Perspektiv på löntagarfonder
Löntagarfonder var ett jävla skit, men hur baxades de egentligen ända dit? Utredningens huvudsekreterare Berndt Öhman berättar historiens inifrån.
Lars Tobisson ger i sin nya bok om löntagarfonderna en intressant överblick över fondfrågans utveckling på 1970- och 80-talen – kompletterad med en artikel i Axess 2016/4. Den handlar om en fråga som under lång tid dominerade svensk politisk debatt men som senare knappast berörts. De borgerliga är nöjda med att inget blev av. På vänsterkanten har få velat beröra frågan – ”få vill egentligen minnas” som Tobisson framhåller efter citat från Thage G Peterson.
Tre mål uppställdes i direktiven till utredningen om löntagarfonder: om förmögenhetsfördelningen, den solidariska lönepolitiken och löntagarinflytandet. Ett fjärde mål om kapitalbildningen tillkom efterhand.
Utredningens uppgift var att utifrån dessa mål konstruera modeller för löntagarfonder. Det borde ”tekniskt” göras i en öppen diskussion om olika alternativ. Den öppna diskussionen stängdes i hög grad av LO:s hänvisning till sitt bundna mandat från LO-kongressen 1976. Utredningens första rapport – den s.k. studierapporten (SOU 1979:8) – blev därför en fristående sekretariatsrapport (i mitt namn). Ett underlag för utredningens vidare strävanden, skriver Bo Strååth, men ”den som där väntade sig entydiga slutsatser blev besviken”. En rad problem återstod att diskutera: att med varaktig framgång konfiskera vinster visade sig svårt liksom att utkräva ett tydligt ansvar för fondernas verksamhet etc. Strååths slutsats var att ”Mehr sköt Meidner i sank”.
I utredningens arbete behandlades förmögenhetsfördelningen i en stor studie av Roland Spånt. Han visade att aktieägandet var en ringa del av förmögenheterna (ca 6% om än mycket ojämnt fördelat). Det talade inte för att fonderna var ett så effektivt medel just för målet om en jämnare förmögenhetsfördelning. Det i ett inledningsskede främsta målet gällde den solidariska lönepolitiken: att hantera problem vid en lönepolitik som ställde villkoret lika lön för lika arbete oberoende av företagens produktivitet. Det skapade övervinster i högproduktiva företag – och låga vinster/förluster vid lågproduktiva företag. En särskild rapport behandlade denna fråga men den såg inte fonderna som ett bra förslag för att lösa problemet. 1 Den solidariska lönepolitiken tappade efterhand också i betydelse som argument för löntagarfonder. Målet om en ökad kapitalbildning hade inte samma ideologiska karaktär men satte förvisso restriktioner för synen på vinster och ägande.
”Med fonderna tar vi över” skrev LO-tidningen och markerade därmed vad som blev den centrala frågan i fonddiskussionen. Det började med ökat löntagarinflytande i företagen, ökad andel av vinsterna, ökad andel av ägandet. Men efterhand skulle ägandet öka alltmer och i alltfler företag övergå till de fackligt ägda fonderna. Diskussionen vidgades på två sätt: det kom att handla om det ekonomiska systemet och det kom att handla om löntagarinflytandet kontra medborgarinflytandet. Ett alternativt förslag var en form av medborgarfonder. Det bekräftade frågans systemkaraktär.
Argumentationen gick ut på att vi borde ha politisk, social och ekonomisk demokrati. Men ekonomisk demokrati är ett problematiskt begrepp. Med demokrati avses primärt medborgarnas inflytande via politiska val. Människor vill också ha inflytande på andra områden: i den privata sfären, i det civila samhället, på sitt arbete, som konsument etc. Den politiska demokratins former är föga tillämpliga i dessa fall. Marknaden erbjuder konsumenten ett inflytande som helt skiljer sig från politiska former. Konkurrensen i näringslivet innebär en maktspridning av helt annat slag. Fackliga organisationer är nödvändiga för att tillvarata de anställdas rättigheter osv. Det är angeläget att studera makt och ägande i näringslivet men analysen vinner ingenting på att göras i termer av ekonomisk demokrati. I löntagarfondsdebatten blev förespråkarna själva förvirrade. Ska makten grundas på ägande eller arbete? Vilken ”personkrets” ska vi ha: löntagarna eller medborgarna? Borde vi inte i stället ha medborgarfonder om syftet var mer ”ekonomisk demokrati”?
