På heder och samvete

Politiska skandaler är inget nytt, men de tycks ha blivit en betydligt mer vardaglig del av politiken. Det skymmer andra och viktiga politiska frågor och raserar förtroendet för makten. Så varför riskerar så många sitt anseende för kaffepengar, funderar Peter J Olsson.

Två släktingar till en västsvensk toppolitiker har häktats misstänkta för att ha misshandlat en 70-årig man i bråk om en parkeringsplats när de skulle hämta upp politikern från flyget. En annan nära släkting till samma politiker dömdes förra året för grova brott.

Tidigare landsbygdsministern Eskil Erlandsson lämnar riksdagen efter att ha utpekats för ”olämpligt beteende” mot kvinnliga riksdagsledamöter.

Ett tidigare språkrör för Miljöpartiet får förklara den eventuella intressekonflikten mellan sitt privata ägande och styrelseplats i ett biobränslebolag och de förslag om krav på biobränsleinblandning hon lagt som ensamutredare.

En riksdagsledamot från Liberalerna är i blåsväder sedan hon ”hyrt” makens bostadsrätt i Stockholm för ett belopp som översteg månadsavgiften med mer än fem gånger. Ledamotens hemdistrikt kräver hennes avgång.

Detta är bara denna veckas rubriker, och jag kan ha glömt någon skandal. Politiska skandaler är inget nytt, de har alltid funnits, drevet uppfanns långt innan någon kunde stava till pressombudsman. Och flera har onekligen förändrat den svenska politiska historien.

Utan att mäta så tycks skandalerna ha blivit en betydligt mer vardaglig del av politiken. Vilket dels gör rapporteringen slaskig och småaktig, och dels skymmer andra och viktiga politiska frågor.

Det ger också en felaktig bild av de svenska politikerna. De är oavsett parti och omständigheter i övrigt hederliga, arbetsamma och besjälade av en vilja att göra landet och världen bättre. Om de förslag de lägger inte direkt bidrar till detta beror det inte på att de gynnar sig själva. Och ersättningen är även för heltidspolitiker inte något att skriva hem till mamma om.

En fritidspolitiker och nämndsledamot jag känner berättade att han fick frågor från arbetskamraterna om vad han fick ut i arvoden och hur mycket tid han la på sitt upp drag, och konstaterade: ”Nu tror de inte längre att jag får lätta pengar, men en del tycker nog jag är korkad.”

Hur ska man då förklara att en del folkvalda klampar i klaveret. Varför riskerar de positioner och anseende för några futtiga kronor eller inga alls? De har ju sett andra som åker dit, och det är ju så lätt att handla korrekt.

Förklaringen är i grunden allmänmänsklig. Vi är svaga käril och lockas lätt från den väg vi egentligen vill vandra. Det goda jag vill, det gör jag inte; det onda jag inte vill, det gör jag. Ingen går in i politiken för möjligheten att vid varje tjänsteresa sätta upp tio kilometer extra resväg. Likväl sker sådant.

Lösningen är inte heller hårdare kontroller och strängare straff. Inget fel på klara regler, men om man inte kan lita på dem man gett förtroende att styra landet, vem ska man då lita på? Nyspråket med värdegrund är som bekant mest en metod att framstå som god, utan att behöva vara det – så länge man med läpparnas bekännelse anslutit sig till den åsikt som för dagen är den rätta.

Som nästan alltid är det inre kontrollmekanismer som måste finnas. Normer internaliseras, vi lär oss behärska våra sämre impulser och odla de högre. Vi skaffar oss det som brukar kallas karaktär.

Problemet är att det talas mycket lite om dessa frågor i dag. Och de termer man använt förvrängs och blir till något annat. Det mest tydliga handlar om heder. Det som en gång var en människas främsta tillgång och något som vårdades. Ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man, står det i Hávamál.

Heder som ord kommer från forngermanskan och betyder precis det vi fram till nu menat. Och som dessutom släkt med ett ord som betyder ”klar luft, klar himmel” samt med en föregångare i sanskrit som betyder strålande. Inga dåliga saker alltså. Desto tråkigare att heder numera kopplats till saker som hederskultur och hedersmord.

Samma sak med ord som norm, dygd och ära, plikt, artighet, eller karaktär. Normkritik hävdas vara det bästa som finns. Dygd låter vanvettigt tråkigt. Och plikt, gör jag inte som jag vill?

Därför är bland annat viktigt att återerövra dessa begrepp och göra hederlighet, integritet och dygd till normer. Hur går det till? Ja, delvis handlar det förstås om ett intellektuellt budskap som kan förstås och antas. Men historien visar att dygder ofta gynnas av samhällen där människorna är fria att agera, men också får ta ansvar för sina handlingar. Med rätten att sluta kontrakt kommer plikten att följa dem. Med större frihet växte i Västerlandet från 1600-talet fram ett fredligare och mer civiliserat samhälle. Grunden var lagd dessförinnan, men med medborgerlig frihet växte de borgerliga dygderna i betydelse.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne