Per Heister: Olika åsikter är inte ett hot mot demokratin

I den politiska debatten de senaste åren har värnet om demokratin blivit ett allt tydligare tillhygge. Ja, tillhygge får man beskriva det som när, som när dåvarande statsministern Stefan Löfven för några år sedan försvarade Vänsterpartiet som ett demokratiskt parti med att det ju aldrig velat minska på stödet till folkbildning eller presstöd och inte heller lagt förslag om inskränkningar av public service.

Just alla tankar på att public service kan ha någon annan utformning eller kostnadsram blir ständigt beskrivna som hot mot demokratin. På samma sätt är det odemokratiskt att kräva att partilotterier skall betala samma skatter och följa samma regler som alla andra spelföretag. Den socialdemokratiske partisekreteraren har gjort det till sin livsuppgift att beskriva alla försök att justera lite i de privilegier som partiets gett självt genom åren.

Kan man då använda presstöd eller anslagen/avtalet med public service som definitioner? Är det en tydlig markör på graden av demokrati? Under senare år har kritiken mot till exempel Ungern fokuserat mycket – men alls inte bara – på Orbanregeringens inskränkningar av mediefrihet och skräpning av kontrollen av statlig kultur och statliga media.  Det är väl ett gott skäl att ta just Sverigedemokraternas inställning till public service och presstöd till intäkt för att koppla ihop Ungern och mediefrågor. Men hur bra är den kopplingen egentligen?

Låt oss göra några nedslag i den svenska socialdemokratins historia.

Tidningar har alltid varit viktiga instrument för att föra ut budskapet. Det startades flera tidningar i rörelsens ungdom och de leddes alltid av någon ur toppskiktet i partiet. Var de inte i toppen så blev de. Branting var länge huvudredaktör för Social-Demokraten, som startats av August Palm. På samma tidning arbetade Axel Danielsson, som sedan startade Arbetet i Malmö, där Per Albin Hansson blev journalist innan han blev redaktör för tidskriften Fram. Per Albins bror, som också var politiskt engagerad, var redaktör på Social-Demokraten. Men också på en mängd andra orter startades det socialdemokratiska tidningar.

Tidningarna var viktiga som politiska instrument, inte på något sätt någon affärsidé.

Andra tidningar, ofta mer av affärer än politiska projekt, ägdes och drevs av privatpersoner som möjligen hade politiska ambitioner och åsikter men inte nödvändigtvis såg dem som viktigast. Och det fanns tidningar i varenda ort runt om i landet. Ofta flera. Eftersom många läsare var partilojala i sitt tidningsval var ofta de socialdemokratiska tidningarna relativt stora.

Om vi hoppar över andra världskriget där de befintliga tidningarna fick tilldelningar av tidningspapper som före kriget, vilket gynnade de svagaste genom att de andra inte kunde expandera, ledde efterkrigstiden till en omfattande tidningsdöd. Först att stryka med var de små borgerliga, inte sällan Högertidningar, som varit tredjetidning eller fjärdetidning på orten. Strukturrationaliseringen fortsatte och 1950-60 minskade antalet tidningar från 237 till 186. Nu började andratidningarna också drabbas. Många socialdemokratiska tidningar började gå på knäna. Inte sällan för att de var misskötta. När Stockholms-Tidningen lades ned konstaterade S-partiet att den hade 185 journalister som fyllde lika många sidor som Arbetet gjorde med 50. Också antalet typografer var tydligt överdimensionerat, så att till och med Typografförbundet varnat för att 20 typografer inte hade något att göra och borde få andra arbetsuppgifter.

Socialdemokratiska partiet, som ofta var direkta ägare, blev nu när deras egna tidningar började gå dåligt mycket bekymrade. Det var en sak när ”högertidningar” hade gått i graven, en helt annan och en fara för demokratin, när deras egna fick svårigheter. Här krävdes statliga stöd. Efter utredande infördes från 1965 partistöd, för att partierna skulle ha råd att hjälpa sina tidningar. Man fann då att en lämplig fördelningsnyckel var att stödet delades ut efter partiernas storlek i riksdagsval. Mest till Socialdemokraterna alltså.

