Per Anger; Sverige och judeproblemet 1933-1945

l
UllERATUR
PER ANGER:
Sverige och judeproblemet 1933-1945
I
TV-filmen om Raoul Wallenberg sä-
ger Adolf Eichmann i en replik till
denne ungefär följande: ”Varför bekymrar Ni Er så mycket om judarnas öde,
herr Wallenberg? Lämna åt oss att åstadkomma lösningen. Den tycks ju våra fiender, USA och England, redan ha accepterat.”
De allierades brist på handling, deras
passivitet när det gällde att komma till de
europeiska judarnas hjälp under nazistterrom har belysts i en omfattande litteratur
efter kriget. En av de mest väldokumenterade böckerna är ”The Abandonment of
the Jews, America and the Holocaust
1941-1945”, en diger volym som utkom
1984, författad av professom i historia vid
University of Massachusetts, David
Wyman.
Wymans bok som jag inte kan gå in på
i detalj är en skakande beskrivning hur
USA och Storbritannien, genom att medvetet blunda för judeförföljelserna, indirekt bidrog till Förintelsen.
I USA fick president Roosevelt redan i
november 1942 säkra underrättelser om
Hitlers plan att utplåna det judiska folket.
Publicering härom undertrycktes, och i
den mån uppgifterna sipprade ut väckte
de föga uppseende. De judiska organisationerna var splittrade och hade redan tidigare varit oroade för att en ökad judisk
invandring skulle ge ytterligare näring åt
den på många håll redan starka antisemitismen i USA. Inget av de stora amerikanska kyrkosamfunden, vare sig det
protestantiska eller det katolska, gjorde
någonting för att påverka regeringen till
handling. State Department ansåg att ett
ingripande till förmån för judarna skulle
störa krigsansträngningarna.
I början av 1943 framförde rumänska
regeringen ett förslag om evakuering av
70 000 rumänska judar till den plats som
de allierade fick välja. Förslaget avspisades av de amerikanska och brittiska regeringarna.
Av hänsyn till araberna hade engelsmännen praktiskt taget stoppat ytterligare judisk invandring till Palestina. De
allierade vägrade att bomba Auschwitz
och förbindelselinjerna dit. Himmlers genom Eichmann och judiska mellanhänder
framförda propå att byta l miljon judar
mot 10 000 lastbilar avvisades. Känt är
den engelske förhandlarens yttrande i
sammanhanget: ”Men var i all världen
ska vi göra av människorna?”
Efter dessa axplock ur Wymans bok
kan det vara naturligt att jämföra hur det
neutrala Sverige reagerade på de nazistiska judeförföljelserna. Var vi bättre?
Svaret på dessa frågor söker den amerikanske historikern Steven Koblik att ge
i sin nyligen utkomna bok ”Om vi teg,
skulle stenarna ropa”.
Steven Koblik: Om vi teg, skulle stenarna ropa. Om Sverige och judeproblemet
1933-1945. Norstedts 1987
I likhet med sin kollega Wyman har han
gått synnerligen grundligt tillväga och
haft tillgång till stort källmaterial, i Sverige bl a i UD:s, Riksarkivets och Gustaf
V:s Arkiv. I sitt förord säger Koblik att
när allmänheten i västvärlden äntligen
fattade vad den slutgiltiga lösningen -utrotningen av judarna – innebar kände
man ett förtvivlat behov att ge någon eller
några skulden för vad som hänt. Hitler
och de som ansvarat för dödslägren blev
de brottslingar som skulle dömas. Men
historikerna har inte kunnat se förintelsen
enbart som ett verk av de nazistiska bödlarna. Man söker också förklaringen till
hur ett sådant omfattande och fasansfullt
brott kunnat genomföras så framgångsrikt. ”Ingen kategori i västvärlden har
härvid gått helt fri, varken judarna själva,
de ockuperade statema eller de allierade
och de neutrala. Den slutgiltiga lösningens omfattning innebar att det behövdes
både en passiv och en aktiv delaktighet
för genomförandet.”
Efter en föredömlig översikt över
svensk historia på 30-talet och under
krigsåren kommer författaren snabbt in
på frågan om Sverige och ”det judiska
problemet”. Hade inte mera kunnat göras
från svensk sida för att bistå judarna?
