Per Dahl; Fem samhällsfrånvända författare
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER DAHL:
Fernsanihällsfrånvända
författare
Är en författares främsta uppgift
att delta i samhällsbygget?
Per Dahl s/åt fast att han
hellre överlämnar vården av ett
fritt samhälle till en politiker som
läst de fem klassiker han
presenterar i denna artikel än till
den vars fantasi och inlevelseförmåga växt endast genom läsning av Ayn Rands samhällstillvända tegelstenar.
l SvTs serie om litteraturen
och friheten har hittills publicerats artiklar av Göran Hägg i
nr 4-5187 och Leif Carlsson i nr
6187.
Per Dahl är ledarskribent på tidningen Barometern, Kalmar, och
har vait ordförande i den konservativa studentföreningen
Heimdal.
E
vensk Tidskrift pågår nu en serie om
örlattama och fri~~ten, där även dena artikel är med. Amnet är onekligen
vitt. I förstone kan det inbjuda en artikelförfattare att klanka på dagens svenska
författare för att vara vänster- eller högervridna, efter vad man nu tycker. Kanske
skildrar de inte, som några påpekar, konflikterna i ett av stat och politiker dominerat samhället.
Ändå kan man börja undra, om inte
icke-socialister nu gör samma fel som
vänstern för några decennier sedan. Måste litteratur vara samhällstillvänd? Är en
författares främsta uppgift att delta i samhällsbyggandet – i vilken riktning det nu
än skall riktas?
Visst får människor sin världsbild formad av litteraturen. Hur ofta märker vi inte att vi ser omvärlden genom en läst författares ögon? Deras texter har fläckvis
övat vår uppfattningsförmåga, den kunskap som låter oss urskilja färger, handlingsmönster, etiska konflikter. Därmed
inte sagt att författarnas verk var särskilt
samhällstillvända, trots att de styrt vår
samhällsuppfattning.
Att hänvisa till exempel är svårt, till slut
kan man bara svara för sig själv och sina
egna upplevelser. Att inte någon av de
fem författare som figurerar här nedan är
yngre svensk är inte resultatet av ett medvetet bortval. Men det är svårt att såga nå-
got om det man inte läst.
En stillastående idyll
Är det svagsint att dra in barnboksklassikern ”Det susar i säven” i en diskussion
om frihet och samhället? Men finns det
någon skildring av vad konservativa inte
benämner utopi utan ”det goda samhälJet” är det just Kenneth Grahames
(1859-1932) skildring av livet kring älven. Kanske lämpar sig också berättelsen
mer för barnsliga vuxna än för barn – det
tog också lång tid innan jag tyckte om den.
Skall man söka efter en bild av den värld
Burke talar om med orden om det goda
samhälle där var och en har samma rätt –
den rike till sitt pund likaväl som den fattige till sin penny – så nog avtecknar sig
osökt Vattenråttan, Mullvaden, herr Padda och alla de andra. Visst är den en stilJastående idyll. och visst är den s k idylliska fantasin (eller snarare idylliska inlevelseförmågan) i nedan i liberalkonservativ
frihetsdebatt just nu, men ändå. Den, vilken som barn upplevt charmen i en kanariegul zigenarvagns irrfäder, står likgiltigt
inför samhällsplanerarens effektiva fartvidunder (om man nu inte råkar heta Padda till Paddeborg, förstås).
Dessutom måste jag erkänna att Grävlingen alltid för mig framstått som den
ideale politikern. Fullständigt oberoende
av yttre förhållanden tar han motvilligt
ledningen när någon gång handling krävs
för det gemensamma bästa. Då allt är avklarat drar han sig tillbaka till sitt gryt i
storskogen för lugnt filosoferande. Länge
trodde jag att lantbrukarna bland de
svenska riksdagsmännen var sådana över
politiskt spel och materiella intressen höjda Cincinater. Man bedrar sig onekligen
ibland, men idealet består.
