Patrik Strömer: Hermansson visar att antiken inte är inaktuell

Daniel Hermansson
De kom, de såg, de segrade – Vad antikens fältherrar läs oss om makten och människan
Volante, 2023

En helt vanlig historiebok om fyra antika fältherrar, kan det vara något? Ja, nu är inte boken helt vanlig, utan ovanligt medryckande och allmänbildande. Författaren Daniel Hermansson är kanske mest känd som ena halvan av Historiepodden och som expert i SVT:s frågeprogram Muren, men kom i somras ut med sin första bok som behandlar antikens konflikter, krig och drivkrafterna bakom. Kapitel om Alexander den store, Hannibal Barkas, Scipio Africanus och Julius Caesar innehåller klara och lättillgängliga beskrivningar av personernas öden och de politiska och militära förändringar som blev följden. Det är seriöst och grundligt skrivet, ibland med väl många detaljer från slagfältet som för en lekman blir svårt att överblicka. Men det är aldrig akademiskt knastertorrt, utan lättläst och bildande.

Att det är serien Asterix som lagt grunden till författarens intresse för Romarriket är kanske inte någon överraskning, men bokens introduktion av det personliga slaget tjänar både som förklaring och möjligen en ursäkt till varför det kan vara relevant att skriva om krig och blod som spilldes före vår tideräkning. Det romerska kejsardömet blir resultatet av mordet på Ceasar och därefter följer århundranden med romersk dominans runt Medelhavet. Men hur gick det till?

Alexanders erövringar, hans hybris och betydelse för den mer spridda hellenistiska kulturen, sticker ut lite i boken. Men det är samtidigt svårt att inte ha med den man som lade större delen av den då kända världen under sig, även om Indien både lockade och förskräckte. De historiska källorna är nog en smula svajiga i detaljer; tydliga överdrifter påpekas omsorgsfullt av författaren. Men det faktum att beskrivningar av hur grymhet, list och intriger både föregick och följde på de militära drabbningarna ger större inblick i vilka metoder som användes och hur viktiga de personliga relationerna var. Förräderi, sidbyte och hämnd kunde ha väl så stor effekt som militärt övertag på slagfältet.

Kapitlet om Hannibal ramas in som en personlig uppgörelse där händelser i barndomen blir avgörande för livsbanan. Elefanterna finns med, men starkast intryck gör redogörelserna av hur mer eller mindre lösligt allierade är mer avgörande än de direkta drabbningarna. De puniska krigen var inte enbart militära kraftmätningar mellan romare och kartager, utan påverkades starkt av vilken sida som andra grupper valde att ställa sig på, beroende av vilka förtjänster och risker som kunde inträffa.

Levnadsteckningarna över Scipio Africanus och Julius Ceasar visar hur den romerska republiken vacklade mellan legala principer och maktdelning i Rom och den krigsmakt som i praktiken var ledarens personliga resurs. Så länge en legion kunde få mat och betalning var den lojal mot sin ledare, kanske lite mer lojal än så. Att militären var direkt underställd sin ledare, innebar en potentiell risk för de civila delarna av det romerska styret. Vad fanns att sätta emot när legionärerna hotade matförsörjningen eller rentav de styrande funktionerna i huvudstaden?

Boken rör sig ledigt mellan uppgörelser på slagfälten där infanterister, kavalleri och bågskyttar ställdes upp, omgrupperades och understundom rörde sig även stridselefanter mellan kombattanterna. Elefanter visade sig vara svårmanövrerade och kunde lika gärna fly bakåt och trampa ihjäl de egna trupperna, som vara något avskräckande för fienden. Förutom stridsskildringarna ägnas mycket utrymme åt de politiska intrigerna, strategiska förbindelser med olika folk och grupperingar eller arrangerade äktenskap. På så vis kan läsaren följa med i händelseförloppet och samtidigt bilda sig en uppfattning om den kombination av förutseende och beslutsförmåga som blev avgörande för utfallet. De puniska krigen slutade med romersk seger och Kartagos ödeläggelse, men det var inte givet att det var Rom som skulle bli mittpunkten i Mare Nostrum. Kanske hade en handelskultur utgående från Kartago inneburit en annan utveckling för Europa?

Kapitlet om Caesar är det längsta och bygger till stor del på hans egna nedteckningar. Fiendens mod understryks när det gäller gallerna, kanske främst för att därmed också upphöja den egna insatsen. Rom förändrades under Caesar. Efter inbördeskriget när han gick över floden Rubicon i öppen kamp, blev de tidigare maktpositionerna reducerade och i praktiken slutade han sina dagar som diktator på livstid, en livstid som kom att förkortas efter sammansvärjningen mot honom.

Vi har alltså fått en lättläst, detaljerad och medryckande bok för att införskaffa eller fräscha upp våra kunskaper om antiken. Säger då boken något om vår tid? Ja, att ingen makt varar för evigt, att allianser kan vara kraftfulla så länge de varar och att personliga motiv kan vara nog så starka för att därmed också påverka historiens förlopp. Kan boken ytterligare bidra till ett öka historieintresse så är det bara välkommet. När kunskapens rötter har blivit uppdragna och till och med ansvariga svenska myndigheter vill eliminera antiken ur läroplanen behövs det mer kunskap åt folket. Varje bidrag till detta är ett vaccin mot aktivism och populism. Daniel Hermanssons debut är därför läsvärd på många plan.

Patrik Strömer är generalsekreterare för Svenska Snustillverkarföreningen