Per Stjernquist; Vad saknas i samhällsdebatten
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PER STJERNQUIST:
Vad saknas i samhällsdebatten?
Förre rektorn vid Lunds universitet,
professor Per Stjernquist, bemöter
Anders Arfwedsonspåstående att
universitetslärarnaförsummar att bidra
till en kritisk samhällsdebatt. Han ger
exempelfrån olika områden där
akademiker startat en fruktbärande
debatt. Akademikerna har ingen
särställning i samhällsdebatten.
Forskning är inte mer objektiv i
betydelsen opolitisk och värdeneutral än
andra aktiviteter. Det viktigaste är i
stället att debattkanalerna hålls öppna
och att så många stämmor som möjligt
kan göra sig hörda, menar författaren.
Anders Arfwedson anser i sin artikel att
dagens universitets- och högskolelärare
försummar att med utgångspunkt från
sin forskning och undervisning bidraga
till en kritisk samhällsdebatt. De fullgör
inte den moraliska skyldighet de borde
ha i ett kultursamhälle att kritiskt och
oväldigt granska myndigheters, företags
och politiska makthavares utsagor och
handlingar. Om detta är riktigt är del
givetvis ett allvarligt förhållande. Men år
det verkligen så?
Arfwedson säger själv att han inte kaa
bevisa sin uppfattning, eftersom del
skulle kräva omfattande jämförande studier. Av samma orsak kanjag inte bevisa
motsatsen, eller i va~je fall att Arfwcdsons uppfattning är överdriven. Men det
är mitt intryck att det förhåller sig sl
Några synpunkter till stöd härför kan»
föras.
För det första så kan man delta i samhällsdebatten på många olika sätt, tex
genom
+muntliga inlägg i radio-TV
+ deltagande i paneldebatter
+föredrag i olika sammanslutningar
+ inlägg och artiklar i dagspressen
+ inlägg och artiklar i fackpressen
+ publicerande av populärvetenska~
skrifter
+ expertutlåtanden och utredningar.
Jag är övertygad om att om man väll
in alla dessa medel att föra ut sina sya.
punkter, så kan man inte säga att univcr·
sitetslärarna försummar att delta i sa
hällsdebatten.
Viktiga initiativ av akademiker
Jag vill komplettera detta med att, •
det andra, helt summariskt peka på.
ra områden av samhällsdebatten där jag
menar att forskare och universitetslärare
iort särskilt viktiga insatser i debatten
(jag bortser då från den nationalekonoaska debatten som Arfwedson själv
mger som ett undantag från sitt allllånna omdöme).
Energipolitiken. Den populärt hållna
~ken ”Sol eller uran”, utarbetad av en
sirskild projektgrupp av forskare, har eftr publiceringen 1978 legat till grund för
mycket av debatten på detta område –
stingen den varit för eller emot den
dpunkt som intages i boken.
Miljöpolitiken. startpunkten för den
tida debatten var Hans Palmstiemas
atser och hans arbete fortsättes sedan
en lång rad forskare och universitetsre – utan dessa hade miljödebatten
te haft det sakliga innehåll som den
Bostadspolitiken. Sociologer, arkikter och andra slags forskare har gjort
mycket för att lyfta fram i debatten åtskilliga aspekter som eljest försummats,
lex de boendes problemsituationer, närmiljöns betydelse för resurssvaga grupper osv.
Rättssäkerhetsdebatten. Frågorna om
ildividernas skydd mot maktövergrepp
br, på det inrikespolitiska planet, hållits
levande uteslutande genom insatser av
Jlridiska forskare. Jag vill tillägga, eftersom Arfwedson betonar den sidan av saken, att under senare år mycken forskDing både inom rättssociologi och andra
inmen ägnats åt en kritisk analys av
myndigheters och andra makthavares
handlingar. Det bör dock medges att det
mesta av denna stannat i vetenskapliga
studier och ännu inte förts fram på ett
mer lättillgängligt sätt.
