Per Heister: Vadå, jag betala?

För nu väldigt längesedan var jag nybliven ordförande i Fritidsnämnden i Danderyd. Jag besökte bland annat idrottsklubbarna för att prata om framtiden. Kommunen hade fyra isbanor på 27.000 invånare men den största politiska debattfrågan i kommunen, där alla partierna utom Moderaterna, lovat att det skulle byggas en ishall. (Moderaterna hade valet innan i sluttampen av valrörelsen gått med på att det skulle göras en utredning. Partiet orkade inte stå emot de högljudda kraven. Men alltså inget lovat.)

Valet hade bland annat föregåtts av en högprofilera namninsamling under ledning av Ishockeyförbundets dåvarande ordförande, som personligen inte bodd i kommunen men dök upp vid några tillfällen för att samla namn. Inför media. Bakrutedekalen om ”Ishall i Danderyd NU” var vanlig på bilar i hela Stockholmstrakten.  De samlade in 9.000 namn, motsvarande 33 procent av kommunens samtliga invånare.

Nu var det min uppgift at förklara för kravmaskinen varför det inte skulle bli någon ishall. Om fullmäktige följde kommunstyrelsens – grundat på Fritidsnämndens förslag.

En av de största klubbarna samlade samtliga sina ledare – för alla grenar och alla sektioner – för möte där jag skulle stå till svars.

Jag försvarade mig tappert bland annat med att fritidsverksamheten var frivillig för kommunen och att vi inte var beredda att prioritera den. Och att vuxna människor rimligen själva skall finansiera sina fritidssysselsättningar och att ishockey inte var något undantag. Särskilt inte seriespel som krävde läktare med publikkapacitet för många fler än som någonsin varit eller kunde tänkas besöka divison 2 hockey i Danderyd, och så då inomhushall.

Finansieringen kommenterade jag med att det naturligtvis, om det förslag som utredningen tagit fram blev verklighet, skulle betyda minst 10 öre i höjd kommunalskatt för all framtid. I bästa fall, vilket ju i sig var ganska osannolikt. Alla byggen drar över och sedan kommer ju driften att kosta också. Och så kanske klubben behöver bidrag för att klara sig.

Jag hade i den delen visst stöd av verkligheten eftersom klubben fick ett årligt bidrag för att kunna hyra träningstider i inomhushall i grannkommunen och att det seniora A-laget lagt beslag på alla rimliga träningstider klubben fick hyra medan de yngre pojkspelarna (ja det var väldigt få tjejer som spelade hockey vid den tiden) fick de tider som blev över; 21-23 på fredagskvällar till exempel.

Det var rätt hett om öronen, om än civiliserat. Men efter diskussionen kom flera idrottsledare i mindre sporter fram till mig och erkände lite skamset att ”jag har skrivit på namninsamlingen, men då trodde jag på något sätt att det fanns pengar. Jag förstår nu att det inte riktigt var så enkelt och ber om ursäkt.”

Och det där var det långa ordets sensmoral.

De som önskar saker tänker inte nödvändigtvis alla och hela tiden på att någon skall betala. Om vi bortser från att vanliga socialdemokratiska vallöften ofta finansiera genom att ”de rika” skall betala mer, som ju förutsätter att helt tillräckligt många av finansiärerna känner sig som ”de rika” och framför allt att den stora majoriteten definitivt inte känner sig rik, så finns det lärdomar i det dagliga att dra.

I veckan föreslog en utredning att det skulle inrättas en ”kulturpeng”, som alla över 18 år skulle få del av för att använda på offentligt kodade specifika verksamheter. Ett tillskott till finansieringen av biobiljetter, museibesök – den mån de inte redan är avgiftsbefriade – konserter, teaterbesök etc.

Sveriges radio sände ut en pigg journalist för att fråga om folkets mening. Samtliga intervjuade ”på gatan” som kom med i sändning gillade förslaget. Och så är det antagligen. Alla som tror sig att dra nytta av något förslag kommer att vara för det utan att reflektera över att det skall betalas på något sätt.

Detta att de flesta bortser från hur saker betalas är ju trivialt, självklart och välkänt. Det är ju grunden i all politik som går ut på att lova koncentrerade och specifika förmåner/gåvor till vissa väljare, där dessa har mycket större fördelar än  nackdelar av gåvan, som de kan föreställa sig. ”Någon annan betalar”.

