Per Heister: I valspurten är allt möjligt

Den historia jag berättar nedan kom till mig när statsminister Andersson hastigt kallade till pressträff lördagen en vecka före valet med riksbankschefen och chefen för Finansinspektionen för att meddela att regeringen garanterar 400 miljarder till ett antal elproduktionsbolag för att rädda marknaderna från kollaps. Det var bara den svenska regeringen som slog på trumman för att visa handlingskraft och på måndagen visade det sig att inga andra marknader påverkades mer än de svenska. Ingen skillnad, men i slutet av en valrörelse griper socialdemokrater efter allt staten kan åstadkomma för att rädda dem kvar vid makten. 

Historien om hur den kloke moderate riksdagsledamoten Wiggo Komstedt vägrade vika sig för finansministerns miljardkrav blev obetydligt rapporterad i media. Men den tål att berättas.

Det var inte många som under valrörelsen 1991 inte förstod att ekonomin var i kris. Ingvar Carlsson hade tvingats avgå när han misslyckats med att få stöd för sitt s k stoppaket i riksdagen, Kjell-Olof Feldt avgick och ersattes med Allan Larsson som finansminister, Finansföretaget Nyckeln, som i efterhand lite orättvist blev symbolen för 90-talskrisens början, hade kraschat 1990 och arbetslösheten steg dramatiskt. Aftonbladet hade rubriken ”1000 nya arbetslösa varje dag.”

Men de stora bankernas kris var inte lika allmänt känd och uppenbar. Ty följande försökte den socialdemokratiska regeringen spela ned problemen, inte minst i valrörelsen. Om inte annat så blev jag uppmärksammad på det den 25 augusti när riksdagsmannen Wiggo Komstedt från Kristianstad hörde av sig till mig.

Wiggo var förbannad och upprörd. Han berättade att han på söndagskvällen fått ett samtal om att Postverkets styrelse, i vilken han ingick, skulle ha ett extrainsatt sammanträde måndag morgon. Eftersom inte alla ledamöterna skulle hinna ta sig till Stockholm fick Wiggo med flera vara med per telefon. När Wiggo hade frågat vad som skulle behandlas, och vad som var så akut att det inte kunde ha klarats av på ordinarie sammanträde på fredagen, 2 dagar tidigare, fick han inget svar utan fick bara besked att vara beredd vid telefonen.

Måndag morgon kom och samtalet kopplades upp. Styrelsens möte leddes inte av dess ordförande, för han, Hans Dahlberg då samtidigt VD för Folksam, hade inte kunnat nås med information om att det skulle vara styrelsemöte. Istället leddes det av generaldirektör Ulf Dahlsten. Styrelsen informerades om att finansministern Allan Larsson bett att Postverket stärkte upp den av staten huvudägda Nordbanken genom att föra över 3 miljarder kronor. Eftersom Nordbanken blödde, den behövde egentligen 5 miljarder men resten av pengarna skulle komma från annat håll, var det bråttom. Allan Larsson förväntade sig ett positivt besked innan banken öppnade klockan 9.  Och 3 miljarder kronor var mycket pengar före Coronakrisen. Det motsvarar 2020 ca 4,5 miljarder sek.

Wiggo hade blivit förfärad. Såvitt han förstod hade posten inga 3 miljarder som låg och skvalpade, de enda pengarna i den storleksordningen var personalens pensionskassa. Posten hade dessutom avvecklat Post- och Kreditbanken – som var en grundpelare i Nordbanken och hade strikta besked från både Finansinspektionen och regeringen att inte ägna sig åt bankverksamhet. Wiggo ansåg sig vidare inte kompetent att på stående fot utan något skriftligt bakgrundsmaterial eller möjlighet att tänka igenom frågan, fatta ett så stort beslut. Efter en stund kopplades så styrelseordföranden Dahlborg upp från Färöarna och möttes av argsint kommentar från generaldirektören om varför man inte kunna få tag på honom under hela helgen. Styrelseordföranden hade alltså ingen aning om att det skulle vara styrelsesammanträde, ännu mindre en aning om vad det skulle handla om. Mot slutet av sammanträdet pressade Dahlsten på och meddelade att det nu bara var 7 minuter kvar innan Allan Larsson måste ha klartecken. Majoriteten beviljade pengarna och bara Wiggo reserverade sig. Det var panik och bråttom. Det var bara 20 dagar till valdagen.

Min respekt för socialdemokratisk maktutövning fick ytterligare en knäck, men min respekt för Wiggo ökade.

Allan Larssons, den socialdemokratiske finansministern, operation hade kostat posten 3 miljarder kronor – om det var personalens pensioner vet jag inte – som snabbt visade sig bortkastade eftersom så snart Bo Lundgren tillträt som biträdande finansminister med ansvar för bankväsendet, knackade Nordbanken på för att få stöd.

De 3 miljarderna hade ju syftat till att hjälpa socialdemokraterna över valdagen med ett litet hopp om at det skulle hjälpa dem att vinna valet. När regeringsmakten står på spel skyr socialdemokrater inga kostnader eller metoder.

Per Heister är tidigare chefredaktör för Svensk Tidskrift