Senatsrådet Hoffman
Från Kenneth Grahame till herr senatsrå-
det Ernst Theodor Amadeus Hoffman
(1776-1822) är onekligen ett tvärt kast.
På krogen satt han mest hela nätterna,
men i hans noveller låter han det små-
445
tyska vardagslivet plötsligt få helt nya,
djupa färgtoner. Visst är han antikverad
– när något skall vara mystiskt utmålas
det inte ens som österländskt utan som
italienskt! Men när som helst kan det
okända materialiseras. Eller är det våra
sinnen som bedrar oss? Var den undersköna bara en automatisk docka? Visst
råkade jag sätta på mig de där glasögonen
som handlaren sålde. Men skulle världen
få en ny färg bara för det? Trams, samhälJet är regelbundet eller överblickbart! Eller?
Allaparter harsin rätt tillplats i historien.
Vem är det egentligen som skall överblicka? Hoffmans berättelse Djävulselexiret är helt säkert idag bara föråldrad gräll
kulisskonst Men nog känner Jäsaren att
något lurar bakom nästa blad. Huvudpersonen är en, eller är han två, tre? Är han
lidande munk eller mördaren Victorin?
Inte ger författaren riktigt bestämt besked, inte ens i sista kapitlet. Det vi tror
vara vardag är kanske bara perifer villfarelse …
Politik är i all ära, men den följer ständigt de torra notblad som blott innehöll
Glucks tryckta opus. Men när som helst
kan riddar Gluck åter visa sig, och spela
musiken som den verkligen ljuder.
En kälkborgerlig realist
I jämförelse med Hoffman var hans samtida sir Walter Scott (1768-1832) en
kälkborgerlig realist. Idag är han mest
känd för sina riddarromaner som blivit
barnböcker. Men kanske står sig hans för
446
sök att ge Skottland en historia bättre – i
alla fall när ämnena inte ligger allför fjärran i tiden. Försök att läsa Waverly, Redgauntlet, The Abbot eller hans främsta
roman The Heart of Mid-Lothian. Gång
på gång återkommer de – människorna
som av en omild högre ordning fått en
samhällssyn, hedersbegrepp och traditioner som ständigt går på tvärs mot vad
samtiden kallar förnuftigt, förtänksamt
eller anpassat. Nej, inte vill torparen erkänna sin trevlige svärson – denne tillhör
ju inte den överblivna resten av fanatiskt
puritanska convenanters. Hans smått löjliga gelikar återfinns inom alla samhällsklasser: godsägaren behandlar det sedan
50 år regerande kungahuset som luft, kadetten känner sig tvingad att desertera till
de stuartska upprorsmännen – hellre det
huvudlösa än det förnuft som stjälper all
självrespekt! Ständigt råkar dessa aviga
individer i händerna på de handlingskraftiga, dem som låter idealen underordnas
rationella mål. Men Scotts sympati ligger
helt s~·ert hos de avigt funtade. Må de sedan fr ärda i att laxfiske endast bedrives an tändigt till häst och med spjut,
trots alla nätägares trångsynta produktionssiffror.
Den som läst Scott får i alla fall något
större motståndskraft mot fagert tal om
framgång, framtidsfrågor och vikten av
att säkra politiska majoriteter. Kanske lär
han sig att alla parter har sin rätt till plats i
historien.