I USA hade Bernie Sanders stora framgångar när han pekade på de skandinaviska ländernas välstån, med offentlig välfärd mm. Väldigt få granskade vad det skulle innebära överfört till USA. Det skulle völ betalas med ungefär samma pengar som ishallen i Danderyd. Få brydde sig om att finansieringen i själva verket bygger på höga skatter på ”vanligt folk”, som i USA drabbas mycket lindrigt av skatter eller inte alls. Den vågskålen var och är alltid tydligt underrapporterad i politiken. Den som tar upp eller ser seriöst på kostnadssidan i den offentliga debatten beskylls inte sällan för att ”bara bry sig om pengar”.

Men ansvarskännande politiker får aldrig dra sig för att se samband. Och prata om dem offentligt.  Det är naturligtvis lockande för politiker att lova stort och prata om alla positiva effekter av deras förslag, inte bara socialdemokratiska regeringar har ansträngt sig för att marknadsföra sina budgetar genom att droppa ut nyheter om alla goda saker de lovar medan alla baksidor av löftena klumpas samman i en stor röra som är oöverblickbar. Särskilt om den finansieras med lån eller ”budgetutrymme”.

Men det är en sjuka som tas till sin fulländning av politiker i partier som inte har några som helst ambitioner att ha en heltäckande politik, är beredda att ta ansvar för att det går ihop till slut, förbi den innevarande mandatperioden.

Miljöpartiet är mästare i att bokstavligen inte se skogen för alla träd. När det uppstår elbrist när fossilfri el skall ersätta fossila bränslen, cementbrist när de vill bygga fler hus och höghastighetståg, när de vill att vi tar försörjningsansvar för många fler samtidigt som de vill hejda tillväxten. För att bara nämna några anomalier i deras politik.

Jag tror att svensk politik alltför länge och i alltför hög grad varit ängslig för att tala allvarligt och på allvar med väljarna.  Fokus har varit helt på att vinna väljare, att inte stöta sig med några eller riskera att hamna i blåsväder. Det är naturligtvis både förståeligt och lockande och i någon del naturligtvis nödvändigt. Men det är bristande ansvar och det får konsekvenser. Rädslan för att tala klarspråk har gynnat dem som i någon del attraherat väljare med ”klarspråk” som fått allt större utrymme.

Låt mig slippa svara på orsakerna till att det blivit allt värre, men det drabbar hela samhället. Allt färre bryr sig om eller funderar på sambanden.

Journalisterna som går ut på stan och frågar folk om de gillar att få 150  kronor i bidrag för att gå på bio tänker väl ändå inte att det är en intressant fråga? Och de programredaktörer/redaktionssekreterare som sänder smörjan reflekterar väl inte heller över att den i sin form bara bidrar till fördumning?

Hur gick det med ishallen i Danderyd?

På fullmäktige när beslutet fattades saknade vi från början en röst för att lägga ned projektet. Det visade sig att miljöpartisten var entusiastiskt för. Men han hade inte tänkt på konsekvenserna och sambanden. Inte att det kostade bortåt en miljon i energi per år för att hålla isen kall. Samtidigt som han ville lägga ned kärnkraften. Och när jag frågade om det verkligen var miljöpartiets ambition att bygga en anläggning, som skulle drivas med 600 kg ammoniak uppe vid gymnasiet, insåg han några samband och röstade emot ishallen.

Några månader senare lade den socialdemokratiska regeringen fram sitt så kallade ”stoppaket” där kommunalt skattestopp var en del. Stoppet för ishallen gjorde att kommunen inte behövde skära ned 40–50 miljoner på välfärden.  Ungefär klockan 15.00 samma dag gick Fritidsnämnden från att vara skurkar i allas ögon till att bli de flestas förebild.

Fritidschefen, som var lite obekväm med mig från början, hade förberett en oförändrad budget och blev hjälte bland kollegorna eftersom han löste kraven för att hantera ett skattestopp på sittande möte. Han fick vidgade befogenheter och sparade sedan på kulturnämndens budget samtidigt som arbetsmiljön för personalen förbättrade kraftigt och leveransen till medborgarna ökade. Han gjorde inte som alla andra utan var okonventionell. Och blev en hyllad kulturchef.

Att tala klarspråk och att göra det som är rätt är underskattat.

Per Heister är tidigare chefredaktör för Svensk Tidskrift