Patrik Strömer: Uppror och politik

Hårdrock frihet uppror
(Andreas Johansson Heinö, red, Timbro 2024)

Att bokförlaget Timbro ger ut en antologi om hårdrock, där olika författare bidrar med sina personliga perspektiv är lika överraskande som glädjande. Greppet att låta olika små texter samsas inom samma pärmar är förvisso inte ovanligt inom tyckonomin, men ger sällan läs-eller minnesvärda erfarenheter. Så är faktiskt inte fallet här! Genom de olika perspektiven, en sällan skådad självdistans och ett djupt kunnande om själva ämnet bidrar varje sida med ny kunskap och insikter som man kanske burit på, men inte lyckats artikulera.

Den kritik jag hittills har sett är att ”Synth är mer borgerligt än hårdrock” och att Johan Sjölander (S) beklagade sig över kulturell appropriering eftersom ”Hårdrocken är arbetargrabbarnas musik. De som nu går till höger.” Andreas Hörmark i Svenska Dagbladet skriver å sin sida att han ”undrar vad poängen är”, vilket väl mest visar att han nog kan hårdrock, men inte lika mycket om politiska idéer.

Det är ganska festlig och livsbejakande läsning, trots att estetiken inom hårdrocken oftare varit dyster, desperat, ilsk eller rentav buren av en eskapism med ockulta förtecken. Och själva musiken är en tjock länk som kopplas ihop med 1960-talets utveckling med rockigare gitarrsound, vilket i sin tur byggde på djuplyssnande av gammal svart blues. Mycket av den rent musikaliska analysen får ses som allmängods, det som är nytt med boken är den självklara kaxighet som bär fram budskapet. Detta är borgerliga personer som inte kröker rygg för minsta kritik från någon självutnämnd godhetsposör. Och det är just den attityden som saknas i de flesta andra politiska sammanhang.

Timbrochefen PM Nilssons förord blir nästan lite fnissigt när man plötsligt börjar tänka på någon fransk kulturantropolog som far till en annan kontinent och kommer hem med insikter om något som egentligen fortfarande är okänt, men det är vackert i sin empatiska ömsinthet. Redaktören Andreas Johansson Heinö är däremot på sin hemmaplan och försöker förklara hur det kommer sig att en musikgenre som funnits i mer än ett halvsekel fortfarande har sådan relevans, och varför det går en röd tråd mellan dåtidens samhällskritik och nutidens. Det är just den förändrade bilden av vad hårdrock ÄR, som utgör bokens berättigande. Men är det så konstigt att människor vill kunna vara fria att leva sina liv utan pekpinnar, stängsel och förbud? Särskilt unga människor bär på en sådan drivkraft och det blir därför också en hel del nostalgi i texterna, utifrån de erfarenheter som musiken bidragit med hos de numera något äldre skribenterna.

Att Sweden Rock finns kvar som en institution när andra musikfestivaler fått lägga ned eller förvandlats till sterila miljöer är förstås enastående som bevis för att tradition och kontinuitet har ett värde. Så har också ekonomisk köpkraft och med en publik som har råd att lyssna på musik under flera dagar har Sweden Rock en fördel i att det är efterfrågan som säkrar tillgången.

Det är väl kända ”Timbro-namn” som bidragit, Markus Uvell, Sakine Madon, Caspian Rehbinder, Hanna Wagenius, Lucas Persson, Lars Anders Johansson och Johan Ingerö, samt Jens Johansson från Strativarius vars vitrioldoftande text bryter av. Och nämnde Johansson Heinö har ett kapitel som borde ingå i allmänbildning av nyare snitt.

En aspekt som jag saknar är musikens identitära roll. När jag växte upp VAR man synthare, hårdrockare eller av outgrundlig anledning inget alls. Det där kom att ersättas av andra subkulturer, men åtskillnaden mellan töntarna som hade spretiga luggar och rena skjortor och hårdrockarna med nitarmband och svarta tröjor med bandloggor var en kulturell klyfta som nog bara kunde ha skapats i just det DDR-Sverige som hade två tv-kanaler och var på väg mot något nytt. Ja, det blev visst lite nostalgi i den här texten också. Det är nog svårt att undvika när det förgångna ännu inte blivit historia, utan i högsta grad fortfarande livskraftigt och nydanande.

Boken är perfekt sommarläsning när man ännu en gång lyssnar på 40 sekunders ljud av regn till en ödesmättad klocka, innan Tony Iommi brakar igång med sitt klassiska riff baserat på tritonus i öppningsspåret med samma namn som albumet och bandet: Black Sabbath. Vissa kulturella uttryck blir närmast eviga, tolkningarna skiljer och musiken består.

Patrik Strömer är generalsekreterare för Svenska Snustillverkarföreningen