Per-Olof Samuelsson; Ayn Rand förordade egoism
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
PER-OLOF SAMUELSSON:
Ayn Rand förordade egoism
E
nligt en artikel av Danne Nordling
i Svensk Tidskrift 6/89 var den
rysk-amerikanska författarinnan
Ayn Rand (1905-82) endast motståndare till ”verbal” eller ”skenbar” altruism,
men alls icke till ”genuin” altruism eller
”genuin” självuppoffring.
Detta är en total vantolkning av Ayn
Rands inställning. Ayn Rand ansåg att
varje människas liv är ett självändamål,
och hon formulerade utifrån detta eii etik
som är alltigenom egoistisk. Som följd
härav betraktade hon altruismen, föreställningen att en människas existensberättigande ligger i att tjäna eller offra sig
för andra, som alltigenom ond, rentav
monstruös. Egoismen, menade hon, är livets moral, altruismen dödens.
Ayn Rand gjorde aldrig någon distinktion mellan ”genuin” och ”verbal/skenbar” altruism; åtminstone använde hon
aldrig dessa termer. Det är emellertid sant
att många människor, kanske de flesta,
med läpparna bekänner sig till altruismen, helt enkelt därför att den representerar den allmännt förhärskande moralen
och därför att de aldrig tänkt igenom saken och insett vilken monstruös lära de
bekänner sig till. Men det var inte främst
dessa ”verbala” altruismer Ayn Rand vände sig mot; hennes primära måltavla var
just den genuina altruismen, den som tar
självuppoffringen på allvar och predikar
den som ett ideal.
Danne Nordting är självfallet berättigad att ta avstånd från denna Ayn Rands
moralsyn, och rentav ta anstöt av den –
detta följer ur principen om åsikts- och
yttrandefrihet. Men han har ingen som
·helst moralisk rätt att vända ut och in på
hennes uppfattning och presentera den
som raka motsatsen. Att han gör så kan,
såvitt jag förstår, ha tre orsaker. Antingen
rör det sig om ett genuint missförstånd;
men i så fall förstår jag inte vad det kan
bottna i. Eller också försöker han göra
hennes synpunkt ”aptitlig” för hennes
motståndare, vilket i så fall är missriktad
anpasslighet (eller rentut feghet). Eller
också försöker han dra ut tänderna på och
desarmera henne och hennes filosofi. Och
i så fall måste man fråga sig vad det är han
är så rädd för. Att människorna äntligen
ska inse att inget värde kan vara högre än
deras eget liv? Att de äntligen ska sätta
igång en genuin revolt mot självuppoffringen och ondskan?
PER-OLOF SAMUELSSON:
Ayn Rand förordade egoism
E
nligt en artikel av Danne Nordling
i Svensk Tidskrift 6/89 var den
rysk-amerikanska författarinnan
Ayn Rand (1905-82) endast motståndare till ”verbal” eller ”skenbar” altruism,
men alls icke till ”genuin” altruism eller
”genuin” självuppoffring.
Detta är en total vantolkning av Ayn
Rands inställning. Ayn Rand ansåg att
varje människas liv är ett självändamål,
och hon formulerade utifrån detta eii etik
som är alltigenom egoistisk. Som följd
härav betraktade hon altruismen, föreställningen att en människas existensberättigande ligger i att tjäna eller offra sig
för andra, som alltigenom ond, rentav
monstruös. Egoismen, menade hon, är livets moral, altruismen dödens.
Ayn Rand gjorde aldrig någon distinktion mellan ”genuin” och ”verbal/skenbar” altruism; åtminstone använde hon
aldrig dessa termer. Det är emellertid sant
att många människor, kanske de flesta,
med läpparna bekänner sig till altruismen, helt enkelt därför att den representerar den allmännt förhärskande moralen
och därför att de aldrig tänkt igenom saken och insett vilken monstruös lära de
bekänner sig till. Men det var inte främst
dessa ”verbala” altruismer Ayn Rand vände sig mot; hennes primära måltavla var
just den genuina altruismen, den som tar
självuppoffringen på allvar och predikar
den som ett ideal.
Danne Nordting är självfallet berättigad att ta avstånd från denna Ayn Rands
moralsyn, och rentav ta anstöt av den –
detta följer ur principen om åsikts- och
yttrandefrihet. Men han har ingen som
·helst moralisk rätt att vända ut och in på
hennes uppfattning och presentera den
som raka motsatsen. Att han gör så kan,
såvitt jag förstår, ha tre orsaker. Antingen
rör det sig om ett genuint missförstånd;
men i så fall förstår jag inte vad det kan
bottna i. Eller också försöker han göra
hennes synpunkt ”aptitlig” för hennes
motståndare, vilket i så fall är missriktad
anpasslighet (eller rentut feghet). Eller
också försöker han dra ut tänderna på och
desarmera henne och hennes filosofi. Och
i så fall måste man fråga sig vad det är han
är så rädd för. Att människorna äntligen
ska inse att inget värde kan vara högre än
deras eget liv? Att de äntligen ska sätta
igång en genuin revolt mot självuppoffringen och ondskan?