Pascal och Fukushima på pluskontot

Risk och utfall. Det är vad som alltid styrt debatten om kärnkraft. Men idag ser klimatdebatten annorlunda ut. Om miljökatastrofer som följd av uppvärmning genom fossila bränslen är jordens undergång är detta ett nytt värsta scenario för planeten. Då har definitionen av det värsta utfallet flyttats från kärnkraftsolycka till global uppvärmning. Det skriver Per Tryding.

När Josef Oehmen, forskare på MIT, bloggade om varför Fukushima inte kan bli ett nytt Tjernobyl blev det liv. Hans syfte var att lugna oroliga läsare med fakta och perspektiv. Men många reagerade med ilska, man ville inte veta av den här typen av inspel. Både inlägget och berättelsen om hur det spreds viralt är värda läsning och nås via Josefs twittersida @josefoehmen.

Frågan är varför det är så känsligt att diskutera vad som i värsta fall kan hända med ett kärnkraftverk. Svaret finns möjligen i sannolikhetsläran. Denna säger som bekant att konsekvensen av en framtida
händelse beror på två faktorer. Det ena är risken, eller chansen, att ett visst utfall inträffar. Det andra är den maximala konsekvensen av just detta utfall. Multiplicerar man dessa får man ut det så kallade
väntevärdet och det är storleken på detta som debatten om kärnkraft implicit alltid har handlat om.

Den här typen av enkla beräkningar gör vi hela tiden intuitivt. Den som är på väg hem en sen kväll och möter två unga män med huvor, väskor och slagträn är benägen att byta trottoar. Det är troligen två skötsamma ungdomar på väg hem från tennisen. Men om det är huliganer med ambitioner som faller under brottsbalken kan man bli rejält skadad, kanske dödad. Den risken, om än aldrig så liten, vill man inte ta. Och så byter man sida. Kalkylen görs såklart ”med magen”, men det är likväl en sannolikhetskalkyl. Samma intuition påverkar synen på exempelvis riskerna med kärnkraft.

Svårigheten är naturligtvis att bedöma scenarier för utfall och risker rätt. Beroende på hur man uppfattar detta får man olika svar. Men för extrema utfall kan ingen risk alls tolereras. Och detta kan illustreras med matematikern Pascals (1623-1662) gudsbevis, ibland kallat Pascals vad.

Pascal utgår från det teoretiskt värsta utfallet av alla som kan drabba en människa. Om Gud finns och man förnekar honom väntar evig tortyr i helvetet. Utfallet är alltså oändligt illa. Det betyder att ingen risk som är större än noll kan tolereras. Oändligheten gånger ett tal större än noll blir ju alltid oändligheten. Å andra sidan: om Gud inte finns och vi tror på honom i alla fall, men har fel, händer egentligen ingenting. Pascals vad är en provokation. Vågar du chansa på att Gud inte finns? Kalkylen säger att vi måste agera som om Gud existerar.

Exakt detta resonemang är vad Tage Danielssons sannolikhetsmonolog om kärnkraftens faror (1979) bygger på. Danielsson driver med olika uttalanden kring risken att det kan ske en olycka. Underförstått i detta resonemang är att utfallet av en kärnkraftsolycka är i princip oändlig förödelse. Och då kan ju såklart inte ens minsta risk tolereras. Experternas slingrande om risker blir komiskt. Det räcker att anhängarna och experterna medger att risken är lite större än noll och vips är utfallet oändligt. Vi måste alltså agera som om kärnkraft skapar oändligt lidande.

Detta är också logiken bakom försiktighetsprincipen. Tolkar man de negativa miljöskadorna av exempelvis ett byggprojekt som oändligt stora, så kan ingen risk tillåtas och inga projekt kan genomföras. Men förringas detta tänkbara maximala utfall börjar väntevärdet se bättre ut. Därav
ilskan över Josef Oehmens blogginlägg.