Koblik noterar att särskilt den svenska
restriktiva invandringspolitiken i slutet av
30-talet hindrade judiska flyktingar från
att söka sig till Sverige vid en tidpunkt då
tyskarna alltjämt tillät eller uppmuntrade
judar att lämna Tyskland. Att det var särskilt svårt för judarna att få svenskt inresetillstånd förklaras av den då existerande
antisemitismen i Sverige. Koblik nämner
härvid bl a professor Bööks och dåvarande justitieminister K G Westmans antijudiska inställning, svenska läkares, fackföreningars m fl motstånd mot judisk invandring samt den mosaiska församlingens ljumma intresse att bistå judarna på
kontinenten. Gunnar Josephson som fö-
reträdde församlingen fruktade att antisemitismen skulle tillta och satte inte någon
press på regeringen för att öppna gränserna för judiska flyktingar. Iver Olsen på
amerikanska ambassaden, som senare låg
bakom valet av Raoul Wallenberg för
missionen i Budapest, uppgavs vara
chockerad över mosaiska församlingens
negativa inställning.
293
I augusti 1942 fick den svenska regeringen den första pålitliga beskrivningen
av utrotningskampanjen mot judarna i en
rapport från konsul Vendel i Stettin. Nå-
got senare bekräftades denna av legationssekreteraren Göran von Otter i hans
redogörelse för sammanträffandet med
den tyske SS-officeren Kurt Gerstein.
Men ingen av dessa uppgifter nådde
den svenska allmänheten. Det officiella
Sverige höll tyst. Det finns enligt författaren överväldigande bevis för att regeringen ”aktivt sökte förhala, mörklägga eller
vägra bekräfta nyheten om utrotningskampanjen”, detta för att inte äventyra
relationerna till Tyskland. Genom informationsstyrelsen ålades pressen tystnad,
som respekterades av majoriteten av
svenska tidningar.
Författaren framhåller emellertid att
inskränkningarna i yttrandefriheten drabbade mindre bokutgivningen än dagspressen. Som ett utmärkt exempel på hur
saklig information om de nazistiska massmorden ändå rätt snart kunde publiceras i
Sverige nämnes Arvid Fredborgs uppmärksammade bok ”Bakom stålvallen”.
Den utkom 1943.
I detta sammanhang ägnas ett särskilt
kapitel åt svenska kyrkans roll. Arkebiskop Eidem hade speciella kontakter
med de tyska lutherska trosbrödema. Genom dem var han välinformerad om judeförföljelserna. Men han var ”trots allt
ämbetsman och såg som sin uppgift att
vara lojal mot samlingsregeringen och ej
ge spridning åt uppgifter som kunne irritera tyskarna”.
Författaren är starkt kritisk mot den
svenska politiken som inte bara hindrade
allmänheten från att få kännedom om
judarnas prekära situation, utan också
294
”bidrog till den allmänna internationella
förtegenhet, vars verkningar förmodligen
var avgörande för den slutgiltiga lösningens framgång. Den verkliga effekten av
information från det neutrala Sverige
skulle ha givit sig tillkänna i ockuperade
områden samt i USA och England.” Riskerna för tyskt ingripande mot Sverige
efter 1942 bedömer författaren som små
för det fall att Per Albin Hansson skulle
initiera en mer öppen antitysk politik.
Vinden hade vänt för tyskarna efter Stalingrad, El Alamein och de amerikanska
landstigningarna i Nordafrika. Den tyska
tystnaden ifråga om räddningsaktionen
för de danska judarna hösten 1943 visade
att Hitler inte tänkt att judefrågan skulle
få störa förbindelserna med Sverige.
I denna dystra bild av Sveriges agerande för judarna finns emellertid ljuspunkter: de danska judarnas räddning, norska
judars flykt till Sverige, den lyckade Bernadotte-expeditionen och Raoul Wallenbergs legendariska mission i Budapest.
Koblik medger också att Sverige efter
1942 allmänt sett visade sig mer positivt
till att hjälpa judarna än tidigare. I några
fall, t ex när det gällde planen på att överföra 20 000 franska och belgiska judiska
barn till Sverige, strandade dock planerna
på västmaktemas senfärdighet att ge stöd
och vissa garantier.