Vicomte Chateaubriand
”La France possedait autrefois dans
l’Amerique septentrionale un vaste empire, qui s’etendait depuis le Labrador
jusqu’aux Florides …” Inledningsorden i
Fran<;:ois Rene de Chateaubriands
(1768-1848) Atala följs nästan omedelbart av floders namn, så som de uppfattades av fransmannen vid sekelskiftet
1799/1800: le Saint-Laurent, le Bourbon, le Meschacebe, l’Akanza, le Tenase
och le Wabache. Det Louisiana som i
Atala skildras vid den stora Meschacebes/Missisippis stränder kan sammanfattas i ett namn: Nya Eden. Namnens klang
och naturskildringens intensitet för läsaren idet Amerika som skulle kunna ha existerat om inte 15 minuters engelska kättares muskötsalvor krossat de franska kolonialförbanden utanför staden Quebecs
murar. Nu återstår bara som minne den
franske överbefälhavaren markisen de
Montealms kranium, bevarat i en kristallskål med lock och det Montealmska familjevapnet i silver invid en pelare i det
katolska Quebecs katedral. Nej, något
mer finns ändå – över delstatens parlament vajar fortfarande en liljeströdd provinsflagga av samma modell som Auvergnes, Bretagnes eller Normandies.
”L’historie est un roman qui aete, le
roman est de l’historie qui aurait pu etre”
sade enligt Chateaubriands nutida biograf, Jean d’Ormesson, bröderna Goncourt. Det är bäst att ange källan, ty varken på d’Ormesson eller på Chateaubriand kan man vara riktigt säker – kanske
säger de sanningen, kanske inte. Men den
läsare som nu är så mån om källkritiken
kan ju hålla tillgodo med vicomten Chateaubriands prosaiske betjänt. Denne var
helt renons på fantasi, följaktligen är hans
rättelser av sin herres reseskildringar korrekt urtråkiga.
Måste vi inte för att påverka verkligheten brista i respekt mot den? Historien
kunde ju ha fått ett helt annat förlopp, och
kan fortfarande få det. Det behövs bara
en lite puff … , och någon som respektlöst nog våga puffa. Den som svepts med
av Chateaubriands ordklanger vågar.
Därmed inte sagt att författaren själv
var något särskilt bra exempel för andra.
De bästa verserna och mest glödande verserna om äktenskapets helgd skrev han
enligt sin biograf d’Ormesson i någon av
sina många älskarinnors armar. Kristendom, heder, familj och samhällets bestånd var han för, men först efter att ha
förpassat sin fru till en landsortshåla. Därefter emigrerade han undan revolutionen
och gjorde karriär.
Måste vi inteför attpåverka verkligheten brista i respekt mot den?
Varför var makt och politik så oemotståndliga för denne frihetslängtande intellektuelle? Äran eftersträvade han ju bara
för att få nöjet att försmå den, för att nu än
en gång citera d’Ormesson. Varför blev
denne liberal utan att själv vilja det ultrahögerman? Varför envisades denne legitimist att bli en rojalistisk politiker mer
eller mindre ständigt i konflikt med sin
konung? För att få bekräftelse på att han,
och ingen annan, var den som var allas
röst?
Utrikesminister Chateaubriands största triumf var den franska invasionen i
Spanien för att rädda en Bourbons tron.
Vad finns idag kvar av den bedriften? Intet mer än namnet på det torg varifrån
man bäst betraktar Eiffeltornet – Place
de Trocadero. Men fortfarande berusas
läsare av hans texter och tankar. Ett öde
att betänka för dagens intellektuella med
politiska ambitioner.
447
Tragisk fantasi
Så till sist en författare som till nöds kan
kallas nutida: Flannery O’Connor
(1925-1964). Därmed har vi lämnat all
idyllisk inlevelse för just den moraliska,
eller snarare tragiska fantasin. O’Connor
tillhörde inte storstadsförfattarna i USA.
Hon höll sig i det bakgårdlandskap av fattiga vita som Georgias efterblivna inland
visade upp. Den hembrännande bibelsprängde i romanen The Vialent Bear it
Away har sina likheter med Huckleberry
Finns suput till far. Men gudfruktig är han
– hans gud är det gamla testamentets
Jahve vars nåd för betraktaren har stora
likheter med hans vrede. Med rätta flyr
den unge släktingen det ruckliga hemmet.