449
Akademikernas roll i samhällsdebatten
Många fler exempel skulle kunna anföras
men jag är inte säker på att de skulle
räcka till ändå för att övertyga Arfwedson. Det kan nämligen föreligga en djupare skillnad i vårt sätt att se på akademikernas roll i samhällsdebatten. Arfwedson tycks vilja ge akademikerna en
särställning i denna. Det är de som har
förmågan att allsidigt utreda och klarlägga komplicerade sammanhang och som
har intresse av att hela sanningen på ett
område blir blottlagd. Det är de som
skall svara för opartiskhet och intellektuell redlighet. Häremot kan åtskilligt invändas. I första hand förtjänar det att
påpekas, att forskare alltid är specialister på ett begränsat område; när det gäller så .stora och mångfasetterade frågor
som dem samhällsdebatten rör sig om är
de inte bättre skickade att göra en helhetsbedömning än andra. Inte heller
finns det något som säger att de har bättre metoder att göra opartiska val mellan
olika möjliga politiska värderingar än
vem som helst annan.
I förlängningen kan det finnas anledning att varna för en i kulturdebatten
stundom framförd åsikt att vetenskapliga
experter bör sättas som samhällets ledare i stället för de inkompetenta och
trångsynta politikerna. Denna åsikt bygger på antagandet att forskning mer än
andra aktiviteter skulle vara objektiv i
betydelsen opolitisk och värdeneutraL
Att denna vetenskapliga objektivitet har
en begränsad räckvidd har påvisats av
många. Vetenskapsmännen kan inte frigöra sig från den tid och det samhälle i
vilka de verkar. I själva verket spelar
subjektiva värderingar och dolda politiska intressen in i forskarnas val av pro- 450
blem och även av perspektiv i vilka analyserna insättes.
Samhällsdebatten kan ge allsidig belysning av problemen och en omfattande
inventering av möjliga konsekvenser av
vidtagna åtgärder endast om så många
stämmor som möjligt kan göra sig hörda.
De stämmor som framför allt saknas är
enligt min mening inte så mycket forskarnas och universitetslärarnas utan
dem som härrör från det praktiska livets
folk, från dem som bär upp produktion
och människovård. Mot dem reser sig
många hinder. Dels är dessa yrkesgrupper inte tränade i att formulera och framföra sina åsikter i tal och skrift. Och dels
har de, som Arfwedson också påpekar,
vanligen så svårt att slå sig fram i massmedierna att de saknar nämnvärd betydelse för debatten; de är i regel förvisade
till insändarspalterna.
Massmediernas selektion
Detta med massmediernas selektion är i
flera hänseenden ett svårt hinder för en
allsidig samhällsdebatt. Nyss var det tal
om selektion efter position i samhället.
Det finns också en selektion efter ämnets
art. Vissa ämnen är helt enkelt tabu i de
på många sätt förunderligt likriktade
svenska massmedierna. Jag skall avslutningsvis ge ett eklatant exempel på.
En av de viktigaste reformerna for
uländerna är att åstadkomma en jämnare
fördelning av jorden. Men som Gunnar
Myrdal och andra belyst har sådana reformer svårt att bli verklighet. Ett av de
få länder där man verkligen lyckats är
Etiopien. Det borde då vara av allmänt
intresse att veta vilka faktorer som möt
tiggjort framgången. Denna fråga har
grundligt utretts i en avhandling av Aster
Akalu som bedömts positivt av internationell expertis. Men det har visat ia
omöjligt att publicera en anmälan av boken i svensk press. Vad beror detta pl
Orsaken kommer klarast fram i ett bm
från Dagens Nyheter som tycker att boken ”förbigår de politiska konflikterna
Etiopien” och ”är okritisk till eventuella
övergrepp från regimens sida”. Det k
klart att sådana synpunkter bör vägas in
en politisk helhetsbedömning. Boken k
emellertid en vetenskaplig analys av vitsa sakförhållanden, nämligen vad SOII
möjliggjort en effektiv jordreform.
Svensk press har uppenbarligen tagit
parti på förhand för vissa politiska
intressen och stryper därför kunskap
som är relevant för ulandsproblemaiJ.
ken.
Om inte debattkanalerna hålls öpp111
är det inte mycket mening i att uppmaaa
till debatt.
