Per Dahlberg; Samhällsförvaltningen på regional nivå
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt:
PER DAHLBERG:
Samhällsförvaltningen på regional nivå
Frågan om landstingens fortbestånd har
dryftats i Svensk Tidskrift tidigare i år.
Olika meningar har därvid kommit till uttryck. Sålunda har kanslichefen Stcn E
Kjellgren hävdat att landstingen bör vara
kvar, medan dåvarande landstingsrådet
tig Rindborg har satt dcr.~s fortsatta existens i fråga (nr 3/81). Aven landshöv-·
dingen Sven Johansson har intagit en kritisk ståndpunkt, samtidigt som han har
forordat en omprövning av de regionala
arbetsuppgifternas fördelning mellan
skilda samhällsorgan, i första hand mellan
länsstyrelserna och de centrala ämbetsverken (nr 4/81).
För egen del är jag av den uppfattningen, att landstingen bör avvecklas. Denna
uppfattning grundar sig på en under decenniers studium vunnen insikt om att en
genomgripande förenkling av den offentliga förvaltningen är nödvändig som ett
betydelsefullt led i en allmän sanering av
statsfinanserna. Utifrån denna besparingsaspekt anser jag emellertid, att frågan
om landstingens framtid måste sättas in i
ett större sammanhang och att den administrativa reform som alltså synes mig
ofrånkomlig måste omfatta hela den regionala organisationen, ~.tatlig såväl som
landstingskommunaL Aven primärkommunernas ställning måste övervägas.
Den territoriella grunden för den statliga länsförvaltningen är länen, för närvarande 24 till antalet. Länsindelningen är
av mycket gammalt datum och går i principiellt avseende tillbaka ända till 1634 års
regeringsform. Den organisationsmodell
som då fastställdes har till sin konkreta
utformning inte undergått några egentliga
fårändringar sedan år 181O, bortsett från
sammanläggningen av förutvarande
Stockholms län och Stockholms överståthållarskap för drygt tio år sedan. Länsorganisationen har således inte påverkats av
den djupgående omdaning som har kännetecknat det svenska samhället sedan 1800-
talets senare hälft, med avsevärda konsekvenser för näringsliv, kommunikationer,
befolkningsfördelning och bosättning. Till
följd härav framstår länen inte längre som
naturligt avgränsade och sammanhållna
enheter.
Den statliga länsförvaltningep. utgörs i
första hand av lä.J!sstyrclserna, av vilka
varje län har sin. Aven de är alltså 24 till
antalet. Kostnaderna för deras verksamhet uppgick för budgetåret 1979/80, det
senaste budgetår för vilket uppgifter är
mig tillgängliga, till drygt l 417,5 milj kronor.
Utöver länsstyrelserna omfattar den
statliga länsförvaltningen ett tiotal mer eller mindre självständiga länsnämnder och
liknande organ, i allmänhet underordnade
centrala fackmyndigheter. Varje län har
sin uppsättning sådana organ. Eftersom
dessa enheter i några fall saknar egna anslag, är det inte möjligt att exakt ange
deras administrativa kostnader utan tidskrävande detaljundersökningar. En sammanställning av officiellt kända uppgifter
och vissa under hand inhämtade upplysningar ger emellertid vid handen, att de
nämnda kostnaderna kan beräknas ha
uppgått till sammanlagt l 353,8 milj kronor budgetåret 1979/80.
Som har berörts inledningsvis finns vid
sidan av den statliga länsförvaltningen en
länskommunal förvaltning bestående av
23 landsting. Att antalet är 23 och inte 24
beror på att Gotlands kommun fungerar
som landsting för Gotlands län. Landstingens huvudsakliga uppgift är att svara
för hälso- och sjukvården inom respektive
län. De administrativa kostnaderna härför
uppgick år 1979 till l 731,5 milj kronor. I
denna summa är kostnaderna för landstingsförbundet inräknade. Samtidigt är att
märka att – förutom Gotlands kommun –
Göteborgs och Malmö kommuner står
470
utanfår landstingsorganisationen.
Av ovan lämnade uppgifter kan tre slutsatser om den regionala samhällsfårvaltningcn i vårt land dras, nämligen att den
vilar på en territoriell indelning som är
otidsenlig, att den får med sig mycket höga
kostnader och att den i långa stycken utgörs av parallellt verkande myndigheter.