Men inte undkommer han kraven. Den
slätrakat välanpassade folkskollärare han
möter i staden försköt visserligen den
garnles efterblivna vansinne. Men genom
att söka skydd i det modernt ombonade
förlorade han mycket av det som gjorde
honom till människa. Vad hjälper rinnande varmt och kallt vatten då?
Folkskolläraren är ändå bara välmenande, inte medvetet ond. Men kanske är
inte de verkligt onda i O’Connors noveller heller medvetna om sitt sinnelag. I A
Good Man Is Hard To Find skjuter
mördargänget systematiskt ned förortsfamiljen med barn som skulle ut på picknick. Men gängledaren klagar lite tafatt
över att samhället är ut balans. I The Life
You Save Me Be Your Own lurar skojaren föräldrarna till den dövstumma och
efterblivna hemmadottern. Mot en bestämd ersättning gifter han sig med henne
-för att lämna henne hjälplös på en bensinstation några mil bort.Men visst tycker
han världen är ond och ful. Och visst är
han anständigare än många andra – det
(
l
448
säger han själv. Och tror på det.
I novellens slutscen kör han hastigt in
mot den vänliga staden med dess vardagsmänniskor. Bakom honom tornar slagregnets mörka molnfront upp sig. Vissa
kommer onekligen att förvånas påVredens dag.
Är vi möjligen lika onda som skojaren,
när vi lämnar över vårt eget ansvar till
samhällets alla bekväma institutioner?
Kanske blir också vi förvånade en gång.
Fem författare, de kan nog helt säkert
räknas in bland de mera samhällsfrånvända. Men hellre överlämnar jag vården av
ett fritt samhälle till en politiker som läst
de fem klassikerna än till den vars fantasi
och inlevelseförmåga växt endast genom
läsning av Ayn Rands samhällstillvända
tegelstenar.
Tycker Du att Svensk Tidskrift behövs?
Vi söker kontakt med Dig som vill arbeta för SVENSK TIDSKRIFf som prenumerationsvärvare – en lönsam och viktig deltidsuppgift Tag kontakt med oss
per telefon 08/ 667 59 55 eller skriv en rad.
Fernsanihällsfrånvända
författare
Är en författares främsta uppgift
att delta i samhällsbygget?
Per Dahl s/åt fast att han
hellre överlämnar vården av ett
fritt samhälle till en politiker som
läst de fem klassiker han
presenterar i denna artikel än till
den vars fantasi och inlevelseförmåga växt endast genom läsning av Ayn Rands samhällstillvända tegelstenar.
l SvTs serie om litteraturen
och friheten har hittills publicerats artiklar av Göran Hägg i
nr 4-5187 och Leif Carlsson i nr
6187.
Per Dahl är ledarskribent på tidningen Barometern, Kalmar, och
har vait ordförande i den konservativa studentföreningen
Heimdal.
E
vensk Tidskrift pågår nu en serie om
örlattama och fri~~ten, där även dena artikel är med. Amnet är onekligen
vitt. I förstone kan det inbjuda en artikelförfattare att klanka på dagens svenska
författare för att vara vänster- eller högervridna, efter vad man nu tycker. Kanske
skildrar de inte, som några påpekar, konflikterna i ett av stat och politiker dominerat samhället.
Ändå kan man börja undra, om inte
icke-socialister nu gör samma fel som
vänstern för några decennier sedan. Måste litteratur vara samhällstillvänd? Är en
författares främsta uppgift att delta i samhällsbyggandet – i vilken riktning det nu
än skall riktas?
Visst får människor sin världsbild formad av litteraturen. Hur ofta märker vi inte att vi ser omvärlden genom en läst författares ögon? Deras texter har fläckvis
övat vår uppfattningsförmåga, den kunskap som låter oss urskilja färger, handlingsmönster, etiska konflikter. Därmed
inte sagt att författarnas verk var särskilt
samhällstillvända, trots att de styrt vår
samhällsuppfattning.