Men sedan Tage Danielssons sjuttiotal har det hänt något i klimatdebatten. Vi tror oss nu observera en process där växthusgaser från fossila bränslen har potentialen att skapa enorm förödelse. Återigen handlar mycket av debatten om risk och utfall. Kan man vara säker på att forskarna har rätt?

Om det nu är så att det väntade värdet (utfallets risk gånger dess storlek) för miljökatastrofer som följd av uppvärmning genom fossila bränslen är jordens undergång är detta ett nytt värsta scenario för planeten. Konsensus nu tycks vara att ”risken” för att teorierna stämmer är hög, medan utfallets storlek debatteras en del. Somliga anser till och med att större naturkatastrofer skall tolkas som en del av utfallet av växthusgaseffekter, som tsunamis och kraftiga stormar. Stämmer detta
har global uppvärmning redan börjat skapa utfall som överträffar konsekvenserna av alla andra energikällor i historien. Fossila bränslen svarar då ytterst för hela förödelsen i Japan, inklusive skadorna i Fukushima, och en kvarts miljon hemlösa och minst tio tusen döda.

Vad gäller kärnkraft finns numera en del kunskap om olyckornas storlek. Tjernobyl var en stor olycka. Men dess konsekvenser var, utan att förringa alla drabbade, trots allt regionala och begränsade. Inga andra olyckor har varit i närheten. Med de 442 kärnkraftverk som finns i världen idag säger empirin att riskerna för olyckor är små och utfallens storlek är sådana att de förväntade negativa konsekvenserna är stora men trots allt avgränsade. Ska vi jämföra väntevärdet av utbyggd kärnkraft med fossildriven global uppvärmning blir kärnkraften helt enkelt ett mindre problem. I själva verket bidrar det mer än något energislag till att motverka global uppvärmning. Fossila bränslen bidrar inte på samma sätt att minska andra energikällors effekter. Definitionen av det värsta utfallet har helt enkelt flyttats från kärnkraftsolycka till global uppvärmning.

Det är kanske detta vi ser i den svenska opinionen där stödet för kärnkraft enligt SOM Institutet ökat stadigt sedan klimatdebatten slog igenom för fem-sex år sedan. Bland Centerpartiets anhängare har det exempelvis fördubblats sedan 2002.

Därför kommer Fukushima att så småningom bokföras på kärnkraftens pluskonto. Inte på grund av att risken för att olyckor sker har minskat. Den är samma som tidigare. Utan för att kunskapen om vad som kan ske i de allra värsta scenarierna ökar.

Retoriskt verkar ingen politiker just nu våga säga annat än att kärnkraften verkar farligare efter Fukushima. När Tysklands näringsminister Brüderle 2011 medgav att regeringens nyfunna tvekan är ett retoriskt grepp inför kommande delstatsval, blev det så pinsamt att huvuden (då inte ministerns) fick rulla. Och sedan dess har Tyskland bestämt sig för att sluta producera kärnkraft. Men inte nödvändigtvis att sluta konsumera den.

Men vilken risk vill vi ta? En större med potentiellt globala skador, eller en betydligt mindre med regionala? Det är dags att börja tala om det valet också och om vilket som är mest ansvarsfullt.

Det går såklart att säga att vi inte ska ha någondera. Men då finns andra risker. En är att priserna på energi blir så höga att det radikalt ändrar livsvillkoren. Det kan somliga bejaka. Men det finns en frihetsaspekt av tillgång på billig kraft. Historiker pekar ibland på billig motorkraft som den verkligt stora frihetsreformen i historien, att det inte är en slump att slaveriet ifrågasattes i praktiken först när industrialismens maskiner spreds och blev billiga. Alltså att Watt betydde mer för friheten än
Smith. Oscar Wilde uttryckte det som vanligt lika klart som cyniskt krasst: varje civilisation behöver slavar, noterade han, och föredrog för sin del de mekaniska. En värld där sådan kraft är mycket dyr är en värld med mindre frihet.

Per Tryding, Ph.D., är internationell ekonom och doktor i lärande.

Josef Oehmens inlägg hittar du här och här.