Per Heister; Ett kidnappat parti
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NEW LABOUR
Ett l<idnappat parti
Av Per Heister
P
Å SIDAN 195 i Servants of
the People citeras Tony
Blair: I have taken from
my party everything they
thought they believed in,I
have stripped them of their core beliefs. What keeps it tagether is success
and power.
Observerjournalisten Andrew
Rawnsley, skriver i förordet att New
Labour i praktiken är ett parti som
kidnappats av tre personer, Tony
Blair, finansministern Gordon
Brown och den nyss ur gänget
utsparkade Peter Mandelson. Rätt
tidigt anslöt sig Alistair Campbell,
Blairs presschef, och blev successivt
allt viktigare. Till slut har han blivit
så viktig att det var Mandelson som
fick stryka på foten när det tidigt i
år uppstod en konflikt mellan de
båda spindoktorerna.
Och Rawnsley bekräftar i allt den
bild av en väl sammanhängande ledningsklick med total kontroll över
partiet som BBC:s Nicholas Jones
gav i sin bok Sultans of Spin som
utkom våren 1999.
POLITIKEN OKLAR
Vad kvartetten i ledningen egentligen tycker i olika politiska frågor är
oklart. Politiken är så tydligt underordnad makten att de flesta politiska
problem finner sin lösning genom
rena maktstrategiska bedömningar.
Blair och Brown, som 1983 kom in i
parlamentet och där delade rum och
politiskt liv så att de känner varandra
utan och innan, har sedermera blivit
som hund och katt. De är helt olika
politiska typer, Brown är den djupt
engagerade politikern, gift med partiet och rörelsen medan Blair är en
mer gladlynt och lättviktig figur som
började som Tory på universitetet,
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 1l
spelade rock och försökte efterlikna
Mick Jagger (ett alldeles mänskligt
och försonande drag skall tilläggas).
Det var först genom sitt äktenskap
med Labouraktivisten Cherrie han
drogs in i partiverksamhet.
SÅ LÄNGE DET GÅR BRA
Målmedvetet byggde Blair och
Brown, med Mandelsons och sedan
också Campbells hjälp en maktbas
och personliga plattformar från vilka
de kunde ta över partiet när John
Smith dog 1994 och med närmast
diktatoriska medelleverera det som
partiet mer än allt behövde; makt.
Och som Blair själv sagt- Rawnsley
uppger inte källan men skall röja den
så snart Blair lämnar 10 Downing
Street – är det makten och framgången som håller ihop Labour, inte
ideerna. Och så länge det går bra häller de partiet i ett järngrepp.
Och det är verkligen ett järngrepp. Ingen minister får säga något
som inte är godkänt av Campbell,
ingen får störa bilden. Och Blair svarar för alla viktiga budskap, bara
Brown kan konkurrera men då bara
inom de ramar som budgeten definierar. Blair säljs som stående över
alla andra politiker, som en brittisk
president. Brown försöker slå sig in
men det är Campbell som kontrollerar pressaktiviteterna. Brown är
ofta frustrerad och många konflikter i ledningen är rena revirstrider
mellan de gamla rumskamraterna.
Den viktigaste har handlat, och
handlar fortfarande, om Storbritanniens anslutning till Euron.
Den effektiva pressavdelningen
satsar hårt på marknadsföringen av
Blair. Det framgår inte minst av att
det varje vecka skrivs ungefär hundra artiklar i Blairs namn. Det är
uppenbart att han inte ens hinner
läsa alla och de stora tidningarna har
för längesedan slutat ta dem. Numera är det bara brittiska landsortstidningar och Dagens Nyheter som
stoltserar med Blairartiklar.
MAKTSTRATEGIER
Eftersom kontrollen hänger så intensivt samman med maktinnehavet
handlar väldigt lite av problemhanteringen om politikens sakfrågor.
Det är bara kring konflikterna på
Nordirland och i Kosovo som Blair
visat riktigt engagemang och tagit
tydlig ställning, tagit politiska risker.
Annars har det varit opinionsmätningar och maktstrategier som styrt.
