Per Heister: Rapport från Brexitland – Lugnet efter stormen på Downing Street

När något är bra i Storbritannien beskrivs det som antingen världsbäst eller ”record breaking”. Beskrivningen ”Global Britain” är signifikant. Och ännu vanligare efter att man lämnat EU.

Och nu har man fått en rekordbrytande premiärminister! Rishi Sunak är den första ”asiaten”, den första icke-vita premiärministern och den förste hindun på posten. Han är dessutom den yngste sedan William Pitt den yngre, som blev premiärminister vid 24 års ålder 1783. Och den 30:e från Universitetet i Oxford, även om han är den förste från sitt College; Lincoln. Oxford är dock numera vanligare än någon annan bakgrund. Thatcher (Sommerville College), Blair (St John), Cameron (Brasenose), May (St Hugh’s), Boris (Balliol) och Liz Truss (Merton) kommer alla därifrån.

Men hur hamnade vi i stormen som föregick Sunaks övertagande av Downing Street nr 10?

Det är visserligen en förenkling, men någonstans måste man börja. Så varför inte med Brexit, även om konflikterna inom den breda kyrka som är Torypartiet började långt innan utträdet ur EU var en viktig splittrande faktor.

Resultatet av folkomröstningen tvingade den dåvarande premiärministern David Cameron att lämna sin post och hans efterträdare Theresa May lyckades inte ena partiet kring ett avtal om EU-utträdet. Efter flera omröstningar – var och en föregången av komplicerade och omfattande strider – och en förtroendeomröstning begärd av den euroskeptiska ERG-gruppen, som hon vann, tvingades hon våren 2019 att avgå. Hon efterträddes efter en omröstning bland partimedlemmarna av Boris Johnson. Boris vann med 66% av rösterna mot Jeremy Hunts 33%.

Allt var frid och fröjd och Boris vann det val han utlyste i december 2019 för att bekräfta sitt mandat inför det definitiva utträdet ur EU.  Gränslöse Boris gick hem hos väljarna och det mesta flöt på. Valsegern borgade för enighet trots att Boris betraktades med betydande skepsis när det gäller själva regerandet, vid sidan av den dokumenterade folkligheten. Det är ju enkelt att leva efter principen att äta kakan och ändå ha den kvar.

Men kompetensen räckte inte för att hantera allvarliga problem. Pandemier är allvarliga problem. UK började krishantera enligt den krisplan som epidemiologerna tagit fram och som man alltid följde. Men efter några veckor slog Imperial Colleges simuleringsmodeller till och varnade för en dramatisk ökning av epidemien/pandemin med 1 800 000 fall i UK i närtid. I själva verket var det vid den tiden ca 17 000 fall. Imperial Collegebedömningarna orsakade panik och Boris beordrade ”lock down”, en dramatisk nedstängning av samhället som drabbade alla. Hårt. Storbritanniens BNP sjönk på 3 månader med 20 procent och vanligt folk drabbades hårt av ganska repressiva regleringar av hur man fick träffas – eller snarare inte träffas.

Inte bara vanligt folk hade svårt att följa reglerna utan också lagstiftarna, inte minst Boris och staberna i Regeringskansliet. Och med det så började frågorna. Polisen utredde om det begåtts brott och under tiden handlade Premiärministerns frågestund varje onsdag till stor del om reglerna brutits. Och det blev uppenbart att Boris hade dålig koll, svarade som han tyckte passade bäst för att ta sig ur den akuta situationen, men kanske inte alltid så exakt som man faktiskt måste. Polisundersökningar ledde till böter för både den ene och den andra och Boris anmäldes till parlamentets etiknämnd för att ha vilselett parlamentet.

Till slut blev det för mycket också för hans närmaste medarbetare och på två dygn hoppade 57 ministrar på olika nivåer av sina uppdrag inklusive – och först – tungviktarna finansminister Rishi Sunak och hälsoministern Sajid Javid. Boris tvingades avgå under uppseendeväckande former trots att han drygt 2 år tidigare vunnit den största valsegern i mannaminne, sedan Thatcher.

Återigen dags för partiledarval och därmed ny PM.  Omröstningar bland parlamentsledamöterna, som började med 8 kandidater – varav bara tre var vita och bara en av dem man – gav Rishi Sunak överlägset starkast stöd medan Liz Truss med knapp marginal lyckades knipa andraplatsen för att därmed gå vidare till omröstning bland Torypartiets ca 170 000 medlemmar. Truss vann, som väntat, den folkliga rösten med 55 mot 45 procent.

Att Liz Truss hade relativt svagt stöd bland parlamentsledamöterna har betydelse för vad som sedan hände. Hon utsåg en ny regering som i betydande utsträckning bestod av hennes närstående, lojalister om man vill. Tyngdpunkten låg långt från mitten av denna breda kyrka och ovanligt stor andel hade relativt begränsad erfarenhet av regeringsmakten. Hon gjorde inga försök att bygga en bred koalition från olika delar av partiet.

Hon hamnade omedelbart i en omöjlig situation när tunga parlamentsledamöter tidigt började motarbeta henne.  Och när hennes finansminister Kwasi Kwarteng presenterade sin ”minibudget” – som inte alls visade sig vara särskilt mycket ”mini” – fredagen den 23 september blåste det upp till internationell storm. Pundet rasade och de brittiska räntorna steg kraftigt. Bank of England tvingades åter ge sig in på obligationsmarknaden för att rädda centrala pensionsfonder som råkade i svårigheter när räntorna rusade. IMF gick till angrepp.