Att hänvisa till exempel är svårt, till slut
kan man bara svara för sig själv och sina
egna upplevelser. Att inte någon av de
fem författare som figurerar här nedan är
yngre svensk är inte resultatet av ett medvetet bortval. Men det är svårt att såga nå-
got om det man inte läst.
En stillastående idyll
Är det svagsint att dra in barnboksklassikern ”Det susar i säven” i en diskussion
om frihet och samhället? Men finns det
någon skildring av vad konservativa inte
benämner utopi utan ”det goda samhälJet” är det just Kenneth Grahames
(1859-1932) skildring av livet kring älven. Kanske lämpar sig också berättelsen
mer för barnsliga vuxna än för barn – det
tog också lång tid innan jag tyckte om den.
Skall man söka efter en bild av den värld
Burke talar om med orden om det goda
samhälle där var och en har samma rätt –
den rike till sitt pund likaväl som den fattige till sin penny – så nog avtecknar sig
osökt Vattenråttan, Mullvaden, herr Padda och alla de andra. Visst är den en stilJastående idyll. och visst är den s k idylliska fantasin (eller snarare idylliska inlevelseförmågan) i nedan i liberalkonservativ
frihetsdebatt just nu, men ändå. Den, vilken som barn upplevt charmen i en kanariegul zigenarvagns irrfäder, står likgiltigt
inför samhällsplanerarens effektiva fartvidunder (om man nu inte råkar heta Padda till Paddeborg, förstås).
Dessutom måste jag erkänna att Grävlingen alltid för mig framstått som den
ideale politikern. Fullständigt oberoende
av yttre förhållanden tar han motvilligt
ledningen när någon gång handling krävs
för det gemensamma bästa. Då allt är avklarat drar han sig tillbaka till sitt gryt i
storskogen för lugnt filosoferande. Länge
trodde jag att lantbrukarna bland de
svenska riksdagsmännen var sådana över
politiskt spel och materiella intressen höjda Cincinater. Man bedrar sig onekligen
ibland, men idealet består.
Senatsrådet Hoffman
Från Kenneth Grahame till herr senatsrå-
det Ernst Theodor Amadeus Hoffman
(1776-1822) är onekligen ett tvärt kast.
På krogen satt han mest hela nätterna,
men i hans noveller låter han det små-
445
tyska vardagslivet plötsligt få helt nya,
djupa färgtoner. Visst är han antikverad
– när något skall vara mystiskt utmålas
det inte ens som österländskt utan som
italienskt! Men när som helst kan det
okända materialiseras. Eller är det våra
sinnen som bedrar oss? Var den undersköna bara en automatisk docka? Visst
råkade jag sätta på mig de där glasögonen
som handlaren sålde. Men skulle världen
få en ny färg bara för det? Trams, samhälJet är regelbundet eller överblickbart! Eller?
Allaparter harsin rätt tillplats i historien.
Vem är det egentligen som skall överblicka? Hoffmans berättelse Djävulselexiret är helt säkert idag bara föråldrad gräll
kulisskonst Men nog känner Jäsaren att
något lurar bakom nästa blad. Huvudpersonen är en, eller är han två, tre? Är han
lidande munk eller mördaren Victorin?
Inte ger författaren riktigt bestämt besked, inte ens i sista kapitlet. Det vi tror
vara vardag är kanske bara perifer villfarelse …
Politik är i all ära, men den följer ständigt de torra notblad som blott innehöll
Glucks tryckta opus. Men när som helst
kan riddar Gluck åter visa sig, och spela
musiken som den verkligen ljuder.