Och det är när den gigantiska
och väloljade mediaapparaten falerar som Labour råkar i svårigheter.
Det är när en eller flera av de fyra
ledarna är på semester, har olika
omfattande information eller har
personliga intressen i saken och därför gör olika bedömningar som det
blir tråkigheter. Och när det blir trå-
kigheter drabbas den inre cirkeln av
panik. Då spinner de över och råkar
i pinsamma situationer.
Det går ofta till så att de följer
formulär lA lite väl snabbt och överdrivet. Det gäller att distansera sig
från allt som är obehagligt. Så skedde antagligen när Mandelson fick gå
i januari. Ingen utanförstäende förstod orsaken och den kraftiga reaktionen – att han fick gå med omedelbar verkan – väckte misstankar
och spekulationer om större saker
än de som angavs.
Ungefär samma sak hände när
ministern för Wales, Ron Davies, en
dag hösten -98 plötsligt avgick efter
att ha ”visat dåligt omdöme” genom
att bli rånad. Var och en förstod ju
att det var något annat än att han
blivit brottsoffer som tvingat fram
avgången och någon vecka jagade
och rapporterade tidningarna om
Davies öde när han besökte Clapham
Commons, känt raggställe för
homosexuella.
När Blair och hans pressekreterare tappar den totala kontrollen går
det ofta katastrofalt illa för dem.
När det nu i maj eller kanske redan
i april blir val i Storbritannien blir det
en bedömning av Blair. Och den som
läst om New Labour undrar hur det
kommer sig att han förväntas vinna
igen. Nästan alla pekar på att det beror
på Tories svaghet än Labours styrka.
Och det är Blairs lycka. Han sitter nog
kvar men inte för att han är en så stor
stjärna som han beskrivs utanför hemlandet utan för att Hague ännu inte
fått ordning på sitt parti.
Jones och Rawnsley beskriver
samstämmigt hur det fungerar. Och
lika väldokumenterat. Det är bra
reportage av ett snitt som är vanligt
också i USA men aldrig i Sverige. Vi
skryter om vår öppenhet men det är
uppenbart att det inte räcker. Det
kommer inga bra reportageböcker
om politiken i Sverige. Varför?
POLITISK BIOGRAFI
Nationalist och dansl< frihetshjälte
Av Magnus Nilsson
E
RLING FOSS var en typisk
företrädare för den danska högborgerligheten.
Hans far, Alexander Foss,
var industriman och konservativ politiker, och Erling gick i
hans fotspår. Det som gör honom
intressant för eftervärlden och motiverat historikern Mogens Ri.idiger att
skriva hans levnadshistoria, är dock
främst den roll han kom att spela
under andra världskrigets tyska
ockupation av Danmark. Foss engagerade sig tidigt i motståndet mot
nazismen, och efter att han tvingats
i landsflykt till Sverige blev han medlem av Frihetsrådet, som fungerade
som inofficiell dansk exilregering.
Historieskrivningen om Danmarks industriledare under andra
världskriget har ofta kretsat kring
motsättningarna mellan deras ekonomiska intressen och den nationella frihetskampen, men Ri.idiger vänder på kuttingen och försöker spåra
ett positivt samband mellan Foss
sociala position och hans engagemang i motståndsrörelsen. Fast riktigt övertygande blir han aldrig. För
det som gjorde att Foss blev motståndsman var snarare hans starka
nationalistiska övertygelse än hans
ledande position i näringslivet. I själva verket var det ju just bland de välbärgade borgarna som man återfann
många av dem som höll sig väl med
tyskarna och tjänade stora pengar på
den nationella förnedringen, något
som Foss själv var både medveten
om och upprörd över.
NEJ TILL ANPASSNING
För nationalisten Foss var den officiella danska samarbetspolitiken förkastlig. Visserligen kunde han acceptera att man samarbetade för att undvika att tyskarna installerade en
marionettregim, men när förhandlingar och samarbete efterträddes av
aktiv anpassning ansåg han att regeringen svek. På samma sätt accepterade han visst handelsutbyte med Tyskland, samtidigt som han opponerade
sig starkt mot dem som till exempel
tillverkade vapen åt ockupanterna.
