På soaré hos Stalin

David Priestland
The Red Flag. A History of Communism
Grove Press 2009

Det är få saker som är så givande som att läsa en välskriven bok om ett ämne man tycker sig behärska skapligt bara för att inse att man dras med stora kunskapsluckor. I Red Flag försöker David Priestland som är doktor i historia vid Oxford University, sig på att presentera ett samlat porträtt av den kommunistiska rörelsen från tiden före Marx fram till 2009 då boken kom ut. Timingen känns helt rätt. Enligt en Gallupundersökning har 36 procent av amerikanerna en ”positiv bild” av socialism och hela 53 procent av demokraternas sympatisörer, som i svensk media ofta sägs ligga till höger om moderaterna, har en positiv bild av socialismen. Och i finanskrisens spår har det blivit vanligare med krav på en översyn av, eller rent av ett skrotande av kapitalismen.

Kommunismen har ju själv lyckats förpassa sig till historiens skräphög och därför kan dess historia förses både med en tydlig inledning och med ett bokslut, även om diverse skurkstater (och kanske Sverige efter riksdagsvalet i september 2010) möjligen kommer att hinna rafsa ihop några efterord och fotnötter till historien.

Själva tecknandet av kommunismens historia inleds med att den tidige Marx (Priestland skiljer på den mer romantiske unge Marx och den äldre, mer teknokratiske Marx) liv återberättas hopflätat med en redogörelse för franska revolutionen. Även om stormningen av Bastiljen snarast motiverades av liberala idéer – importerade från det unga USA – så spelar den franska revolutionen stor roll för den kommunistiska utvecklingen ända fram till tiden efter den ryska revolutionen.

Efter ryska revolutionen får vi en grundlig genomgång i hur den hittills oprövade ideologin omsätts i praktisk politik. Till en början kan ryssarna fortfarande ta upp den franska och amerikanska (!) revolutionen som föredömen för det egna socialistiska experimentet. Den radikala tolkningen av Marx vinner sedan mark, även om det fortfarande finns utrymme för interna meningsskiljaktigheter, till exempel rörande hur företrädare för l’ancien regime bör behandlas. Här skulle jag ha velat se en djupare analys av de olika förgreningarna av marxismen. Det förefaller som att vi direkt kan avfärda den romantiska socialismen, på samma sätt som Marx i senare delen av livet gjorde som en from förhoppning om att människan ska vara något hon inte är. Biologen och myrexperten Edward Osborne Wilson fick en gång frågan vad han tyckte om marxismen och svarade då ”wonderful theory, wrong species”.

Bland den kristna högern, särskilt i USA, hittar man ofta en vilja att länka Marx till Darwin och Freud som en slags modernismens oheliga treenighet och Priestland tar också upp den tidiga kommunismens flirt med Darwin. I sitt begravningstal till Marx minne påpekar Engels att på samma sätt som Darwin hade förklarat vilka lagar som livet styrs av, så har Marx förklarat vilka lagar som styr samhället. Darwins ärftlighetslära faller dock snart i onåd och fördöms som ”borgerlig vetenskap” och ersätts av Lysenkoismen som istället betonar miljö över arv. Till exempel påstås att en hund som får svansen avhuggen kan få valpar utan svans. I ett större perspektiv visar Darwinepisoden hur kommunismen vandrar från att förespråka en politik som helt och fullt underkastas vetenskapen till att senare kräva att vetenskapen underkastar sig politiken.

En styrka med boken är att biografierna, sifferexercisen och citerandet av sekundärkällor ofta kryddas med referenser från film, litteratur och konst. Eisenstein, Kundera, Orwell, Brecht och många fler kända och mindre kända kulturpersonligheter får sina verk analyserade med avstamp i hur kommunismen har påverkat dem och deras upphovsmän. Här kan jag inte låta bli att nämna den för mig tidigare okände georgiske regissören Tengiz Abuladze och hans zombiefilm (!) Repentance från tidigt 80-tal (den släpptes först 1986) som är en surrealistisk kritik över Sovjetsystemet och en hyllning till glasnost och perestroika som självaste Gorbatjov påstås ha sett.

