Peter J Olsson: Lite vilse i högerskogen

Det är med viss förväntan jag öppnar boken ”Den svenska radikalhögern – Från borggårdskrisen till Tidöavtalet” av Mike Enocksson (Ordfront förlag, 2025). Den uppges på baksiden vara en en idéanalys av svensk radikalhöger som sträcker sig över de senaste hundra åren och gör sambanden tydliga. Det låter som en lucka som inte riktigt fyllts sedan Nils Elvander och Rolf Torstendahl studerade svensk konservativ ideologi före andra världskriget.

Spännande är också att författaren säger sig ha varit ideologiskt sökande på högerkanten och ett par år aktiv i Sverigedemokraterna. Och att han då lämnade snarare för att han radikaliserats. Numera är han dock socialdemokrat.

Låt mig säga att jag läste boken med intresse och den gav också en del information. Jag dock tveksam till om den i utformning och analys lever upp till författarens uttalade syfte.

De begrepp begrepp och definitioner han gör sker med syfte att komma bort från den inexakthet som finns i den vanliga användningen av ytterkantshöger, extremhöger, högerpopulism med mera. Han väljer istället ternen radikalhöger för dem han vill skildra, och skiljer detta från dels alternativhöger (”alt-right”) och extremhöger, där de senare i olika grad till exempel kan vara öppna för våld och dessutom är motståndare till demokratin som idé.
Radikalhögern stöder folkstyret och det principiella ramverket för demokratin. I stället vill de avveckla eller begränsa de ”utvidgade” fri- och rättigheter som finns i den liberala demokratin. Tydligen allt från samkönade vigslag till public service.

Boken har ett förord av statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som tydligt pekar på vad det handlar om. Den radikala konservatismen har återkommit. Skälet är att en tidigare samhällsgemenskap skadats, och behövs radikala åtgärder. Han menar att Enocksson bidrar med tre saker, att dagens svenska radikalhöger har en historisk svensk grund, och behöver inte vara en import från Ungern eller USA, att Enocksson beskriver ideologin utifrån deras egna texter och att han dessutom tecknar en bild av hur det kan sluta.

Ja, visar han detta? Jag tycker inte riktigt det.

Mike Enocksson skriver att det finns gott om böcker om extremhögern, men få om radikalhögern enligt hans definition. Frågan är då varför han skriver så mycket just om extremhögern och mer eller mindre nazistiska organisationer och personer.

Och då blir det de gamla vanliga i och för sig underhållande notiserna om makarna Oredsson och NRP, om advokaten Hamacher med Svensk-Chilenska vänskapsförbundet och revisorn i SD som varit SS-man och aktiv Lindholmsnazist. Eller om om demonstrationer mot en film om Anne Frank.

Det blir lite väl mycket anekdoter på det sättet. Förklaringen ges väl i bokens avslutande tack där två ”experter” tackas speciellt: Stig-Björn Ljunggren, men också Tobias Hübinette där den senare förklaras vara ett ”levande lexikon”. Har man följt Hübinettes publistik vet man att den utmärks just av notiser om en mängd personer. Det är underhållande och jag följer honom på X och i hans blogg, men det skymmer ibland vad som är de stora linjerna.

Enockssons bok hade vunnit på att koncentrera sig på att göra just det han sa: Att se på idéutveckling inom den demokratiska radikalhögern. Hans är då en läsning av olika ideologiska skrifter, och så långt är det bra, men man kan också försöka se det som har fått genomslag.

Intressantast är kanske hans analys av olika teorier om nationalism byggd på gemensam bakgrund, blod, essens etc där han lyfter fram den tyske 1800-talsfilosofen Johann Gottfried Herder och dennes tanke om folksjälen.

Dock konstaterar han själv att denna ideologiska grund kanske inte är särskilt träffande för ens det mesta av den högerpopulistiska framgången. Han skriver:

”Att utmejsla en gemensam kärna blir ännu mer problematiskt när en av ideologierna, den högerpopulistiska konservatismen, inte egentligen har något att göra med nationalism och rasism”.

Ändå försöker Enocksson att leda i bevis att inte bara Sverigedemokraterna växt med grund i en gammal radikalkonservativa tankeströmning; de har dragit med sig borgerligheten in i samma strömning samt att Tidöavtalet i sig innebär ett hot om en uppluckring av demokratin.

Han tycks till exempel mena att det är ett odemokratiskt försök att undergräva demokratin när man uppmärksammar och vill reglera socialdemokraternas tillskansade rätt att finansiera sig via partilotterier. (Alla partier hade denna rätt, men bara socialdemokraterna har gjort big business av det.) Att detta istället kan ses som ett demokratiskt problem när partier ges carte blanche för finansiering som annars är hårdare kontrollerat. Eller för den delen som reaktion mot hur socialdemokraterna hanterat sitt privilegium: att mörka det politiska ägandet och att använda rätt sjaskiga försäljningsmetoder.

Där någonstans spårar det ur och blir något som kunde ha stått på Aftonbladets ledarsida. Det är synd, den bärande tanken i Mike Enockssons studie kunde i stället utvecklats mer. Sidospåren och dagspolitiken kunde med fördel följas på någon annan plats.

Peter J Olsson är frilansskribent och borgerlig debattör