Partipiska – realitet eller självförvållad åkomma?

Hur gör man som riksdagsledamot för att få gehör för sina idéer? Finn Bengtsson och Andreas Norlén beskriver hur de gått till väga för att få stöd för åtgärder mot den organiserade brottsligheten.

Ordet ”partipiska” sammanfattar ett välkänt dilemma: var finns balansen mellan behovet i en partigrupp att hålla ihop för att en regering ska ha ett tydligt, parlamentariskt stöd och behovet för enskilda parlamentariker att driva egna frågor. Politik måste vara ett lagspel, åtminstone om man vill se politiska förslag övergå i hållbart finansierade lösningar för flesta människors bästa – men som parlamentsledamot har man också ett legitimt intresse av att inte enbart vara en del av vad en tidigare kollega kallat ett ”knapptryckarkompani”.

Med åtta år som riksdagsledamöter från samma valkrets för samma parti, som dessutom varit det största regeringspartiet, har vi sett hur denna balansakt genomförs i det dagliga arbetet. Resultatet har varit utmärkt för alliansregeringen. Alliansen har upprätthållit sin enighet och visat prov på stor regeringsduglighet. Har resultatet varit lite gott för de enskilda riksdagsledamöterna, i bemärkelsen att de har drivit frågor och fått igenom förslag? Där är nog resultatet mer skiftande, och inte sällan mer nedslående för de egna ambitionerna att få förvekliga den politik man tror på.

Vi menar att det därför är viktigt att man som riksdagsledamot strävar efter att förvalta sitt mandat på ett ansvarsfullt men samtidigt kreativt sätt för att också optimera möjligheterna till att få egna förslag att vinna gillande av regering och riksdag. Befinner man sig i opposition är man i huvudsak hänvisad till formella verktyg som motioner, interpellationer och skriftliga frågor för att försöka påverka politiken. Det kan förstås vara roligt att angripa en minister i en interpellationsdebatt, men någon direkt inverkan på den praktiska politiken har det sällan. Företräder man å andra sidan ett regeringsparti har man formellt sett bättre förutsättningar att få gehör för förslag, eftersom regeringen består av parti- och koalitionsvänner. I stället för att skälla på ministern i riksdagen kan man dricka kaffe med statsrådet eller statssekreteraren, och på ett informellt sätt framföra sina åsikter med hopp om att dessa kan komma att leda till fortsatt arbete på departementet. Vi har dock nyligen visat på ett arbetssätt som är mer informellt än riksdagens verktyg, men mer formellt och konkret än en diskussion över en kopp kaffe, och som gett goda resultat.

Vårt fokus har varit på den bekymmersamma framväxt av organiserad brottslighet som skett i Sverige sedan 1990-talet. Detta är ett problem som befinner sig i skärningspunkten mellan socialpolitik och kriminalpolitik, och som därigenom förenar våra respektive fokusområden. Efter valet 2010 har vi därför på eget initiativ gjort ett stort antal studiebesök hos aktörer som på olika sätt arbetar med att förebygga och bekämpa organiserad brottslighet. Syftet har varit dels att få en bred verklighetsbild av problemen förknippat med denna typ av allvarlig kriminalitet, dels att få förslag på vad politiken kan göra bättre än idag. Vi har också anordnat två seminarier i riksdagen om problemområden med koppling till organiserad brottslighet. Som slutdokument efter detta fleråriga arbete har vi sammanställt en rapport, som bland annat innehåller 22 konkreta förslag till utveckling av politiken mot den organiserade brottsligheten.

Vi överlämnade rapporten till justitie- och socialministrarna i juni i år, och redan månaden efteråt uttalar Beatrice Ask offentligt stöd för ett av våra förslag, och säger att ytterligare fler av övriga förslag ska övervägas vidare på departementet.

I syfte att mer effektivt kunna bekämpa storskalig alkoholsmuggling föreslog vi att Tullen ska få rätt att väga misstänkta fordon – inte minst så kallade ”spritbussar” – redan vid gränsen, för att lättare kunna upptäcka smuggling och för att kunna ge ägarna dryga böter för överlast och så göra smugglingen mindre lönsam. Idag får bara polisen väga fordon. Vi är glada över att justitieministern är positiv till vårt förslag och hoppas att det genomförs snarast möjligt.

Oseriösa bussföretag tjänar hundratals miljoner kronor per år på att varje vecka köra flera turer till Tyskland för att lasta turistbussar med tonvis av alkohol och leverera till langare som står på förutbestämda rastplatser längs tillbakavägen. Vi insåg verksamhetens fulla omfattning tack vare undersökande journalistik av Östgöta Correspondenten samt östgötapolisens projekt Bus stop. Vi bedömde det viktigt att försöka sätta stopp för dessa företag och deras sätt att göda den svarta ekonomin.

Med engagemang, kompetens och ett kreativt upplägg parat med envis uthållighet kan, enligt vår uppfattning, varje riksdagsledamot från ett regeringsparti utveckla politiska förslag och föra sina idéer mot genomförande i större omfattning än många tror. Som i andra sammanhang handlar det om att utgå från konkreta problem och arbeta noggrant, verklighetsförankrat och gärna tillsammans med andra. Ytterst uppfattar vi därför det positiva gensvar som vårt arbete mot organiserad brottslighet har fått också som en framgång för uppdraget som parlamentariker och därmed för våra väljare.

Finn Bengtsson är läkare med fokus på socialpolitik.
Andreas Norlén är jurist med fokus på kriminalpolitik.
Båda är riksdagsledamöter (M) från Östergötland.