Härav följer i sin tur att utrymme finns får
en modernisering och fårenkling av organisationen, med sänkta anspråk på skattcmedel som effekt.
Enligt min mening bör i detta syfte fål·
jande åtgärder vidtas.
l Antalet län skärs ned från 24 till fårslagsvis 15. Därav följer automatiskt att
även antalet länsorgan begränsas; närmare l00-talet sådana organ s~ulle under angiven fårutsättning kunna dras in. Redan
en fårändring av länsindelningen, byggd
på principen att länen i näringsgeografiskt
och befolkningsmässigt hänseende skall
utgöra ett rationellt underlag får samhällsplanering och annan verksamhet på regional nivå, skulle begränsa kostnaderna får
den statliga länsförvaltningen högst vä-
sentligt. Denna effekt skulle nås, även om
den administrativa personalen skulle behöva fårstärkas på enstaka punkter till
följd av breddningen av länsorganens
verksamhetsområden.
2 Somliga av de nuvarande länsnämnderna avvecklas helt. Särskilt aktuella i
sammanhanget är länsskolnämnderna och
länsbostadsnämnderna, vilkas uppgifter –
i den mån de alls behöver vara kvar –
mycket väl kan övertas av primärkommunerna. Ytterligare ett exempel på de
besparingsmöjligheter som står till buds
på detta område erbjuder lantbruksnämnderna, som ju sysslar med jordbrukets ytt·
re och inre rationalisering. Handläggningen av hithörande ärenden kan med fårdel
fårdelas mellan lantmäteriets motsvarande enheter – som ju sedan gammalt har
fastighetsbildande och fastighetsreglc·
rande uppgifter – och nyinrättade hus·
hållningssällsk~p, knutna till jordbrukets
egna organisationer och i huvudsak finan·
sierade genom avgifter får lämnade ~äns·
ter. En liknande omorganisation, som i nu
behandlat fall alltså skulle betyda att lant·
bruksnämnderna avvecklas, kan göras på
skogsvårdens område.
3 Landstingen avskaffas och deras uppgifter fårs över på andra samhällsor~an.
Att får den relativt begränsade verksam·
het som landstingen har att svara får upprätthålla en särskild organisation, till kost·
nader som vida överstiger kostnaderna fiir
samtliga länsstyrelser, är varken ekonomiskt fårsvarbart eller sakligt nödvändigt
I viss mån är det likväl en öppen fråga
vilka samhällsorgan som bäst lämpar sig
får att överta landstingens uppgifter. Oli·
ka organisatoriska lösningar kan tänkas.
Särskild vikt synes mig dock böra tillmätas
det förhållandet, att planeringen av allmän hälso- och sjukvård, alltså den del av
verksamheten som är den får landstingen
mest väsentliga, i princip inte skiljer s~
från annan samhällsplanering, som ju är
en huvuduppgift får länsstyrelserna. rå-
gande skäl kan därfår åberopas får att de!-
sa myndigheter, under socialstyrelseiii
överinseende och med ansvaret får det lö-
pande arbetet starkt decentraliserat, får
träda i landstingens ställe som huvudmål
får hälso- och sjukvården. En sådan reform skulle i hög grad fårenkla både dea
regionala samhällsförvaltningen och skat·
tesystemet, eftersom landstingsskatten automatiskt skulle falla bort. Som en fåljd at
fårenklingen skulle de dryga administrationskostnaderna får hithörande ändamål
reduceras. Även länsstyrelsernas ställninc
som samlande och ledande regionalinstanser skulle stärkas, något som ytterligare skulle betonas om den av Svenjohall!-
son efterlysta omprövningen av fårhållandet till dc centrala ämbetsverken samtidigt
gjordes.
4 Den nuvarande kommunindelningen
ses över, varvid syftet skall vara både att
göra den kommunala förvaltningen mera
lätthanterlig och att minska avståndet
mellan kommunstyrelse och kommuninvånare. Kommunernas fullmäktigefårsamlingar ges befogenhet att utse ledamö-
terna i länsstyrelsernas lckmannastyrclser.
