På jakt efter betalarna

Pressade mediehus har inte längre råd att hålla sig med fackjournalister och frilansarvodena ligger kvar på samma nivå som åttiotalet. Istället vänder sig allt fler skribenter direkt till sina läsare för att trygga sin försörjning konstaterar Peter J Olsson, som uppmanar fler att bli mecenater.

Ett pling i mobilen varslade om ett epostmeddelande, det var från patreon.com som meddelade att tre dollar dragits för att betala en ny artikel av Sofia Lilly Jönsson. Jag har genom webbtjänsten i förväg bestämt mig för att betala lite för tjänsten – ett sorts abonnemang. När jag går in på hennes sida ser jag att hon nu har 99 ”patroner” – mecenater och därmed nått 90 procent av målet om 300 dollar per inlägg. Hon har publicerat nio saker, varav sex är gratis för stödjarna.

Det är inget lätt sätt att försörja sig. 300 dollar kanske en del tycker låter anständigt, men det är i själva verket inget högt artikelarvode, sedan drar Patreon sin del och så skall skattmasen ha sitt.

Sofia Lilly Jönsson är en frilansande journalist/kulturskribent, musikrecensent och kanske mest känd som granskare av Svenska kyrkan. Hon har publicerats i många tidningar, med oegentligheterna i Visby stift samt turerna runt kyrkans handboksförslag som höjdpunkter. Ett tag gav hon ut magasinet Evangelium, men det lyckades inte överleva.

Så nu finns hon på Patreon och förlitar sig på mikrobetalningar och crowdfunding. För mig var det självklart att tidigt stödja hennes utmärkta journalistik, men det gick trögt.

Framtill jul var det ett 40-tal betalare och långt ifrån målet, då skrev hon en krönika om hur kotterier behärskade kyrkodebatten och hur svårt det var att ta sig in, kanske extra mycket för en kvinna. Och efter det har det gått bättre.

Jönsson är inte den minst uppmärksammade som försöker få in pengar via Patreon, många har det ännu kämpigare. Andra lyckas bättre. Komikern Aron Flam har 907 som stöder hans podcast med 2407 dollar per inslag. Så nog kan man lyckas.

Patreon är inte så gammalt, men redan för ett år sedan hade man fördelat 100 miljoner till kreatörer och författare.

Detta är förstås ett utslag av av världens tidnings- och kulturkonsumenter bestämt sig för att lyssna till Dario Fo och säger ”Vi betalar inte!” men gärna vill ta del av det som skrivs.

Mediaföretagen försöker möta detta med olika strategier. Betalväggar för hela eller delar av innehållet har nu blivit det vanliga – och de tidningar som infört detta har konsekvent tappat läsare, och därmed även reklamintäkter. Engelska Guardian försöker få intäkter via frivilliga bidrag, vilket med tanke på tidningens resultat inte varit helt framgångsrikt. Nätuppslagsverket Wikipedia verkar klara sig genom att begära stöd, men så betalas skribenterna inte alls.

I hela världen funderar man lite varstans över hur man ska få in betalningen för ”content”, kvalificerat innehåll som kan avnjutas på nätet och diskuteras på sociala medier. Många mediehus har undrat om inte de borde få betalat när nu deras nyheter läses på Facebook och drar in annonsintäkter till ägaren Mark Zuckerberg.

Kanske ligger detta delvis bakom att Facebook nu tvärvänt och säger att nätverket ska vara för sociala kontakter människor emellan medan länkar prioriteras ner – ja, man säger till och med att man vill minska tiden användarna lägger på Facebook.

Om mediehusen har det besvärligt är det förstås samma sak för duktiga skribenter i likhet med Sofia Lilly Jönsson. Pressade tidningsekonomier gör att man inte längre håller sig med så många specialreportrar, och frilansarvodena håller sig nästan på 80-talsnivå.

Och det är här direktkontakten med läsarna, konsumenterna, betalarna, kommer in. Företag som Patreon blir mellanhänder och står för infrastrukturen. Författare crowdfundar sina böcker och har därmed inte bara ett bra förskott att leva på under skrivandet – större än förlagen brukar ge – utan också tusentals supportrar som förköpt och kan tänkas ge reklam för slutprodukten. Ty så fungerar det.

Jag har betalat till tre, fyra böcker på detta sätt. Böcker som jag tycker behövs, och därmed stött så skilda vinklar som Johan Norberg och Tino Sanandaji. Och jag är nog inte ensam om att tänka så – vi fungerar på det sättet som människor och medborgare: vi kan se behovet av flera vinklar.

Detta innebär förstås att de som står för penningförmedlingen kan hamna i olika konflikter. De kan inte påverka innehållet i vad som stöds och förmedlas, men de kan attackeras för det.

Mycket riktigt har det blåst upp stormar när till exempel Patreon regerade på de nu vanliga massanmälningarna och stängde av högerjournalisten och youtubern Lauren Southern. Det är lustigt nog oftast vänstern som massanmäler.

Så var det härom veckan när moderata riksdagskandidaten och författaren Ann Heberlein fick sin insamling för att skriva en bok stoppad av det crowdfundingföretag Kickstarter hon anlitat. Resultatet blev kanske typiskt. Stängningen gav mer reklam och insamlingsmålen nåddes tre gånger om.

Vi kommer att se fler incidenter av detta slag. Det är inte så konstigt. Den tryckta pressen har haft två hundra år på sig att genom konflikter och diskussion mejsla ut en rimlig pressetik, varför vi tror att den nya tidens insamlingsföretag omedelbart skulle ha hållbara strategier är därmed nästan obegripligt.

Hur framtidens medielandskap ser ut vet vi inte. Men vi kan agera ansvarsfullt i dagens situation. Varför inte genom att stödja några skribenter? Vi får nämligen de medieröster vi betalar för.

Gillar man bra kulturjournalistik och är nyfiken på Svenska kyrkan kan jag alltså rekommendera en prenumeration på Sofia Lilly Jönsson.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne