Per Dahl; Lyckligen glömda promemorier
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER DAHL:
LYCKLIGEN GLÖMDA
PROMEMORIER
”Vi måste ju gå med i Europa!” Det är naturligtvis
svårt att bestämt säga emot
kravet, i synnerhet när diskussionen är offentlig. Men inte desto
mindre är det ju absurt, lika absurt som
”Skåne måste med i Götaland”. Vi är ju
redan europeer, delaktiga i ett gemensamt historiskt och kulturellt arv.
Att oväntat finna Gerd Reimers Erasmus i bokfloden är därfor att plötsligt
finna en bok att läsa med nöje, en behagligt tunn (150 s) och välskriven reflektion, något som ger ork och kraft att dagen efter plöja de tjocka kommunalgrå
men nödvändiga promemoriorna.
Ty vad Gerd Reimers skildrar är just
vår europeiska identitet – i associationer,
halvt glömda minnen, orts- och personnamn. Kanske kommer vi aldrig till de
platser som hon hakar upp mycket av
framställningen på, men vi längtar dit.
Så for oss några korta sidor till Aachen, Karl den stores residensstad. Det vi
möter är inte katedralen, utan snarare katedralen som illustration till traditionen,
Erasmus, portar mot Europa. Gerd R eimers. Edition
Reimers. 1993
en ideeroas replipunkt i sten. Med några
penseldrag är motivet ändrat till Thomas
Beckets Canterbury, till familjen
Gonzagas Mantua, till kurfurst Fredriks
och Luthers Wartburg, till Rousseaus
Chambery, tereettillovens Baden bei Wien
eller Brahms Wörthersee.
Kanske är detta en bok for den som en
gång lärt sig sin histroria men hunnit
glömma. Sannolikt skulle den som ser sig
som tillfållig gäst i det europeiska huset
irriteras över det komprimerade skrivsättet och de tankekedjor som glimtar men
inte fullföljs till slutet. Men den som växt
upp i huset drömmer fornöjt i fatöljen
med boken i knät. Sitter han kanske i
Byrons Newstead Abbeys dragiga hall?
Eller hör han kanske faglama runt
Heurigenborden i Wien?
När telefonen från valledaren till slut
ringer drar han en suck, slår igen boken,
men lägger ändå ned glöd och känsla på
torgmötet. Ja, vi skall hanne mig med –
det är ju här vi hör hemma, tänker han.
Till nöds far väl några ekonomisiffror
komma med i diskussionen.
SvENs K T ms KRJ FT 131
LYCKLIGEN GLÖMDA
PROMEMORIER
”Vi måste ju gå med i Europa!” Det är naturligtvis
svårt att bestämt säga emot
kravet, i synnerhet när diskussionen är offentlig. Men inte desto
mindre är det ju absurt, lika absurt som
”Skåne måste med i Götaland”. Vi är ju
redan europeer, delaktiga i ett gemensamt historiskt och kulturellt arv.
Att oväntat finna Gerd Reimers Erasmus i bokfloden är därfor att plötsligt
finna en bok att läsa med nöje, en behagligt tunn (150 s) och välskriven reflektion, något som ger ork och kraft att dagen efter plöja de tjocka kommunalgrå
men nödvändiga promemoriorna.
Ty vad Gerd Reimers skildrar är just
vår europeiska identitet – i associationer,
halvt glömda minnen, orts- och personnamn. Kanske kommer vi aldrig till de
platser som hon hakar upp mycket av
framställningen på, men vi längtar dit.
Så for oss några korta sidor till Aachen, Karl den stores residensstad. Det vi
möter är inte katedralen, utan snarare katedralen som illustration till traditionen,
Erasmus, portar mot Europa. Gerd R eimers. Edition
Reimers. 1993
en ideeroas replipunkt i sten. Med några
penseldrag är motivet ändrat till Thomas
Beckets Canterbury, till familjen
Gonzagas Mantua, till kurfurst Fredriks
och Luthers Wartburg, till Rousseaus
Chambery, tereettillovens Baden bei Wien
eller Brahms Wörthersee.
Kanske är detta en bok for den som en
gång lärt sig sin histroria men hunnit
glömma. Sannolikt skulle den som ser sig
som tillfållig gäst i det europeiska huset
irriteras över det komprimerade skrivsättet och de tankekedjor som glimtar men
inte fullföljs till slutet. Men den som växt
upp i huset drömmer fornöjt i fatöljen
med boken i knät. Sitter han kanske i
Byrons Newstead Abbeys dragiga hall?
Eller hör han kanske faglama runt
Heurigenborden i Wien?
När telefonen från valledaren till slut
ringer drar han en suck, slår igen boken,
men lägger ändå ned glöd och känsla på
torgmötet. Ja, vi skall hanne mig med –
det är ju här vi hör hemma, tänker han.
Till nöds far väl några ekonomisiffror
komma med i diskussionen.
SvENs K T ms KRJ FT 131