En kälkborgerlig realist
I jämförelse med Hoffman var hans samtida sir Walter Scott (1768-1832) en
kälkborgerlig realist. Idag är han mest
känd för sina riddarromaner som blivit
barnböcker. Men kanske står sig hans för
446
sök att ge Skottland en historia bättre – i
alla fall när ämnena inte ligger allför fjärran i tiden. Försök att läsa Waverly, Redgauntlet, The Abbot eller hans främsta
roman The Heart of Mid-Lothian. Gång
på gång återkommer de – människorna
som av en omild högre ordning fått en
samhällssyn, hedersbegrepp och traditioner som ständigt går på tvärs mot vad
samtiden kallar förnuftigt, förtänksamt
eller anpassat. Nej, inte vill torparen erkänna sin trevlige svärson – denne tillhör
ju inte den överblivna resten av fanatiskt
puritanska convenanters. Hans smått löjliga gelikar återfinns inom alla samhällsklasser: godsägaren behandlar det sedan
50 år regerande kungahuset som luft, kadetten känner sig tvingad att desertera till
de stuartska upprorsmännen – hellre det
huvudlösa än det förnuft som stjälper all
självrespekt! Ständigt råkar dessa aviga
individer i händerna på de handlingskraftiga, dem som låter idealen underordnas
rationella mål. Men Scotts sympati ligger
helt s~·ert hos de avigt funtade. Må de sedan fr ärda i att laxfiske endast bedrives an tändigt till häst och med spjut,
trots alla nätägares trångsynta produktionssiffror.
Den som läst Scott får i alla fall något
större motståndskraft mot fagert tal om
framgång, framtidsfrågor och vikten av
att säkra politiska majoriteter. Kanske lär
han sig att alla parter har sin rätt till plats i
historien.
Vicomte Chateaubriand
”La France possedait autrefois dans
l’Amerique septentrionale un vaste empire, qui s’etendait depuis le Labrador
jusqu’aux Florides …” Inledningsorden i
Fran<;:ois Rene de Chateaubriands
(1768-1848) Atala följs nästan omedelbart av floders namn, så som de uppfattades av fransmannen vid sekelskiftet
1799/1800: le Saint-Laurent, le Bourbon, le Meschacebe, l’Akanza, le Tenase
och le Wabache. Det Louisiana som i
Atala skildras vid den stora Meschacebes/Missisippis stränder kan sammanfattas i ett namn: Nya Eden. Namnens klang
och naturskildringens intensitet för läsaren idet Amerika som skulle kunna ha existerat om inte 15 minuters engelska kättares muskötsalvor krossat de franska kolonialförbanden utanför staden Quebecs
murar. Nu återstår bara som minne den
franske överbefälhavaren markisen de
Montealms kranium, bevarat i en kristallskål med lock och det Montealmska familjevapnet i silver invid en pelare i det
katolska Quebecs katedral. Nej, något
mer finns ändå – över delstatens parlament vajar fortfarande en liljeströdd provinsflagga av samma modell som Auvergnes, Bretagnes eller Normandies.
”L’historie est un roman qui aete, le
roman est de l’historie qui aurait pu etre”
sade enligt Chateaubriands nutida biograf, Jean d’Ormesson, bröderna Goncourt. Det är bäst att ange källan, ty varken på d’Ormesson eller på Chateaubriand kan man vara riktigt säker – kanske
säger de sanningen, kanske inte. Men den
läsare som nu är så mån om källkritiken
kan ju hålla tillgodo med vicomten Chateaubriands prosaiske betjänt. Denne var
helt renons på fantasi, följaktligen är hans
rättelser av sin herres reseskildringar korrekt urtråkiga.
Måste vi inte för att påverka verkligheten brista i respekt mot den? Historien
kunde ju ha fått ett helt annat förlopp, och
kan fortfarande få det. Det behövs bara
en lite puff … , och någon som respektlöst nog våga puffa. Den som svepts med
av Chateaubriands ordklanger vågar.
Därmed inte sagt att författaren själv
var något särskilt bra exempel för andra.
De bästa verserna och mest glödande verserna om äktenskapets helgd skrev han
enligt sin biograf d’Ormesson i någon av
sina många älskarinnors armar. Kristendom, heder, familj och samhällets bestånd var han för, men först efter att ha
förpassat sin fru till en landsortshåla. Därefter emigrerade han undan revolutionen
och gjorde karriär.
