprat vet vad boken handlar om, och lyfter på hatten både för modet att berätta denna historia och för det uppenbara PR-geniet som ger sig till känna i den sinnrika marknadsföringen.  

Boken är också mycket politisk. I Lundbergs familj är socialdemokratin självklar. Medlemskap i partiet, delaktighet i rörelsen, porträtt av Palme målas. Borgarna är onda, sossarna är bra. Svart och vitt. Staten är också, i en sann socialdemokratisk tradition, svaret på allt.

Det är ett enkelt, rakt och logiskt resonemang, men samtidigt är boken väldigt dubbelbottnad. För kärnfamiljens värden var egentligen garanten. Modern fick hjälp av sina föräldrar efter skilsmässan och när åren gick så var hon den som hjälpte dem. Barnen var ofta hos sina morföräldrar och banden var starka mellan generationerna. Nästan i kristdemokratisk anda, kan man tycka.

Men det är ett argument som skarpt avvärjs när författaren hånfullt bemöter en tweet av Ebba Busch som handlar om att ens livsval ger verkan på pensioner. Vilka val hade du? skriver han och måste således mena att hennes väg i stort sett var utstakad. Och var vägen dåligt underhållen så var det någon annans fel.

Som läsare tycker man om både författaren och hans mor. Modern är varm, härlig och har sina brister som alla vi andra människor. Medkänslan med henne när hon blir utsliten, ensam, sökandes efter kärlek och sammanhang och till sist blir ihop med en karl som man inte önskar sin värste ovän, går inte att värja sig för. Och det vill man inte heller. Vi vet från början att boken inte slutar väl men vi vill ändå vara med på resan.

Familjen skildras som underdogs och jag roades mycket av en passus om kulturbarn versus naturbarn. Lundberg beskriver hur han kämpade sig uppåt i karriären och fick fint stöd från sin stolta familj. Systern lade sina sparpengar på en ny dator till honom, modern klippte ut hans texter och berömde honom inför alla; det finns många hjärtevärmande exempel på hur familjen ser om varandra. Se där, familjen igen.

Författaren beskriver en uppväxt och ett liv utanför de stora städerna på ett magnifikt sätt, säkert exotiskt för de som levt sitt liv innanför tullarna i Stockholm, men för många av oss andra är igenkänningen mycket stor. Och rolig! Det är bland annat detta perspektiv som gör honom en så klart lysande stjärna på den svenska författar- och krönikörhimlen, varav kanske den allra främst inom den sistnämnda gruppen i mitt tycke. Lundberg är inte längre klassens clown, han är den som ger en röst till – som han verkligen inte vill att vi kallar det – verklighetens folk. Idag är det viktigare än på länge.

Boken är ingen skönmålning, det är en kärleksförklaring till modern samtidigt som vi läsare hela tiden görs medvetna om det ursinniga behovet av att lägga skulden för moderns sorgliga slut på någon – må det vara staten, borgarna eller möjligen sossarnas svek. På slutet blir boken i mitt tycke väl politisk och det är inte där Lundbergs storhet finns.

Men läs den, det är som sagt en mycket vacker, oerhört välskriven och varm skildring över ett liv som borde fått ett mycket bättre slut.

Susanne Ydstedt är företagare