Alternativt utses dessa direkt vid de allmänna valen av respektive kommuners
röstberättigade invånare. De nyssnämnda
ANDERS LUNDBERG:
471
lekmannastyrelserna får rätt att besluta i
alla frågor som rör samhällsplaneringen i
stort inom det egna länet. På så vis skulle
det demokratiska inflytandet över den offentliga verksamheten på regional nivå
kunna behållas och rent av stärkas trots
avvecklingen av landstingen. En närmare
precisering av samhällsuppgifternas fårdelning mellan staten och kommunerna,
såsom har fårordats i min artikel om skattesystemet och skatteförvaltningen i nr 5-6
av denna tidskrift, skulle verka i samma
riktning.
Kommentarer till Thulstrups ”vulgarisering”
Att vår~a vårt språk är …:iktigt. Jag tolkar
därfår Ake Thulstrups (A Th) artikel i nr
5-6 som en diskussionsinledning och
överser med hans ordval (”vulgarisering,
barbarisering”) och bakomliggande känslor.
För en meningsfull diskussion krävs att
värdepremis.serna klart uttalas. På den
punkten är A Th ofullständig. Han vill att
språket skall fårändras i harmoni med dess
”väsen”, men beskriver inte detta väsen.
För mig synes många av de tendenser, Å
Th ogillar, stämma med språkets väsen.
Han önskar också att vi kan behålla kontakten med vår klassiska litteratur. Det
önskemålet delas nog av de flesta, men kan
endast ha marginell betydelse fcir vår
språkvård.
Språket har sin viktigaste funktion som
kommunikationsmedel. Dc värdepremisser, som fcir mig väger tyngst, är därfår
fciljande två:
l I valet mellan två ord/uttryck bör man
välja det som fcir mottagaren bäst
återger avsändarens intentioner.
2 Av två ord/uttryck, med samma informationsvärde, bör man välja det som
spar mest tid och energi.
Med dessa två principer kommer man
långt, men Å Th godtar dem antagligen
inte, ty utifrån dem framstår det mesta i
hans artikel som oge!;lomtänkt eller halvgenomtänkt. Snälla A Th, redovisa dina
premisser!
Ibland tycks Å Th fårväxla språkfrågor
med sakfrågor. Uttrycket ”har sparkats”
är språkligt bättre än ”har fått sin avskedsansökan beviljad” om någon har slutat en anställning mot sin vilja. Thulstrups
ogillande har väl mer moraliska än språkliga grunder.
Hans utredning om robotar är heller
PER DAHLBERG:
Samhällsförvaltningen på regional nivå
Frågan om landstingens fortbestånd har
dryftats i Svensk Tidskrift tidigare i år.
Olika meningar har därvid kommit till uttryck. Sålunda har kanslichefen Stcn E
Kjellgren hävdat att landstingen bör vara
kvar, medan dåvarande landstingsrådet
tig Rindborg har satt dcr.~s fortsatta existens i fråga (nr 3/81). Aven landshöv-·
dingen Sven Johansson har intagit en kritisk ståndpunkt, samtidigt som han har
forordat en omprövning av de regionala
arbetsuppgifternas fördelning mellan
skilda samhällsorgan, i första hand mellan
länsstyrelserna och de centrala ämbetsverken (nr 4/81).
För egen del är jag av den uppfattningen, att landstingen bör avvecklas. Denna
uppfattning grundar sig på en under decenniers studium vunnen insikt om att en
genomgripande förenkling av den offentliga förvaltningen är nödvändig som ett
betydelsefullt led i en allmän sanering av
statsfinanserna. Utifrån denna besparingsaspekt anser jag emellertid, att frågan
om landstingens framtid måste sättas in i
ett större sammanhang och att den administrativa reform som alltså synes mig
ofrånkomlig måste omfatta hela den regionala organisationen, ~.tatlig såväl som
landstingskommunaL Aven primärkommunernas ställning måste övervägas.
Den territoriella grunden för den statliga länsförvaltningen är länen, för närvarande 24 till antalet. Länsindelningen är
av mycket gammalt datum och går i principiellt avseende tillbaka ända till 1634 års
regeringsform. Den organisationsmodell
som då fastställdes har till sin konkreta
utformning inte undergått några egentliga
fårändringar sedan år 181O, bortsett från
sammanläggningen av förutvarande
Stockholms län och Stockholms överståthållarskap för drygt tio år sedan. Länsorganisationen har således inte påverkats av
den djupgående omdaning som har kännetecknat det svenska samhället sedan 1800-
talets senare hälft, med avsevärda konsekvenser för näringsliv, kommunikationer,
befolkningsfördelning och bosättning. Till
följd härav framstår länen inte längre som
naturligt avgränsade och sammanhållna
enheter.