Helgen en vecka senare var det partikonferens i Birmingham. På sådana konferenser fattas inga beslut – manifest och programmatiska beslut fattas i parlamentsgruppen – men stora delar av partiet är på plats för att lyssna på tal, delta i seminarier och mingla. Konferensen blev en fullfjädrad katastrof för partiledaren Truss. En av de tyngsta ledamöterna, Michael Gove, som tidigare underminerat eller stuckit kniven i såväl Cameron och Boris som May minglade med budskapet att Truss borde avsättas och att reglerna för att välja partiledare borde ändras så att sådana katastrofer skulle undvikas. Och så sänkte Truss sin finansminister med budskapet att sänkningen av den allra högsta skattesatsen inte skulle genomföras. Hon underströk dessutom att Kwasi Kwarteng inte konsulterat henne om budgetens detaljer.

Från konferensen rapporterades det att Truss nog hade varit i ännu större personliga svårigheter om inte inrikesministern Suella Braverman (och ja hon är döpt till Sue Ellen efter namnen i Dallas) utmärkt sig ännu mer med sin hårdföra ambitioner för asylmottagandet.

Så långt 25 dagar in i Truss ledarskap betraktade nog omvärlden det som omöjligt att hon skulle avsättas. Men sedan blev det bara värre. IMF samlades till årsmöte i Washington 10-16 oktober, förnyad kritik och redan på torsdagen kallades Kwarteng hem och när han landade fredag morgon begav han sig till Downing Street där Truss redan vidtalat Jeremy Hunt att ta över finansministerposten.

Och Hunt drog snabbt tillbaka ca 32 av de 45 miljarder pund som regeringen nyss föreslagit. Om hon byggt sin regering på lojalister i den del av partiet som brukar betecknas Centre Right med stöd från blott 32% av sina egna ledamöter. Genom att utse Hunt gjorde hon sig ovän också med de 32 procenten. Regeringsbildningen och senare ändringar var katastrofalt inkompetenta.

Onsdagen den 19 oktober undrade Labourledaren Keir Starmer i PMQ om den bok om henne som premiärminister planerad till jul verkligen var publiceringsdatum och inte rubriken?

I samma frågestund fällde Liz Truss sina ”famous last words”;  “I am a fighter, not a quitter”. Redan när o uttalade dem förstod väl de flesta att det var nära förestående. På onsdagskvällen inträffade en förvirrad omröstning om fracking där chefsinpiskaren ropade högt att ni får rösta som ni vill, jag avgår! När Suella Braverman nästa morgon avgick på en teknikalitet men samtidigt angrepp Truss för att inte ta ansvar, var det slut.

Nästan exakt 2 dygn efter att ha deklarerat sig som en fighter, gav hon upp. Klev fram till den klassiska pulpeten som ställts upp utanför Downing Street 10 och förklarade att hon pratat med kungen om att hon skulle avgå. Hon hann få sin egen design på talastol, som det är kutym att brittiska premiärministrar får, men så mycket mer blev det inte. 44 dagar från start till det bittra slutet.

Det var naturligtvis ett fiasko för Tories. Själva kärnan i partiets framgångar har varit regeringsduglighet. Nu var det främst genom Boris gränslöshet och Truss inkompetens, men inte bara, men all goodwill var borta. Opinionssiffrorna är i botten med en skillnad mellan Labour och Tories på 33 procentenheter!

Då tog partiet sig samman och krönte en ny partiledare med starkt stöd bland parlamentsledamöterna. Sunak, som redan vunnit överlägset starkast stöd bland dem redan före medlemsomröstningen mot Truss fick nu ännu starkare stöd. Under några dygn befarade eller hoppades en del på en come back av Boris Johnson men efter att det framgick att han inte skulle kunna få starkare stöd ön Sunak, avstod Boris från att alls kandidera. Han förstod att det inte går att regera om parlamentsgruppen ville ha en annan kandidat. Dessutom fanns ju en betydande risk att den etiska nämnden skulle kunna avsätta honom före jul. Och det skulle definitivt krossa partiet. Nu finns det fortfarande en teoretisk möjlighet för honom att komma tillbaka senare, efter minst ett val.

Exakt en vecka efter att Liz Truss förklarat sig som fighter, not quitter var det Rishi Sunak som stod vid dispatch boxen i Underhuset för att svara på Keir Starmers frågor. Eller snarare angrepp.

Det gick bra, recensionerna efteråt var att det var spänstigare än befarat och bägge ledarna verkade ha roligt. Och entusiasmen i Torybänkarna anses inte har varit lika stor å många år. En helt annan stämning än de senaste åren när både Boris och nu senast några korta veckor Liz fått dem att skämmas.

Allting den nytillträdde premiärministern gjort den nästan hela första veckan har varit stabilt och hälsats med respekt. Det enda potentiella missgreppet anser många vara att han i försöket att balansera regeringen för att samla partiet var det lite att ta i att låta Suella Braverman återfå sin inrikesministerpost.  Tiden får visa om hon kommer att sänka honom, men han förefaller annars stabil och trygg i sin roll. Hans övriga utnämningar har fallit de egna på läppen. Han har också uppträtt som den vuxne i rummet och med tanke på att den ekonomiska politik han lanserade i den mer omfattande kampanjen mot Truss har hållit upp mot verkligheten, hans varningar om hennes politik visade sig vara på pricken, har han högt förtroende i vida kretsar för den förväntade ekonomiska politiken.

Mycket kan gå fel, men diskussionerna börjar nu handla om det finns en möjlighet för Sunak att sluta opinionsgapet mot Labour och att alla inte utesluter det, kan man följa brittisk politik med spänning de två åren fram till nästa val.

Momentum är Rishi Sunaks just nu.

Per Heister var chefredaktör för Svensk Tidskrift 2001-2004 och rapporterar från Brexitland