Stort utrymme ägnas åt Ungemaktionen. Gustaf V:s telegram till Horthy i slutet av juli 1944 noteras som en starkt bidragande orsak till att ungerska regeringen sommaren 1944 temporärt stoppade
deportationerna. Däremot kritiseras Eidem för sin passivitet också i Ungemfrå-
gan. Han avböjde att offentligt framföra
en appell för de ungerska judarna i likhet
med vad ärkebiskopen av Canterbury redan gjort. Eidem avvisade också i detta
sammanhang ett förslag från undertecknad, som då var på post vid legationen i
Budapest, att rikta en direkt vädjan till de
protestantiska biskoparna i Ungern att ingripa.
Koblik berör också Budapestlegationens svåra läge efter pilkorskuppen i
oktober 1944. Tidigare hade legationen
lyckats erhålla skydd för judarna genom
erkännandet av den visserligen tyskvänliga men inte nazistdominerade regeringen. Nu vägrade svenska regeringen kategoriskt att ge tillstånd till erkännandet av
pilkorsregimen. Samtidigt beordrades legationen att göra allt för att bistå judarna.
Vi fick alltså inte längre något förhandlingskort att spela ut mot pilkorsama. Det
kan här tilläggas att UD vid denna tidpunkt vidtog den ur legationens synpunkt
mindre välbetänkta åtgärden att utvisa
den nazistiske ungerske militärattachen i
Stockholm. Denne hyste därför förklarligt nog inga varmare känslor för Sverige.
Han blev den som i egenskap av tillförordnad utrikesminister strax före sammanbrottet i december 1944 beordrade
pilkorsstormningen av svenska legationen.
Ehuru författaren är i hög grad erkännsam rörande de svenska insatserna
för judarna de sista krigsåren, framhåller
han att inte ens då skedde dessa på svenska regeringens eget initiativ. De tillkom i
regel på förslag utifrån. Visserligen var
man från svensk sida, särskilt mot slutet
av kriget, betydligt mer villig att hjälpa.
Men man kom sällan med några uppslag.
Fantasin saknades.
Ungernaktionen tillkom på Budapestlegationens initiativ under ledning av minister Danielsson. Särskilt den vid legationen anställde lektom Valdemar Langlet arbetade med stor kraft redan strax
efter den tyska inmarschen i mars 1944
för att få till stånd en organiserad svensk
hjälp för de ungerska judarna. På hans
förslag tillfrågades Folke Bernadotte om
denne vore villig att leda en Röda Korsexpedition till Ungern. Förslaget strandade emellertid på att ungerska regeringen
efter påtryckningar från tyskarna vägrade
Bernadotte inresetillstånd. I stället kom
budet att gå till Raoul Wallenberg. När
denne anlände till Budapest i juli hade redan ca 600 000 judar från den ungerska
landsbygden inom loppet av två månader
transporterats till gaskamrama i Auschwitz. Hade något av denna katastrof kunnat hindras om svenska regeringen agerat
snabbare på de tyska våldsdåden och sänt
Wallenberg till Ungern tidigare?
Den judiske författaren och fredspristagaren Elie Wiesel säger i sitt förord till
den engelska upplagan av undertecknads
bok om Raoul Wallenberg: ”Raoul Wallenberg tillhörde tyvärr en minoritet, en
liten minoritet. Och hans mission tillkom
sent, alltför sent, vid en tidpunkt då förutom judarna i den ungerska huvudstaden
295
inga mer judar fanns att rädda. Vad hade
hänt om neutrala länder 1943 erbjudit
judarna i Warszawa sitt skydd, om de
allierade stormaktema givit medborgarskap till Paris’ och Amsterdams judar?”
Kobliks bok är synnerligen läsvärd.
Den är en nyttig tankeställare för den
som till äventyrs trott att Sverige på 30-
talet och under kriget gjorde så mycket
mer än andra västländer för att bistå de
europeiska judarna under den nazistiska
terrorn.
Trots den kritiska undertonen är framställningen välbalanserad. Koblik underskattar inte svenska regeringens svårigheter att bedöma var ”smärtgränsen” gick,
d v s hur långt man vågade gå i öppen
kritik mot judeutrotningen, utan att riskera tyska motåtgärder, eventuellt militärt
ingripande. I vissa fall var förutsättningen
för genomförandet av en räddningsaktion, t ex Bernadotte-expeditionen, att
ingenting skrevs i tidningarna. I stort sett
kommer dock Koblik, som sagt, till slutsatsen att de demokratiska statemas tystnad spelade sin roll för genomförandet av
den slutgiltiga lösningen. ”Sverige teg.
Sverige hade också ett ansvar.”