Vad saknas i samhällsdebatten?
Förre rektorn vid Lunds universitet,
professor Per Stjernquist, bemöter
Anders Arfwedsonspåstående att
universitetslärarnaförsummar att bidra
till en kritisk samhällsdebatt. Han ger
exempelfrån olika områden där
akademiker startat en fruktbärande
debatt. Akademikerna har ingen
särställning i samhällsdebatten.
Forskning är inte mer objektiv i
betydelsen opolitisk och värdeneutral än
andra aktiviteter. Det viktigaste är i
stället att debattkanalerna hålls öppna
och att så många stämmor som möjligt
kan göra sig hörda, menar författaren.
Anders Arfwedson anser i sin artikel att
dagens universitets- och högskolelärare
försummar att med utgångspunkt från
sin forskning och undervisning bidraga
till en kritisk samhällsdebatt. De fullgör
inte den moraliska skyldighet de borde
ha i ett kultursamhälle att kritiskt och
oväldigt granska myndigheters, företags
och politiska makthavares utsagor och
handlingar. Om detta är riktigt är del
givetvis ett allvarligt förhållande. Men år
det verkligen så?
Arfwedson säger själv att han inte kaa
bevisa sin uppfattning, eftersom del
skulle kräva omfattande jämförande studier. Av samma orsak kanjag inte bevisa
motsatsen, eller i va~je fall att Arfwcdsons uppfattning är överdriven. Men det
är mitt intryck att det förhåller sig sl
Några synpunkter till stöd härför kan»
föras.
För det första så kan man delta i samhällsdebatten på många olika sätt, tex
genom
+muntliga inlägg i radio-TV
+ deltagande i paneldebatter
+föredrag i olika sammanslutningar
+ inlägg och artiklar i dagspressen
+ inlägg och artiklar i fackpressen
+ publicerande av populärvetenska~
skrifter
+ expertutlåtanden och utredningar.
Jag är övertygad om att om man väll
in alla dessa medel att föra ut sina sya.
punkter, så kan man inte säga att univcr·
sitetslärarna försummar att delta i sa
hällsdebatten.
Viktiga initiativ av akademiker
Jag vill komplettera detta med att, •
det andra, helt summariskt peka på.
ra områden av samhällsdebatten där jag
menar att forskare och universitetslärare
iort särskilt viktiga insatser i debatten
(jag bortser då från den nationalekonoaska debatten som Arfwedson själv
mger som ett undantag från sitt allllånna omdöme).
Energipolitiken. Den populärt hållna
~ken ”Sol eller uran”, utarbetad av en
sirskild projektgrupp av forskare, har eftr publiceringen 1978 legat till grund för
mycket av debatten på detta område –
stingen den varit för eller emot den
dpunkt som intages i boken.
Miljöpolitiken. startpunkten för den
tida debatten var Hans Palmstiemas
atser och hans arbete fortsättes sedan
en lång rad forskare och universitetsre – utan dessa hade miljödebatten
te haft det sakliga innehåll som den
Bostadspolitiken. Sociologer, arkikter och andra slags forskare har gjort
mycket för att lyfta fram i debatten åtskilliga aspekter som eljest försummats,
lex de boendes problemsituationer, närmiljöns betydelse för resurssvaga grupper osv.
Rättssäkerhetsdebatten. Frågorna om
ildividernas skydd mot maktövergrepp
br, på det inrikespolitiska planet, hållits
levande uteslutande genom insatser av
Jlridiska forskare. Jag vill tillägga, eftersom Arfwedson betonar den sidan av saken, att under senare år mycken forskDing både inom rättssociologi och andra
inmen ägnats åt en kritisk analys av
myndigheters och andra makthavares
handlingar. Det bör dock medges att det
mesta av denna stannat i vetenskapliga
studier och ännu inte förts fram på ett
mer lättillgängligt sätt.
