Patent – när Kamprad inte lyckades

Skyddet för patenträtten måste uppdateras om inte lagstiftningen även i fortsättningen ska vara en tandlös tiger. Då kommer teknologiska uppfinningar bara att kunna finansieras om de sker inom staten och storföretag, skriver Carl-Johan Westholm och Dan Brändström.

Det är inte alltid som högre anslag och ökade bidrag eller lägre skatter och fler avdrag löser ett grundläggande problem för ett företag. Dels kan naturligtvis affärsidén vara dålig, eller genomförandet. Men dels kan själva de kommersiella förutsättningarna vara sådana, att även den potentiellt mest epokgörande och världsomspännande tekniken kan stupa.

Ikea är ett av världens mest framgångsrika företag. Men tänk om det inte hade varit möjligt för Ingvar Kamprad att börja i liten skala och kunna läsa av resultaten varje vecka, månad och år? Att han i stället hade varit tvungen att starta tio stora varuhus och vänta i tio år på första försäljningsintäkterna? Han hade då varit tvungen att låna upp pengar, och förlita sig på att varuhuscheferna om tio år börjar leverera resultaten. Att övertyga investerare om att sälja möbler i bitar, nedpackade, som sedan ska skruvas ihop av kunden? Nej, det hade inte varit en enkel uppgift.

Så förhåller det sig för en viss typ av innovationer, nämligen teknologi som tar lång tid att utveckla och utvärdera, och som under tiden drar resurser.

Som om inte det var nog, händer inte sällan följande. När teknologin är klar, patent beviljat och betalat – då visar det sig att flera av de som använder patentet inte vill betala licenser, det vill säga utvecklingskostnaderna. Det är som om Ikeas varuhuschefer, när försäljningen börjar efter tio år, skulle neka Ingvar Kamprad hans del. Dessutom: ju större försäljning, desto lönsammare för varuhuscheferna att inte betala.

Om flera chefer bestämmer sig för att göra samma sak – inköpskarteller bestraffas inte av Sverige eller EU, till skillnad från försäljningskarteller – då kan de hänvisa till varandra, och att den och den varuhuschefen minsann inte betalat, så varför ska då mitt varuhus göra det? Då bleve ju mitt varuhus diskriminerat!

Kamprad kan ringa polis, men blir då hänvisad till närmaste advokatkontor, som kan hjälpa till att stämma varuhuscheferna. Dessa kontaktar i sin tur jurister – och en tvist börjar, med en säker vinnare, juristerna, och många ganska säkra, varuhuscheferna – och en trolig förlorare, den skuldsatta företagaren, som ännu inte fått några inkomster efter tio år. Tvisten kan med juridiska finter dra ut på tiden och kosta så mycket att uppfinnaren tvingas ge upp (varuhuscheferna kan till exempel skryta med att försäljningen är ett framgångsexempel och samtidigt låta sina advokater säga att den går med förlust, och hävda att de inte alls säljer förpackade möbler, eller att licensen bara gäller förpackade skruvmejslar).

Ett alternativ för Kamprad i början hade varit att sälja sin idé till ett större företag, med flera varuhus. Han hade kanske fått en grundsumma som betalning, och en storslagen tilläggsköpeskilling, alltså en del i framtida intäkter eller vinster. Perfekt, kan det tyckas. Men denna variant kan i verkligheten kompletteras med att köparen lägger ned projektet, kanske efter att ha fått en summa av en konkurrent. Kamprad blir utan både idé och framtida intäkter.

Men då skulle väl Kamprad ha kunnat köpa tillbaka affärsidén, om det hade stått så i avtalet? Ja, kanske efter att en ny tvist startats, som då drar ut på tiden för att konkurrenterna ska få ett försprång.

Patent kan vara bra – som de fungerar idag – för idéer som inte kräver alltför lång utvecklingstid eller alltför mycket pengar, och som i gengäld ger ganska små intäkter, vilket gör dem olönsamma att göra intrång på för tillverkare; det blir billigare för dem att betala.

En vän av marknadsekonomi kan då fråga sig, varför inte marknaden själv löser detta problem? Det är som att tro att fastighetsmarknaden skulle fungera utan ett lantmäteri. Det är helt enkelt avsaknaden av en lagbunden frihet under ansvar som gör det möjligt för varuhuscheferna, intrångsmakarna, att fira framgång. Om staten, som inte kan vara alla goda gåvors givare, men måste vara egendomsägarnas främsta skydd, inte skyddar den intellektuella äganderätten på samma sätt som varorna i ett skyltfönster, då kommer även i fortsättningen patentlagstiftningen att vara en tandlös tiger, som undviker stora byten.

Den svenska staten, och andra stater, liksom EU, måste uppdatera sitt skydd för patenträtten, och åtala för intrång eller på annat sätt stärka skyddet för den svaga parten. Staten måste ställa sig på patentägarnas sida, liksom den står på de bestulnas sida i andra sammanhang. Annars kommer teknologiska uppfinningar att kunna finansieras bara om de är inomstatliga eller storföretagsinterna, där resurser finns att också bemästra juridiken.

Att kunna göra banbrytande insatser utan att vara anställd av stat eller stora företag är en viktig del i ett gott innovationsklimat. Banbrytarna är sällan ensamvargar, utan samverkar med finansiärer, medarbetare och kollegor. Men statens medverkan som upprätthållare av lag och ordning är vad som fattas.

Carl-Johan Westholm är ordförande i Uppfinnarkollegiet och Dan Brändström är vice ordförande i Uppfinnarkollegiet.