Demokrati kan inte betyda att alla deltar i alla frågor och att alla beslut fattas efter majoritetsprincipen. Det vore en demokratins skräckvision. Den bortser från kravet på en begränsning av personkretsen (”de röstberättigade”) – dvs behovet av decentralisering. Vi bör få delta i frågor som berör oss. Vi ska inte ha ”rösträtt” i frågor som inte berör oss. Det skulle ge oss en ej legitim makt över andra. Det Talmon kallade en totalitär demokrati är i denna mening inte demokratisk. Inte heller är majoritetsregeln helt tillfredsställande – den ger majoriteten orimligt mycket makt. Det demokratiska idealet är snarare ”den ideala kompromissen” där alla röster beaktas. Det kan förvisso vara svårt att finna en sådan ideal kompromiss men majoritetsregeln bör då betraktas som en (beklaglig) förenkling
Dessa synpunkter måste fördjupas och konkretiseras. Man kan utgå från en starkt centraliserad planekonomi – och finna behovet av begränsningar – eller en decentraliserad marknadsekonomi – och finna behovet av gemensamma lösningar. 2 Det var dock svårt att utifrån dessa resonemang komma fram till att ett enda kollektivt fondsystem, ägt av facken, skulle äga en allt större del av de börsnoterade företagen – utan egentlig begränsning.
Studierapporten följdes upp av en rad expertrapporter på skilda områden men de ledde inte heller till en öppen diskussion om alternativa vägar att uppnå målen. 3 I klartext: LO-sidan fick föga stöd i dessa expertrapporter, som snarare aktualiserade andra typer av fonder, och motståndarsidan blev allt mindre intresserad av fonder överhuvudtaget som framgår mycket tydligt i Lars Tobissons bok. Det medförde tveklöst att själva fondutredningen efterhand minskade i intresse men den hade möjligen ändå spelat en roll för debattens utveckling.
Den stora debatten handlade därmed inte så mycket om tekniska alternativ utan mer om systemaspekter. LO-förslagets konstruktion och omfattning motiverade en sådan debatt och motståndarna ville efterhand ha just den diskussionen, även när fondförslagen senare kraftigt uttunnades i flera steg i riksdagsbeslutet 1983.
Vad som aktualiserades var alltså frågan om socialism, nu ofta benämnd som ekonomisk demokrati. I partiet(s) begynnelse fanns socialism som en grundläggande del i partiprogrammet men tonades ned allteftersom demokratin i etapper genomfördes. När den ryska s.k. revolutionen inträffade 1917 tog partiet ställning för demokratin – med partisprängning som följd: upphovet till kommunistiska partier – och partiet började medverka i regeringsbildningar. Hjalmar Branting blev statsminister 1920. Den stora socialiseringsutredningen ledde till ingenting och Nils Karleby skrev Socialism inför verkligheten (1926) – med reformismens lov men också med ett angrepp på äganderätten. När den ekonomiska världskrisen kom på 1930-talet hade Per-Albin Hansson lanserat folkhemmet och Ernst Wigforss anknöt till Keynes i krispolitiken.
Mot andra världskrigets slut lanserade socialdemokratin det s.k. Efterkrigsprogrammet (1944). Ingen vet vad som hade hänt med dess visioner om en efterkrigsdepression verkligen hade infunnit sig, skriver Feldt. Han borde ha tillagt: och om programmet inte hade mött det starka planhushållningsmotståndet (PHM). På samma sätt frågar man sig: vad hade hänt om LO-förslaget 1976 inte mött ett så starkt motstånd? Det vet vi inte men det är oklart vad partiet egentligen stod för. Det slutliga förslaget motsvarade inte alls den förda debatten. Denna förändring kan ha varit taktisk (man ville egentligen ha LO-förslaget men kompromissar) eller ideologisk (man ville, redan från början, frångå LO-förslaget). Partiet gav inte klart besked.
Feldt var själv kritisk till LO-förslaget om löntagarfonder. Han framför en stark kritik i Alla dessa dagar (1991). Grundfelet var att vi inte avlägsnade oss tillräckligt långt från LO-förslaget, skriver Feldt. Det fanns skäl att diskutera makt och ägande i näringslivet men då med ”helt andra utgångspunkter”. Hans kritik har inte mildrats med åren. Han berättar i sin bok 2012 hur han försökte omvandla LO-förslaget till en till oigenkännlighet nedbantad kompromiss – det förslag som antogs av riksdagen i december 1983. Han lyckades. Det som genomfördes 1983 under beteckningen löntagarfonder var något helt annat än det LO hade beslutat 1976. Den intellektuella hederlighet som Feldt här både förespråkar och tillämpar kräver dock rimligen att partiet inte kraftigt argumenterar för ”löntagarfonder” och samtidigt genomför något helt annat än vad detta begrepp stod för. Det enda som återstod var benämningen som Feldt skriver. Det borde, redan då, ha motiverat en öppen kritik av LO-förslaget.