Men S hade ju i större utsträckning egna tidningar som man behövde hålla under armarna. De som hade borgerliga ledarsidor ägdes ofta av enskilda personer eller företag, mer sällan av partierna. Det fanns inte samma direkta flöde mellan partikassan och tidningarna. 

Ganska snart upptäckte socialdemokraterna att de bar en tyngre börda av tidningar som inte gick ihop sig än de borgerliga partierna och dessa fick därför pengar över till annat. Dessutom blev det fortsatt tungt att hålla s-tidningarna under armarna. Mer stöd behövdes. Efter utredande kunde ett särskilt Presstöd inrättas 1971.

Presstödet var dessutom tydligt inriktat på att gynna det egna partiet. Stödet utgick nu inte längre efter principen att störst skall ha mest, som det nästan nyss införda partistödet, utan nu var det stöd till tidningar som hade mindre upplaga. De största skulle inte ha något.  I den socialdemokratiska föreställningsvärlden var alla tidningar partitidningar och de borde, av det offentliga med skattepengar, ges likvärdiga finansiella möjligheter.

För att få presstödet igenom riksdagen förhandlade man, som ofta vid den här tiden, med Centerpartiet. Priset för det var att regelverket formades så att en del centerpartistiska lokala veckoutgivna annonsblad definierades om så att de kunde få presstöd. Stödet inriktades på ”andratidningar”. Och det råkade vara huvudsakligen socialdemokratiska tidningar. Som en del av uppgörelsen med centerpartiet skapades särskilda regler som anpassades efter centerpartistiska Skånska Dagbladets situation.  Svenska Dagbladet som ju var andratidning på utgivningsorten blev ändå något av en egen kategori för att kompensera för att SvD hade stora delar av upplagan distribuerades över hela riket. I SvDs fall halva upplagan.

På några orter var det annorlunda. Norrländska Socialdemokraten i Luleå var en större tidning än moderata Norrbottens-Kuriren. Men stora delar av NSD:s upplaga såldes runt om i Norrbotten medan Kuriren var större i Luleå. Så därför var det viktigt att det var storleken på utgivningsorten som avgjorde presstödets omfattning.

Det är naturligtvis ingen naturlag hur stor budget public service skall ha eller att dagens regler för lotteriverksamhet är heliga.  Åsikter om dessa saker är legitima i en demokrati. Det är också legitimt att åsikter i sakfrågor bygger på hur var och en, eller till och med partier, ser vad det leder till. Det är ju själva grunden i en demokrati. Man kan tycka det är tråkigt att skatter är progressiva, den som tjänar mer betalar en högre andel av sin lön i skatt, men det är inte odemokratiskt att tycka så. Eller att stifta lagar för att det skall åstadkommas. På samma sätt är det naturligtvis lika legitimt och demokratiskt att förorda platt skatt, där alla löner beskattas med samma skatteprocent. Eller att minska skattefinansieringen av det som av tradition heter ”bildningsförbunden” när tiderna förändras och de inte längre är den rimligaste vägen till bildning och förkovran för de, som aldrig fått chansen till utbildning.

Framväxten av parti- och presstödet tog hänsyn till principer skapade för att lösa problem för det socialdemokratiska partiet. Så kan man göra när man har majoritet i den lagstiftande församlingen, men det är orimligt och oacceptabelt att förklä det till något det inte är. Varken partistödet eller presstödet är tillkomna för att försvara demokratin utan för att hjälpa det socialdemokratiska partiet med sin opinionsbildning.  Liksom reglerna för partilotterier och skattefinansieringen av ”public service” är de givna av Gud utan skapade av en majoritet i riksdagen. När majoriteter skiftar förändras en del prioriteringar. Det är demokrati, inte ett hot mot den.

Per Heister är medlem i Svensk Tidskrifts redaktionsråd