Måste vi inteför attpåverka verkligheten brista i respekt mot den?
Varför var makt och politik så oemotståndliga för denne frihetslängtande intellektuelle? Äran eftersträvade han ju bara
för att få nöjet att försmå den, för att nu än
en gång citera d’Ormesson. Varför blev
denne liberal utan att själv vilja det ultrahögerman? Varför envisades denne legitimist att bli en rojalistisk politiker mer
eller mindre ständigt i konflikt med sin
konung? För att få bekräftelse på att han,
och ingen annan, var den som var allas
röst?
Utrikesminister Chateaubriands största triumf var den franska invasionen i
Spanien för att rädda en Bourbons tron.
Vad finns idag kvar av den bedriften? Intet mer än namnet på det torg varifrån
man bäst betraktar Eiffeltornet – Place
de Trocadero. Men fortfarande berusas
läsare av hans texter och tankar. Ett öde
att betänka för dagens intellektuella med
politiska ambitioner.
447
Tragisk fantasi
Så till sist en författare som till nöds kan
kallas nutida: Flannery O’Connor
(1925-1964). Därmed har vi lämnat all
idyllisk inlevelse för just den moraliska,
eller snarare tragiska fantasin. O’Connor
tillhörde inte storstadsförfattarna i USA.
Hon höll sig i det bakgårdlandskap av fattiga vita som Georgias efterblivna inland
visade upp. Den hembrännande bibelsprängde i romanen The Vialent Bear it
Away har sina likheter med Huckleberry
Finns suput till far. Men gudfruktig är han
– hans gud är det gamla testamentets
Jahve vars nåd för betraktaren har stora
likheter med hans vrede. Med rätta flyr
den unge släktingen det ruckliga hemmet.
Men inte undkommer han kraven. Den
slätrakat välanpassade folkskollärare han
möter i staden försköt visserligen den
garnles efterblivna vansinne. Men genom
att söka skydd i det modernt ombonade
förlorade han mycket av det som gjorde
honom till människa. Vad hjälper rinnande varmt och kallt vatten då?
Folkskolläraren är ändå bara välmenande, inte medvetet ond. Men kanske är
inte de verkligt onda i O’Connors noveller heller medvetna om sitt sinnelag. I A
Good Man Is Hard To Find skjuter
mördargänget systematiskt ned förortsfamiljen med barn som skulle ut på picknick. Men gängledaren klagar lite tafatt
över att samhället är ut balans. I The Life
You Save Me Be Your Own lurar skojaren föräldrarna till den dövstumma och
efterblivna hemmadottern. Mot en bestämd ersättning gifter han sig med henne
-för att lämna henne hjälplös på en bensinstation några mil bort.Men visst tycker
han världen är ond och ful. Och visst är
han anständigare än många andra – det
(
l
448
säger han själv. Och tror på det.
I novellens slutscen kör han hastigt in
mot den vänliga staden med dess vardagsmänniskor. Bakom honom tornar slagregnets mörka molnfront upp sig. Vissa
kommer onekligen att förvånas påVredens dag.
Är vi möjligen lika onda som skojaren,
när vi lämnar över vårt eget ansvar till
samhällets alla bekväma institutioner?
Kanske blir också vi förvånade en gång.
Fem författare, de kan nog helt säkert
räknas in bland de mera samhällsfrånvända. Men hellre överlämnar jag vården av
ett fritt samhälle till en politiker som läst
de fem klassikerna än till den vars fantasi
och inlevelseförmåga växt endast genom
läsning av Ayn Rands samhällstillvända
tegelstenar.
Tycker Du att Svensk Tidskrift behövs?
Vi söker kontakt med Dig som vill arbeta för SVENSK TIDSKRIFf som prenumerationsvärvare – en lönsam och viktig deltidsuppgift Tag kontakt med oss
per telefon 08/ 667 59 55 eller skriv en rad.