Per Dahl: Ge Lövestam Litteris et Artibus!

Jag vet inte hur många som ser på matlagningsprogram. De bästa är för mig oslagbar avkoppling. Och till de bästa hör Nadiya Hussains serier på BBC. Inget skäll som hos Gordon Ramsay, ingen oro för i maten tappade hårstrån som hos Per Morberg. I stället utstrålar processen harmoni och humor. (Det är chockartat att sedan ta del av kockens uppslitande personhistoria.)

Men bortse från den. Den snart fyrtioåriga dottern till en invandrarfamilj från Bangladesh fick år 2020 Order of the British Empire för sina insatser och blev därmed dame Nadiya Hussain. Rimligen gällde utmärkelsen inte bara segrar i tårtbakningstävlingar i TV. Ty, som någon brittisk politiker sammanfattade, få har gjort så stora praktiska insatser för integration i Storbritannien.

Hon har låtit vanliga engelsmän förstå hur en bangladeshbrittisk vardag kan te sig, och se hur hennes bakgrund av risodlargenerationer skapar en gemensam historia med sjötungefiskarens vid Hastings och fårbondens i Yorkshire. Hennes program skapar ett gemensamt brittiskt ”vi”, alldeles oavsett om det dricks vin eller granatäpplejuice till lammsteken.

Det är ett vardagsskapande långt långt bort från alla politiska fanfarer och ideologier.

Sent om sider kom jag på Sara Lövestams böcker om svenska. Och här fordras en bakgrund. Jag gick i mellanstadiet i mitten av 60-talet och började sjuan hösten 1967. Grammatik – nej usch, vi skulle vara progressiva, sade läroplanen. Senare, i gymnasiet, skaffade vi oss för egen bekostnad Hjorts klassiska tyska grammatik, ty hur kan någon kunna lära sig tyska utan att veta när var och hur an, auf, hinter in osv styr vad? Lächerlich!

Men svenskan i högstadiet? Någon grammatik skulle vi inte läsa enligt läroplanen, sade läraren. Men hon rekommenderade oss samtidigt utanför lektionstid att införskaffa Kortfattad svensk språklära (fjärde upplagan) av John Jacobsson och läsa in den på fritiden. På omkring 50 sidor får man reda på allt från substantiv till femtaktig jambisk vers. Någon gång under studenttiden slarvade jag sedan bort det då slitna häftet.

Det ångrade jag bittert när jag blev redaktör vid en tidning och senare vid förlag. Ty jag kunde stirra hur länge som helst på meningar som jag tyckte hade något fel i sig utan att kunna sätta fingret på var felet låg, och hur jag skulle få bort det. Lösningen blev att med visst besvär fjärrlåna Jacobssons häfte på biblioteket och tjuvscanna in det till en behändig pdf-upplaga, ständigt till hands. Sedan gick det att brotta ned den knorviga svenska jag mötte i ledare, artiklar, antologier och debattböcker till begriplighet. Satsadverbialet ska stå här och inte där, denna bisats har oklar syftning, detta verb står i fel modus. En fringis var att man ibland kunde få slut på invändningar från motsträviga författare med repliken ”Men vet du egentligen alls hur man använder ett appositionsattribut?” Tystnad…

Svenska språkets ordföljd är nämligen snårig, och det hörs snabbt och tydligt när någon inte behärskar den, vilket alla som lyssnat till förortssvenska vet. Talspråkets syntax har blivit en social markör som stadigt häftar vid sin bärare. Och eftersom få medelålders svenskar själva har de syntaktiska reglerna klart formulerade, då de aldrig fick dem genomgångna i skolan, sitter den sociala markören stadigt i dem som genom språkutbildning skulle integreras.

Jag har då och då sökt efter nya mer lättinförskaffade vägledningar till svensk syntax. Ett alternativ ger sig själv, man kan ladda ned Svenska akademiens aktuella grammatik i fyra pdf-band från nätet. Volym fyra, som behandlar syntaxen, är på bara 981 sidor, och texten kan gå som så här: ”I mittfältets adverbialsposition (oberoende av om satsen har af- eller fa-ordföljd) placeras framför allt satsadverbial.3 Också adverbial som annars står i slutfältet samt fria predikativ kan i olika utsträckning placeras i mittfältet (se Advl § 30, 69, Predv § 47).” Vem kan invända mot det? Men man kan ju undra hur pedagogisk den utredningen är, i synnerhet när man ska lära vuxna svenska?

Så kom jag på Sara Lövestams färska läroböcker i grammatik, såväl formlära som satslära. I Grejen med ordföljd reder hon ut det mesta på 179 sidor. Formellt sträng, utan att ge avkall på det som ska läras är hon rolig. Retoriken kan tyckas radikal, ända tills man minns medeltidens läroböcker i minnesteknik: gör liknelserna drastiska, så fastnar de! Lövestam arbetar här i en tradition som vilken lärd som helst från Bologna, Paris eller Salamanca leende skulle känna igen. Detta är klassisk didaktik av bästa märke.

Grejen med ordföljd utkom 2018. Genom den gör Lövestam erkänt svårbehärskad svensk ordföljd synlig och förutsägbar, och därmed möjlig att lära ut. Jag vet inte hur mycket den används i svenskundervisning, den finns i alla fall på minst 105 offentliga bibliotek (räknat efter statistiken i Libris). E-boken finns enligt samma källa på 44 bibliotek. Den väg att slita bort en social markör som erbjuds är visserligen ansträngande, men också rolig och begriplig: att behärska ett språk, att ta sin plats i samhället.

Så om nu den brittiska kronan gav Nadiya Hussain Order of the British Empire och gjorde henne till dame borde den svenska regeringen kunna förära Sara Lövestam en Litteris et Artibus? Hennes insatser att främja integration väger tyngre än de flesta politikers.

Redaktör Per Dahl, Kalmar, har varit politisk chefredaktör för Barometern-OT