Den statliga länsförvaltningep. utgörs i
första hand av lä.J!sstyrclserna, av vilka
varje län har sin. Aven de är alltså 24 till
antalet. Kostnaderna för deras verksamhet uppgick för budgetåret 1979/80, det
senaste budgetår för vilket uppgifter är
mig tillgängliga, till drygt l 417,5 milj kronor.
Utöver länsstyrelserna omfattar den
statliga länsförvaltningen ett tiotal mer eller mindre självständiga länsnämnder och
liknande organ, i allmänhet underordnade
centrala fackmyndigheter. Varje län har
sin uppsättning sådana organ. Eftersom
dessa enheter i några fall saknar egna anslag, är det inte möjligt att exakt ange
deras administrativa kostnader utan tidskrävande detaljundersökningar. En sammanställning av officiellt kända uppgifter
och vissa under hand inhämtade upplysningar ger emellertid vid handen, att de
nämnda kostnaderna kan beräknas ha
uppgått till sammanlagt l 353,8 milj kronor budgetåret 1979/80.
Som har berörts inledningsvis finns vid
sidan av den statliga länsförvaltningen en
länskommunal förvaltning bestående av
23 landsting. Att antalet är 23 och inte 24
beror på att Gotlands kommun fungerar
som landsting för Gotlands län. Landstingens huvudsakliga uppgift är att svara
för hälso- och sjukvården inom respektive
län. De administrativa kostnaderna härför
uppgick år 1979 till l 731,5 milj kronor. I
denna summa är kostnaderna för landstingsförbundet inräknade. Samtidigt är att
märka att – förutom Gotlands kommun –
Göteborgs och Malmö kommuner står
470
utanfår landstingsorganisationen.
Av ovan lämnade uppgifter kan tre slutsatser om den regionala samhällsfårvaltningcn i vårt land dras, nämligen att den
vilar på en territoriell indelning som är
otidsenlig, att den får med sig mycket höga
kostnader och att den i långa stycken utgörs av parallellt verkande myndigheter.
Härav följer i sin tur att utrymme finns får
en modernisering och fårenkling av organisationen, med sänkta anspråk på skattcmedel som effekt.
Enligt min mening bör i detta syfte fål·
jande åtgärder vidtas.
l Antalet län skärs ned från 24 till fårslagsvis 15. Därav följer automatiskt att
även antalet länsorgan begränsas; närmare l00-talet sådana organ s~ulle under angiven fårutsättning kunna dras in. Redan
en fårändring av länsindelningen, byggd
på principen att länen i näringsgeografiskt
och befolkningsmässigt hänseende skall
utgöra ett rationellt underlag får samhällsplanering och annan verksamhet på regional nivå, skulle begränsa kostnaderna får
den statliga länsförvaltningen högst vä-
sentligt. Denna effekt skulle nås, även om
den administrativa personalen skulle behöva fårstärkas på enstaka punkter till
följd av breddningen av länsorganens
verksamhetsområden.
2 Somliga av de nuvarande länsnämnderna avvecklas helt. Särskilt aktuella i
sammanhanget är länsskolnämnderna och
länsbostadsnämnderna, vilkas uppgifter –
i den mån de alls behöver vara kvar –
mycket väl kan övertas av primärkommunerna. Ytterligare ett exempel på de
besparingsmöjligheter som står till buds
på detta område erbjuder lantbruksnämnderna, som ju sysslar med jordbrukets ytt·
re och inre rationalisering. Handläggningen av hithörande ärenden kan med fårdel
fårdelas mellan lantmäteriets motsvarande enheter – som ju sedan gammalt har
fastighetsbildande och fastighetsreglc·
rande uppgifter – och nyinrättade hus·
hållningssällsk~p, knutna till jordbrukets
egna organisationer och i huvudsak finan·
sierade genom avgifter får lämnade ~äns·
ter. En liknande omorganisation, som i nu
behandlat fall alltså skulle betyda att lant·
bruksnämnderna avvecklas, kan göras på
skogsvårdens område.