Själv avsade han sig konsekvent
inkomster från aktieinnehav i företag
som samarbetade med tyskarna.
Foss var alltså en stark kritiker av
den sociala miljö han hörde hemma
Per Heister (pheister@europarl.eu.int)
är redaktör för Svensk Tidskrift.
BO KFAKTA
Författare: Andrew Rawnsley
Titel: Servants of the People
Förlag: Hamish Hamilton, 2000
Författare: Nicholas Jones
Titel: Sultans of Spin
Förlag: Victor Gollancz, 1999
inom, och under kampen mot de
tyska ockupanterna kom han rent av
att samarbeta med klassfienden. Liksom i många andra länder hämmades den danska motståndsrörelsen i
stor utsträckning av att man inte förmådde lägga förkrigstidens politiska motsättningar åt sidan. Till exempel ansåg många liberaler och socialdemokrater att det var minst lika
viktigt att hålla de danska kommunisterna kort som att slåss mot den
nazistiska ockupationsmakten. För
Foss var dock den nationella friheten så värdefull att han, trots sina
djupt konservativa värderingar, kom
att bli en av dem som arbetade hårdast för att kommunisterna skulle
beredas plats i motståndsrörelsen.
NATIONALISMEN ANGELÄGEN
Berättelsen om Erling Foss och hans
engagemang i motståndsrörelsen är
ett stycke bortglömd historia, något
som förmodligen beror på att nationalism över huvud blivit politiskt
suspekt under efterkrigstiden. Men
trots detta, och trots att man påstår
att vi nu lever i en globaliserad värld,
känns Foss funderingar kring nationen väldigt angelägna.
En del av samarbetspolitiken
som Foss särskilt starkt motsatte sig
gällde planerna på en valuta- och
tullunion med Tyskland. Utan att på
något sätt försöka koppla samman
Nazityskland och EU skulle jag vilja
hävda att Foss förmodligen skulle ha
l
r-tr-tro
’OJ
r-tc::
’
lSvensk Tidskrift l2001, nr 1 lIi]
Ett l<idnappat parti
Av Per Heister
P
Å SIDAN 195 i Servants of
the People citeras Tony
Blair: I have taken from
my party everything they
thought they believed in,I
have stripped them of their core beliefs. What keeps it tagether is success
and power.
Observerjournalisten Andrew
Rawnsley, skriver i förordet att New
Labour i praktiken är ett parti som
kidnappats av tre personer, Tony
Blair, finansministern Gordon
Brown och den nyss ur gänget
utsparkade Peter Mandelson. Rätt
tidigt anslöt sig Alistair Campbell,
Blairs presschef, och blev successivt
allt viktigare. Till slut har han blivit
så viktig att det var Mandelson som
fick stryka på foten när det tidigt i
år uppstod en konflikt mellan de
båda spindoktorerna.
Och Rawnsley bekräftar i allt den
bild av en väl sammanhängande ledningsklick med total kontroll över
partiet som BBC:s Nicholas Jones
gav i sin bok Sultans of Spin som
utkom våren 1999.
POLITIKEN OKLAR
Vad kvartetten i ledningen egentligen tycker i olika politiska frågor är
oklart. Politiken är så tydligt underordnad makten att de flesta politiska
problem finner sin lösning genom
rena maktstrategiska bedömningar.
Blair och Brown, som 1983 kom in i
parlamentet och där delade rum och
politiskt liv så att de känner varandra
utan och innan, har sedermera blivit
som hund och katt. De är helt olika
politiska typer, Brown är den djupt
engagerade politikern, gift med partiet och rörelsen medan Blair är en
mer gladlynt och lättviktig figur som
började som Tory på universitetet,
mlSvensk Tidskrift l2oo1, nr 1l
spelade rock och försökte efterlikna
Mick Jagger (ett alldeles mänskligt
och försonande drag skall tilläggas).
Det var först genom sitt äktenskap
med Labouraktivisten Cherrie han
drogs in i partiverksamhet.