De som fortfarande ser kommunismen som en anti-konservativ kraft som någon gång ska riva ned den gamla förstockade bourgeoisiekulturen lär bli besviken över hur komiskt reaktionär den socialistiska kultursynen har varit. Från kända exempel med hysteriskt överdrivna propagandafilmer, förkastandet av allt från pianon till opera fram till hanterandet av den egna motkulturen på 60-talet går en röd tråd av framstegsfientlighet. De tjeckiska musikerna i Plastic People of the Universe anklagades efter Pragvåren för en diger syndakatalog, inklusive brott som: extrem vulgaritet, anti-social påverkan, nihilism, dekadens och klerikalism (en ovanlig anklagelse för ett band med låttexter som ”shit in your hand”). Västmusiker var förstås än mer kontroversiella. Black Sabbath anklagades för att förhärliga ”våld” och ”religiös obskurantism” och stackars Julio Iglesias blev lyst i bann såsom varandes en förespråkare för ”neo-fascism” (!).

De olika episoderna i kommunismens historia skildras på ett sätt som inte direkt präglas av en marxistisk historiesyn. Det här är de stora männens på historiens scen berättelse. Och tur är det för läsaren blir serverad en liten välskriven minibiografi över ett flertal personer ur kommunismens hall of fame. Detta gör läsupplevelsen bättre och det är underhållande att psykologisera några av den moderna historiens giganter. Bland annat får vi veta att Stalin regelbundet höll oerhört bisarra soaréer där han, efter att ha utsatt sina gäster för allehanda practical jokes, själv satt och vevade på en grammofon i hörnet medan hans gäster, samtliga män förstås, dansade pardans med varandra. Det var dock inga ömma ord som de dansande tu viskade i varandras öron utan istället var dessa kvällar tydligen ett av få sätt att få veta om man var på väg uppåt eller, långt värre, nedåt i den kremlologiska hackordningen.

Boken avslutas förstås med att ridån börjar falla över den kommunistiska världen. Bilden av en massomvändelse till liberalism bemöter dock Priestland med hjälp av ett antal pålitliga opinionsundersökningar som genomfördes i Östeuropa under 80-talet. Så sent som 1989 var till exempel 83 procent av tjeckerna mot ett slut på kollektivjordbruket. Enligt Priestland kan Gorbatjovs roll för murens fall inte underskattas och det råder ingen tvekan om att författaren hör till fansen. Reagans inflytande reduceras till ökade militärutgifter och en viss ideologisk mobilisering i väst. Att Gorbatjov drev kriget i Afghanistan vidare under flera år, ömsom liberaliserade och ömsom slog ned på demokratiseringsprocessen samt lät sovjetiska soldater skjuta ihjäl frihetslängtande balter ägnas knappt en rad i boken. Ett antal mycket märkliga relativiseranden görs också. Visst strök en hel del folk med, men å andra sidan träffade ryssarna oftare sina vänner än vad deras motparter i väst hann med; och visst var det en förstenad och genomkorrupt ideologi som avled men å andra sidan så hann bankirerna på Wall Street med att berika sig själva innan deras ”ideologi” insomnade på grund av en ”alltför långt gången laissez-fairekapitalism”.

Redan i inledningen gör Priestland ett stort nummer av den pågående finanskrisen som han senare i boken menar utgör för ”nyliberalismen” vad Berlinmurens fall var för kommunismen. Förvisso skrevs boken i finanskrisens djupaste mörker då det såg ut som att bankväsendet var på väg mot kollaps snarare än en allvarlig korrektion eller kanske snarare ”kreativ förstörelse”. Detta går förstås att tolka som ett försök att relativisera kommunismens ondska. Nu skrivs detta aldrig rakt ut men det är svårt att förstå motivet till att fokusera på en kris som förvisso kostat ett antal människor jobb och besparingar och ställa detta emot de 100-150 miljoner som, enligt Rummel, Courtois och andra, har mist livet på grund av kommunismens härjningar.
Till slut mynnar resonemanget ut i några profetior om framtiden. Bland annat hoppas Priestland på att Obama slutligen ska sätta stopp för Castros förtryck. Dessutom varnas västvärlden för att låta inkomstskillnaderna skena iväg om vi inte vill riskera att en ny våg av kommunism blossar upp i världen. Varken särskilt relevant eller nyskapande, kan tyckas. Det spelar dock mindre roll för helhetsintrycket. Det här är en bok som för det mesta förmår vara både angelägen, välskriven och underhållande.

Danjell Elgebrandt är civilekonom och arbetar som kommunikationskonsult.