3 Landstingen avskaffas och deras uppgifter fårs över på andra samhällsor~an.
Att får den relativt begränsade verksam·
het som landstingen har att svara får upprätthålla en särskild organisation, till kost·
nader som vida överstiger kostnaderna fiir
samtliga länsstyrelser, är varken ekonomiskt fårsvarbart eller sakligt nödvändigt
I viss mån är det likväl en öppen fråga
vilka samhällsorgan som bäst lämpar sig
får att överta landstingens uppgifter. Oli·
ka organisatoriska lösningar kan tänkas.
Särskild vikt synes mig dock böra tillmätas
det förhållandet, att planeringen av allmän hälso- och sjukvård, alltså den del av
verksamheten som är den får landstingen
mest väsentliga, i princip inte skiljer s~
från annan samhällsplanering, som ju är
en huvuduppgift får länsstyrelserna. rå-
gande skäl kan därfår åberopas får att de!-
sa myndigheter, under socialstyrelseiii
överinseende och med ansvaret får det lö-
pande arbetet starkt decentraliserat, får
träda i landstingens ställe som huvudmål
får hälso- och sjukvården. En sådan reform skulle i hög grad fårenkla både dea
regionala samhällsförvaltningen och skat·
tesystemet, eftersom landstingsskatten automatiskt skulle falla bort. Som en fåljd at
fårenklingen skulle de dryga administrationskostnaderna får hithörande ändamål
reduceras. Även länsstyrelsernas ställninc
som samlande och ledande regionalinstanser skulle stärkas, något som ytterligare skulle betonas om den av Svenjohall!-
son efterlysta omprövningen av fårhållandet till dc centrala ämbetsverken samtidigt
gjordes.
4 Den nuvarande kommunindelningen
ses över, varvid syftet skall vara både att
göra den kommunala förvaltningen mera
lätthanterlig och att minska avståndet
mellan kommunstyrelse och kommuninvånare. Kommunernas fullmäktigefårsamlingar ges befogenhet att utse ledamö-
terna i länsstyrelsernas lckmannastyrclser.
Alternativt utses dessa direkt vid de allmänna valen av respektive kommuners
röstberättigade invånare. De nyssnämnda
ANDERS LUNDBERG:
471
lekmannastyrelserna får rätt att besluta i
alla frågor som rör samhällsplaneringen i
stort inom det egna länet. På så vis skulle
det demokratiska inflytandet över den offentliga verksamheten på regional nivå
kunna behållas och rent av stärkas trots
avvecklingen av landstingen. En närmare
precisering av samhällsuppgifternas fårdelning mellan staten och kommunerna,
såsom har fårordats i min artikel om skattesystemet och skatteförvaltningen i nr 5-6
av denna tidskrift, skulle verka i samma
riktning.
Kommentarer till Thulstrups ”vulgarisering”
Att vår~a vårt språk är …:iktigt. Jag tolkar
därfår Ake Thulstrups (A Th) artikel i nr
5-6 som en diskussionsinledning och
överser med hans ordval (”vulgarisering,
barbarisering”) och bakomliggande känslor.
För en meningsfull diskussion krävs att
värdepremis.serna klart uttalas. På den
punkten är A Th ofullständig. Han vill att
språket skall fårändras i harmoni med dess
”väsen”, men beskriver inte detta väsen.
För mig synes många av de tendenser, Å
Th ogillar, stämma med språkets väsen.
Han önskar också att vi kan behålla kontakten med vår klassiska litteratur. Det
önskemålet delas nog av de flesta, men kan
endast ha marginell betydelse fcir vår
språkvård.
Språket har sin viktigaste funktion som
kommunikationsmedel. Dc värdepremisser, som fcir mig väger tyngst, är därfår
fciljande två:
l I valet mellan två ord/uttryck bör man
välja det som fcir mottagaren bäst
återger avsändarens intentioner.
2 Av två ord/uttryck, med samma informationsvärde, bör man välja det som
spar mest tid och energi.
Med dessa två principer kommer man
långt, men Å Th godtar dem antagligen
inte, ty utifrån dem framstår det mesta i
hans artikel som oge!;lomtänkt eller halvgenomtänkt. Snälla A Th, redovisa dina
premisser!
Ibland tycks Å Th fårväxla språkfrågor
med sakfrågor. Uttrycket ”har sparkats”
är språkligt bättre än ”har fått sin avskedsansökan beviljad” om någon har slutat en anställning mot sin vilja. Thulstrups
ogillande har väl mer moraliska än språkliga grunder.
Hans utredning om robotar är heller