Per Dahl: Braw skildrar samtiden utanför Stockholms innerstad

Den franske författaren Jean d’Ormesson gestaltar i många av sina böcker tesen att den ”stora” historien först och främst är summan av alla små enskilda händelser i människors liv. Ja, skulle inte han och hon ha träffats, blivit förälskade och bildat familj skulle den yttersta förlängningen vara inga stora historiska skeenden alls, i brist på nya generationer.

Det perspektivet är en faktor också i Christian Braws stora krönikebygge i romanform – säger jag sju volymer har jag säkert missat någon del. Det tar sin början i Sehnsucht från 1976, kretsande kring ett handelshus i Hamburg årtiondena kring sekelskiftet 1900, går österut i Tyskland fram till andra världskrigets slut i de följande volymerna Sauerhof och Marienwald. En reva har emellertid sökt sig till Sverige, och i den 2022 utgivna skildringen Ödevret (utkommen på F J Nordstedts [sic] bokförlag) har vi nu kommit till Nordsmåländsk landsbygd och svensk vardaglig samtid.

Gradvis har bjärta färgspel slipats av i romansvitens många delar. Där författaren i Sehnsucht tidvis presenterar sina gestalter som vore han en kabarékonfrencier vänder han sig i Ödevret till samma läsare i lågmäld ton. Och gestalterna är inte längre djärva husarlöjtnanter i befäl på oceangående fribrytare; i persongalleriet nu räknar vi in socialsekreterare, idrottsledare och trappuppgångens störande alkoholist.

Ty allvaret har gradvis fördjupats. Den drivande motsättningen i Braws skildringar har blivit klyftan mellan de människor som tar sina liv, sina relationer och sina medmänniskor på allvar, och de som stannat vid ytan, slagorden och de för dagen rådande sanningarna. De senare behöver i och för sig inte bygga sina liv på idéer författaren själv sympatiserar med, men han ser dem som människor, gedigna människor. Å andra sidan visar han fram personer som ytligt sett är ”goda”, men där de goda intentionerna förvandlats till isolerande ytskikt, till substitut. ”Ja, att syndare kan bättra sig, det vet jag, och det har jag sett. Men att rättfärdiga skulle bättra sig, det har jag aldrig varit med om.” konstaterar en gammal man i Ödevret.

I dessa senare personskildringar ligger möjligen en författarens svaghet. Ty med honom lär vi känna det som format de gedigna. Men också de ytliga, de som flyr från tillvarons allvar och tar en kvällswhisky i TV-soffan i stället för att ringa och be någon om förlåtelse har någon gång formats till att bli så. Varför?

Braw skildrar som nämnts nu inte längre preussiska kaparskepp i tyska Polynesien, utan vår samtid. Med utanförskap, gängkriminalitet, SIS-hem, slagordsdrivna chefer och – tack och lov – en och annan klartänkt jurist med tillgång till de rätta för rutintänkande kommunchefer tillräckligt skrämmande facktermerna. Är han realistisk i detta, i synnerhet i skildringen av Myndighetssverige? Eftertänksamt får anmälaren svara ”ja”. Braw använder sig av författarens frihet att koncentrera och renodla. Men intet av det vi möter i Ödevret är främmande och oväntat för åtminstone denne läsare, låt vara att det inte inträffat samtidigt och på samma plats.

Här och var möter vi i dagspressen ”angelägna samtidsskildringar” som bara alltför ofta rör sig i en liten för huvudstadens kulturskribenter ”angelägen” miljö. Den som i stället vill möta samtiden bortom Stockholms innerstad och människor som inte frekventerar förlagsfester är Braws romansvit, som nu nått Ödevret, att varmt rekommendera.

Per Dahl är redaktör från Kalmar