449
Akademikernas roll i samhällsdebatten
Många fler exempel skulle kunna anföras
men jag är inte säker på att de skulle
räcka till ändå för att övertyga Arfwedson. Det kan nämligen föreligga en djupare skillnad i vårt sätt att se på akademikernas roll i samhällsdebatten. Arfwedson tycks vilja ge akademikerna en
särställning i denna. Det är de som har
förmågan att allsidigt utreda och klarlägga komplicerade sammanhang och som
har intresse av att hela sanningen på ett
område blir blottlagd. Det är de som
skall svara för opartiskhet och intellektuell redlighet. Häremot kan åtskilligt invändas. I första hand förtjänar det att
påpekas, att forskare alltid är specialister på ett begränsat område; när det gäller så .stora och mångfasetterade frågor
som dem samhällsdebatten rör sig om är
de inte bättre skickade att göra en helhetsbedömning än andra. Inte heller
finns det något som säger att de har bättre metoder att göra opartiska val mellan
olika möjliga politiska värderingar än
vem som helst annan.
I förlängningen kan det finnas anledning att varna för en i kulturdebatten
stundom framförd åsikt att vetenskapliga
experter bör sättas som samhällets ledare i stället för de inkompetenta och
trångsynta politikerna. Denna åsikt bygger på antagandet att forskning mer än
andra aktiviteter skulle vara objektiv i
betydelsen opolitisk och värdeneutraL
Att denna vetenskapliga objektivitet har
en begränsad räckvidd har påvisats av
många. Vetenskapsmännen kan inte frigöra sig från den tid och det samhälle i
vilka de verkar. I själva verket spelar
subjektiva värderingar och dolda politiska intressen in i forskarnas val av pro- 450
blem och även av perspektiv i vilka analyserna insättes.
Samhällsdebatten kan ge allsidig belysning av problemen och en omfattande
inventering av möjliga konsekvenser av
vidtagna åtgärder endast om så många
stämmor som möjligt kan göra sig hörda.
De stämmor som framför allt saknas är
enligt min mening inte så mycket forskarnas och universitetslärarnas utan
dem som härrör från det praktiska livets
folk, från dem som bär upp produktion
och människovård. Mot dem reser sig
många hinder. Dels är dessa yrkesgrupper inte tränade i att formulera och framföra sina åsikter i tal och skrift. Och dels
har de, som Arfwedson också påpekar,
vanligen så svårt att slå sig fram i massmedierna att de saknar nämnvärd betydelse för debatten; de är i regel förvisade
till insändarspalterna.
Massmediernas selektion
Detta med massmediernas selektion är i
flera hänseenden ett svårt hinder för en
allsidig samhällsdebatt. Nyss var det tal
om selektion efter position i samhället.
Det finns också en selektion efter ämnets
art. Vissa ämnen är helt enkelt tabu i de
på många sätt förunderligt likriktade
svenska massmedierna. Jag skall avslutningsvis ge ett eklatant exempel på.
En av de viktigaste reformerna for
uländerna är att åstadkomma en jämnare
fördelning av jorden. Men som Gunnar
Myrdal och andra belyst har sådana reformer svårt att bli verklighet. Ett av de
få länder där man verkligen lyckats är
Etiopien. Det borde då vara av allmänt
intresse att veta vilka faktorer som möt
tiggjort framgången. Denna fråga har
grundligt utretts i en avhandling av Aster
Akalu som bedömts positivt av internationell expertis. Men det har visat ia
omöjligt att publicera en anmälan av boken i svensk press. Vad beror detta pl
Orsaken kommer klarast fram i ett bm
från Dagens Nyheter som tycker att boken ”förbigår de politiska konflikterna
Etiopien” och ”är okritisk till eventuella
övergrepp från regimens sida”. Det k
klart att sådana synpunkter bör vägas in
en politisk helhetsbedömning. Boken k
emellertid en vetenskaplig analys av vitsa sakförhållanden, nämligen vad SOII
möjliggjort en effektiv jordreform.
Svensk press har uppenbarligen tagit
parti på förhand för vissa politiska
intressen och stryper därför kunskap
som är relevant för ulandsproblemaiJ.
ken.
Om inte debattkanalerna hålls öpp111
är det inte mycket mening i att uppmaaa
till debatt.