SÅ LÄNGE DET GÅR BRA
Målmedvetet byggde Blair och
Brown, med Mandelsons och sedan
också Campbells hjälp en maktbas
och personliga plattformar från vilka
de kunde ta över partiet när John
Smith dog 1994 och med närmast
diktatoriska medelleverera det som
partiet mer än allt behövde; makt.
Och som Blair själv sagt- Rawnsley
uppger inte källan men skall röja den
så snart Blair lämnar 10 Downing
Street – är det makten och framgången som håller ihop Labour, inte
ideerna. Och så länge det går bra häller de partiet i ett järngrepp.
Och det är verkligen ett järngrepp. Ingen minister får säga något
som inte är godkänt av Campbell,
ingen får störa bilden. Och Blair svarar för alla viktiga budskap, bara
Brown kan konkurrera men då bara
inom de ramar som budgeten definierar. Blair säljs som stående över
alla andra politiker, som en brittisk
president. Brown försöker slå sig in
men det är Campbell som kontrollerar pressaktiviteterna. Brown är
ofta frustrerad och många konflikter i ledningen är rena revirstrider
mellan de gamla rumskamraterna.
Den viktigaste har handlat, och
handlar fortfarande, om Storbritanniens anslutning till Euron.
Den effektiva pressavdelningen
satsar hårt på marknadsföringen av
Blair. Det framgår inte minst av att
det varje vecka skrivs ungefär hundra artiklar i Blairs namn. Det är
uppenbart att han inte ens hinner
läsa alla och de stora tidningarna har
för längesedan slutat ta dem. Numera är det bara brittiska landsortstidningar och Dagens Nyheter som
stoltserar med Blairartiklar.
MAKTSTRATEGIER
Eftersom kontrollen hänger så intensivt samman med maktinnehavet
handlar väldigt lite av problemhanteringen om politikens sakfrågor.
Det är bara kring konflikterna på
Nordirland och i Kosovo som Blair
visat riktigt engagemang och tagit
tydlig ställning, tagit politiska risker.
Annars har det varit opinionsmätningar och maktstrategier som styrt.
Och det är när den gigantiska
och väloljade mediaapparaten falerar som Labour råkar i svårigheter.
Det är när en eller flera av de fyra
ledarna är på semester, har olika
omfattande information eller har
personliga intressen i saken och därför gör olika bedömningar som det
blir tråkigheter. Och när det blir trå-
kigheter drabbas den inre cirkeln av
panik. Då spinner de över och råkar
i pinsamma situationer.
Det går ofta till så att de följer
formulär lA lite väl snabbt och överdrivet. Det gäller att distansera sig
från allt som är obehagligt. Så skedde antagligen när Mandelson fick gå
i januari. Ingen utanförstäende förstod orsaken och den kraftiga reaktionen – att han fick gå med omedelbar verkan – väckte misstankar
och spekulationer om större saker
än de som angavs.
Ungefär samma sak hände när
ministern för Wales, Ron Davies, en
dag hösten -98 plötsligt avgick efter
att ha ”visat dåligt omdöme” genom
att bli rånad. Var och en förstod ju
att det var något annat än att han
blivit brottsoffer som tvingat fram
avgången och någon vecka jagade
och rapporterade tidningarna om
Davies öde när han besökte Clapham
Commons, känt raggställe för
homosexuella.
När Blair och hans pressekreterare tappar den totala kontrollen går
det ofta katastrofalt illa för dem.
När det nu i maj eller kanske redan
i april blir val i Storbritannien blir det
en bedömning av Blair. Och den som
läst om New Labour undrar hur det
kommer sig att han förväntas vinna
igen. Nästan alla pekar på att det beror
på Tories svaghet än Labours styrka.
Och det är Blairs lycka. Han sitter nog
kvar men inte för att han är en så stor
stjärna som han beskrivs utanför hemlandet utan för att Hague ännu inte
fått ordning på sitt parti.
Jones och Rawnsley beskriver
samstämmigt hur det fungerar. Och
lika väldokumenterat. Det är bra
reportage av ett snitt som är vanligt
också i USA men aldrig i Sverige. Vi
skryter om vår öppenhet men det är
uppenbart att det inte räcker. Det
kommer inga bra reportageböcker
om politiken i Sverige. Varför?