Ledande företrädare och andra personer inom (s) stödde under hela debatten tanken på löntagarfonder. 4 Få framförde öppen kritik och ingen av de mer framträdande. En hel rad även framträdande personer (s) har sedan trätt fram och säger sig nu vara (och dessutom ha varit) starkt kritiska till fondförslaget från LO.
Detta är gåtfullt för historieskrivningen. Att många inom (s) var kritiska stämmer med vad jag själv trodde. Men vad kritikerna nu säger stämmer inte med vad de då argumenterade för. De ställde alla upp för ”löntagarfonder”. Det fanns också personer, särskilt från LO-sidan, som starkt förespråkade LO-förslaget. Rune Molin som deltog i fondutredningen kände sig helt bunden till kongressbeslutet 1976.
Palme-biograferna beskriver Palme som klart demokratisk, om än med en viss faiblesse för socialistiska diktaturer, och övervägande marknadsorienterad med sin amerikanska utbildning. Han var en kritiker som skickligt lyckades lotsa igenom ”förslaget” (som inte längre var LO-förslaget), främst av taktiska skäl: att hålla partiet enigt och att vinna valet. Men Palme var också, som Nycander framhåller, ”rörelsens främste opinionsbildare för löntagarfonder”. Hur går detta ihop?
Jag tvivlar inte på Palmes demokratisyn och inte på hans intelligens och kunskaper. Men han hade, som ett funktionssocialistiskt arv från Karleby och Erlander, kanske inte den inre övertygelse som krävdes för att argumentera emot ett så långtgående marxistiskt förslag, som i längden rimligen skulle skapa något av ett nytt ekonomiskt system med oklara följder för det politiska systemet. 5 Ekonomin hörde inte till hans starka intressen – det framgår tydligt av Feldt – och han orkade kanske inte längre stå emot.
Många tvivlade på partiets ärliga hantering av frågan. Den starka kritik som senare framförts mot LO-förslaget stärker tvivlen. I dagens mer liberala debattklimat framstår denna kritik som självklar. Det är lättare nu att framföra kritik men en förklaring kan också vara att många har ändrat sig en del, det gäller även Feldt. Själv kan jag vittna om hur det var att, redan då, framföra kritik mot förslaget.
Berndt Öhman är doktor i statsvetenskap och var huvudsekreterare och ordförande för löntagarfondsutredningen.
1 Berndt Öhman, Den solidariska lönepolitiken (SOU 1962:47). Den solidariska lönepolitikens ”nyckelroll” betonas i Rudolf Meidners bok Spelet om löntagarfonder Atlas 2005. Notera att många, felaktigt, tolkade dessa övervinster som synonyma med höga vinster i högkonjunkturer. ”Strukturella” övervinster, till följd av lönepolitiken, kunde förekomma över hela konjunkturcykeln men blev förstås särskilt tydliga i högkonjunkturer.
2 Jag skrev – vid sidan om fondarbetet – en bok som behandlar dessa frågor mer ingående: Vad är ett demokratiskt samhälle? Försök till en saklig betraktelse. Prisma 1978. Mina egna slutsatser av utredningsarbetet i fondutredningen publicerades senare i Fonder i en marknadsekonomi. SNS 1982.
3 Av dessa publicerades ett 20-tal rapporter i serien Statens offentliga utredningar (SOU). Den s.k. slutrapporten (SOU 1981:44) kompletterades, utanför utredningens ram, med Principfrågor för fondmodeller. Det sjätte opublicerade kapitlet ur löntagarfondsutredningens principbetänkande (1981).
4 Flera exempel ges i Svante Nycander, Makten över arbetsmarknaden (SNS 2002 och 2008), kap 14. Meidner gör i Spelet om löntagarfonder (2005) en genomgång av några statsråd(s) kritik – i deras senare memoarer. Av särskilt intresse är Gösta Rehns kritik – men han yttrade sig aldrig offentligt.
5 Man kan här också erinra om Ingvar Carlssons syn på öststaterna i en skrift från 1983. De sägs ha genomfört en snabb industrialisering och ha en hög BNP. ”Det finns åtskilligt att invända mot dessa stater men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd.” Carlsson/Lindgren, Vad är socialdemokrati?