Per Dahl: Ut ur Rysslands intressezon

Gustav IIIs ryska krig: när tidens brev och dagböcker berättar
Claes Rainer
Stockholm: Bokförlaget Langenskiöld, 2023.

”Frågar man sig, huru en så rikt begåfvad tid kunde allt mer förlora sig i svaghet och förvirring; så torde närmaste upplösningen på gåtan vara: att den var underkastad en regering af söndrade intressen, i hvilken hvarken Konung eller Folk ägde någon gällande röst.”

Sedan Erik Gustaf Geijers magistrala slutord i tecknandet av frihetstiden har perspektiven vänts. Frihetstiden framstår som Sveriges första steg mot parlamentarisk demokrati, Gustav III:s ingrepp i tryckfriheten och steg mot upplyst kungavälde har satts i fokus. Här och var har studier i hans statskonst dock publicerats, och Horace Engdal har i en tänkvärd volym visat på kungens egenskap att vara svensk och tala svenska, motsatsen till en förfranskad pimpinett.

Möjligen kan man räkna juristen Claes Rainer till den raden av nya omprövare. Den kung han visar fram är en risktagande realist, med Sveriges nationella intressen i blickpunkten.

Vi talar om stormakters intressesfärer, då i synnerhet Rysslands. Kan man påverka grannländers inre förhållanden gör man detta. Gärna genom inflytandeoperationer, regelbundet genom finansiell hjälp till aktörer, om tillfället ges genom väpnade aktioner. Nej, inte nu, 2024, utan under slutet av 1700-talet. En väg att ha hållhake på Sverige var onekligen det i fredstraktat inskrivna passagen som indirekt gav Ryssland rätt att påverka den svenska regeringsformen för att förhindra starkare kungamakt. Motivet var knappast omsorg om de folkvalda, mer att skapa en mjuk zon bortom den egna gränsen. Det är svårt att se någon påverkan av nationalitetstänkande; Estland och Livland var lutherska estnisk- och tyskspråkiga provinser, i ”Gamla Finland” runt Fredrikshamn och Viborg tog tyskan sakta över svenskan som bildat språk, under kejserlig överhöghet. Så varför inte några till landskap åt kejsarkronan?

Claes Rainer skriver populärt och lättfattligt på sina 300 sidor om Gustav III:s ryska krig 1788 till 1791, nen han grundar sin framställning på en sorgfällig genomgång av samtida vittnesmål i tryckta och opublicerade dagböcker, brev och memoarer, liksom på vanlig mestadels militärhistorisk litteratur. Det man inte ofta möter i referenserna är den mer socialt och politiskt-idéhistoriskt inriktade diskussionen.

Den Gustav Rainer skildrar är djupt medveten Rysslands expansiva planer och inflytande över svensk politik. Han är omgiven av en adelsopposition och i ett säkerhetsläge som framtvingar beslut vid sidan om de etablerade läckageriskabla formerna. Och har är systematisk i att åter stärka det svenska försvaret i form av armé och flotta. Särskilt Arméns flotta, de amfibieförband som blev föregångare till kustartilleriet, ska betonas.

1788 ökar spänningarna. Såväl Ryssland som Sverige bygger upp sina styrkor längs gränsen i Savolaks och Nyland, vid Lovisa, Fredrikshamn och Nyslott. Startade Gustav kriget med hjälp av sin tids ”små gröna män”, svenska ryttare utklädda i kosackdräkter, uppsydda i Operans kostymateljé? Många har hävdat detta, och i följd därav sett ryska kriget 1788-1790 egentligen med syfte att öka hans egen popularitet.

Raines visar övertygande hur smärre genuint ryska anfall över gränsen i Savolaks var den utlösande händelsen. Man kan fråga sig varför den incidenten utnyttjades som krigsorsak. Sannolikt såg kungen, likt Israel inför Sexdagarskriget, det hela som ett preventivkrig. Utvecklingen är oundviklig, låt oss då utnyttja läget och slå till först. Man kan moralisera; en finlandssvensk historiker har menat att kriget bevarade Finland svenskt i ytterligare tjugo år, av strategisk betydelse för landets framtid som först autonomt storfurstendöme och sedan självständig nation.

Nutida militära instruktioner betonar regelmässigt att intet anfall bör ske om inte överlägsenheten är omkring sex till ett. Så ej under detta krig. Förloppet under dryga två år är en följd av mer eller mindre lyckade risktaganden, med Gustav personligen som drivande kraft. Läsaren slås av hans outtömliga energi, men än mer av hans uthållighet och mildhet. Han ledde en armé i vilken en ansenlig del av befälet ägnar sig år att konspirera med fienden, men följderna för Anjalamännen vittnar minst av allt om hårdhet och hämndlystnad.

Så slutar kriget – nog mot förmodan – i den svenska avgörande segern vid Svensksund, återigen med kungen som avgörande ledare. Följden blev, med två krigströtta nationer, freden i Värälä 1790.

Inga gränser ändrades. Men Rysslands rätt att inverka i svensk inrikespolitik upphörde. Med den följden kanske Gustavs insats tål att skattas åt, men mera hedras ändå.

Per Dahl är redaktör från Kalmar