POLITISK BIOGRAFI
Nationalist och dansl< frihetshjälte
Av Magnus Nilsson
E
RLING FOSS var en typisk
företrädare för den danska högborgerligheten.
Hans far, Alexander Foss,
var industriman och konservativ politiker, och Erling gick i
hans fotspår. Det som gör honom
intressant för eftervärlden och motiverat historikern Mogens Ri.idiger att
skriva hans levnadshistoria, är dock
främst den roll han kom att spela
under andra världskrigets tyska
ockupation av Danmark. Foss engagerade sig tidigt i motståndet mot
nazismen, och efter att han tvingats
i landsflykt till Sverige blev han medlem av Frihetsrådet, som fungerade
som inofficiell dansk exilregering.
Historieskrivningen om Danmarks industriledare under andra
världskriget har ofta kretsat kring
motsättningarna mellan deras ekonomiska intressen och den nationella frihetskampen, men Ri.idiger vänder på kuttingen och försöker spåra
ett positivt samband mellan Foss
sociala position och hans engagemang i motståndsrörelsen. Fast riktigt övertygande blir han aldrig. För
det som gjorde att Foss blev motståndsman var snarare hans starka
nationalistiska övertygelse än hans
ledande position i näringslivet. I själva verket var det ju just bland de välbärgade borgarna som man återfann
många av dem som höll sig väl med
tyskarna och tjänade stora pengar på
den nationella förnedringen, något
som Foss själv var både medveten
om och upprörd över.
NEJ TILL ANPASSNING
För nationalisten Foss var den officiella danska samarbetspolitiken förkastlig. Visserligen kunde han acceptera att man samarbetade för att undvika att tyskarna installerade en
marionettregim, men när förhandlingar och samarbete efterträddes av
aktiv anpassning ansåg han att regeringen svek. På samma sätt accepterade han visst handelsutbyte med Tyskland, samtidigt som han opponerade
sig starkt mot dem som till exempel
tillverkade vapen åt ockupanterna.
Själv avsade han sig konsekvent
inkomster från aktieinnehav i företag
som samarbetade med tyskarna.
Foss var alltså en stark kritiker av
den sociala miljö han hörde hemma
Per Heister (pheister@europarl.eu.int)
är redaktör för Svensk Tidskrift.
BO KFAKTA
Författare: Andrew Rawnsley
Titel: Servants of the People
Förlag: Hamish Hamilton, 2000
Författare: Nicholas Jones
Titel: Sultans of Spin
Förlag: Victor Gollancz, 1999
inom, och under kampen mot de
tyska ockupanterna kom han rent av
att samarbeta med klassfienden. Liksom i många andra länder hämmades den danska motståndsrörelsen i
stor utsträckning av att man inte förmådde lägga förkrigstidens politiska motsättningar åt sidan. Till exempel ansåg många liberaler och socialdemokrater att det var minst lika
viktigt att hålla de danska kommunisterna kort som att slåss mot den
nazistiska ockupationsmakten. För
Foss var dock den nationella friheten så värdefull att han, trots sina
djupt konservativa värderingar, kom
att bli en av dem som arbetade hårdast för att kommunisterna skulle
beredas plats i motståndsrörelsen.
NATIONALISMEN ANGELÄGEN
Berättelsen om Erling Foss och hans
engagemang i motståndsrörelsen är
ett stycke bortglömd historia, något
som förmodligen beror på att nationalism över huvud blivit politiskt
suspekt under efterkrigstiden. Men
trots detta, och trots att man påstår
att vi nu lever i en globaliserad värld,
känns Foss funderingar kring nationen väldigt angelägna.
En del av samarbetspolitiken
som Foss särskilt starkt motsatte sig
gällde planerna på en valuta- och
tullunion med Tyskland. Utan att på
något sätt försöka koppla samman
Nazityskland och EU skulle jag vilja
hävda att Foss förmodligen skulle ha
l
r-tr-tro
’OJ
r-tc::
’
lSvensk Tidskrift l2001, nr 1 lIi]