Periferin i centrum

Landsbygden, och glesbygden, är både missförstådd och bortglömd, men engagerar så klart ändå – eller kanske just därför. Ola Mårtensson läser Po Tidholm och funderar på förutsättningarna för en stor del av landet.

I veckan skrev Patrik Oksanen en ledare i Mittmedias tidningar med rubriken “Landsbygdens kraft växer inför valet” där han berömde huvudstadsdraken Dagens Nyheter för att på ledarplats oväntat (?) skrivit engagerat om svensk landsbygd. Veckan före det konstaterade Torbjörn Nilsson i en Expressenkolumn att Sverige idag saknar ett frisinnat parti som står upp för landsbygden och slår mynt av konflikten stad-land.

Att svensk landsbygd engagerar visar också journalisten Po Tidholms lilla skrift ”Läget i landet. 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” som givits ut på förlaget Teg Publishing.

En kortare exposé över svensk landsbygdspolitik inleder boken, denna exposé spänner över såväl industrialisering och folkhemsbygge som det som kom efter. Tidholm skriver om drivkrafter för urbanisering, om attityder och den allmänna synen på landsbygden.

Något som författaren återkommer till vid flertalet tillfällen i denna skrift är relationen landsbygd och modernitet. “Svensk modernitet omfattade aldrig landsbygden. Det fanns aldrig något sätt för landsbygden att vara modern på, istället fick den en motsatt funktion”, skriver Tidholm i anslutning till sitt kapitel om byggandet av Folkhemssverige. I ett land som vårt, ibland kallat “Världens modernaste land”, har den rådande inställningen länge varit att det moderna är det urbana, och att det moderna och urbana per definition är något bra. Förutsättningarna för det beprövade har med andra ord inte varit de bästa.

Urbanisering, utflyttning, utbildningsnivåer, utbud av arbetstillfällen, “sätta kommunen på kartan”-projekt och mediernas allt grundare täckning av landsbygden är, bland mycket annat, sådant som Tidholm tar upp i korta tankar som i somliga fall blir till resonemang som stämmer till eftertanke.

En annan aspekt som Tidholm tangerar är olikheterna på svensk landsbygd. En allt för förbisedd aspekt, inte minst när huvudstadsmedia rapporterar om Sverige utanför Stockholms län. Egentligen borde vi tala om landsbygder och glesbygder eftersom det ser så olika ut beroende på om vi talar om Norrlands inland eller sydöstra Sverige. Som Tidholm så riktigt påpekar fungerar det inte med en lösning för alla landsbygder.

I en del av boken går Tidholm igenom partiernas intresse, eller som han uttrycker det – ointresse, för landsbygden. Det är en något ogin och allt för hårt karikerad bild av partiernas engagemang som skisseras. Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ger han ändå ett visst utrymme. Om SD skriver han kort och gott: “Jag hoppar över Sverigedemokraterna”.

Om Moderaterna konstaterar han att de inte bryr sig, vidare att liberalerna endast bryr sig om landsbygden när Gotland ska militariseras och att det är tomt från Kristdemokraterna. Att borgerligheten inte bryr sig om landsbygdspolitiken är osant, att hoppa över att reflektera över SD:s landsbygdspolitik är både ignorant och pinsamt. Inte minst på grund just det partiets ökande väljarunderlag på landsbygden. Trist för skriftens trovärdighet, inte minst så här ett valår och om man vill sätta fokus på landsbygden under valåret.

Detta är inget manifest eller något åtgärdsprogram för att rädda svensk landsbygd, vilket författaren påpekar. Tidholms skrift ska, precis som undertiteln anger, läsas som 89 tankar om landsbygden. Somliga väl värda att reflektera över, andra ideologiska slagord från vänster som är lätta att avfärda.

Det behövs en både djupare och bredare diskussion om landsbygden, Tidholms skrift är ett läsvärt bidrag i den.

Ola Mårtensson är konservativ skribent