Peter J Olsson; Maktskifte till varje pris
2000
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
o
o…
Maktskifte till varje pris
1 av Peter J Olsson
Efter 30 år av socialdemokratiskt styre blev regeringsskifte ett mål i sig
i mitten av 1960-talet. Det var i Skåne och kring SDS-koncernen som tanken
om borgerlig samling växte sig starkast.
D
ET VAR SPÄNT PÅ GIMO HERRGÅRD helgen
den 3-5 april1964. Sveriges konservativa
studentförbund SKSF – numera Fria
moderata studentförbundet-höll valmö-
te och långt ifrån alla gillade den föreslagne ordförandekandidaten, redaktör Ola Gummesson
från Malmö.
Själv beskriver han det i andra delen av sina memoarer ”Med KvP mot succe”: ”Valet av mig som förbundsordförande för SKSF var självfallet ytterligt kontroversiellt.” Trots att det inte fanns någon motkandidat
var debatten hård och ett antal delegater reserverade sig
mot valet av Gummesson.
Skälet till ståhejet var att när man valde Gummesson som efterträdare till Bertil Persson, också han från
Malmö, innebar det att SKSF inte längre helhjärtat stödde högerpartiet. Tvärtom togs innan valet ett uttalande
som innebar att förbundet inför valet stod partipolitiskt
neutralt och att förbundets medlemsföreningar kunde
agera fritt i valrörelsen.
Gummesson var nyss fyllda 28 år, dubbel barnafar
med radhus i Malmö och hade sedan flera år lämnat studierna i Lund för att arbeta på Kvällsposten. I sin memoarbok ger han själv förklaringen till kandidaturen: ”Att
jag som ’överårig’ gick in i studentpolitiken hade ett
bestämt syfte: därmed stärktes och legitimerades i
åtminstone vissa borgerliga kretsar den skånska samlingsrörelsen som stod i begrepp att dra igång sin valrörelse. Medborgerlig Samling kunde i sin agitation
hävda att organisationen backades upp av stora föreningar i den tidens politiskt mest alerta studentförbund.”
De föreningar han talar om var de i Lund och Malmö,
förbundets till medlemsantal största. Störst om än ej
aktivast var föreningen i Malmö med 1200 medlemmar.
Striden på den uppländska bruksorten var alltså en
del av uppmarschen för att samla de borgerliga partierna till en gemensam front mot socialdemokraterna. Trettio års s-styre skulle brytas. Det som inte 50-talets ideologiska strid från den så kallade planhushållningsdebatten till ATP-striden hade klarat av skulle nu fixas med
borgerlig enighet och amerikanska kampanjmetoder.
I somras gick Ola Gummesson bort endast 64 år
gammal. Ändå kunde han se tillbaka på en enastående
karriär inom svenskt tidningsliv. Anställd på Kvällsposten som vikarie 1961, redan nästa år fast ledarskribent,
politisk redaktör 1964, chefredaktör 1970. 1978 så rekryterad till Svenska Dagbladet som andreredaktör och
sedan chefredaktör. Och, som vi ska se, inte bara torped
för samlingsrörelsen i SKSF utan en av rörelsens ideologer.
TVÅ VECKOR EFTER GIMOMÖTET konstituerades Medborgerlig samling (MbS) till valorganisation vid ett
möte i Lund. Ordförande var högerriksdagsmannen Carl
Göran Regnell, ordförande både i Lunds högerparti och
riksdagens bankoutskott. I valkommitten ingick de senare Mbs-riksdagsmännen Sten Sjöholm (fp) och Bertil
Rubin (c). Samt förstås Olof Wahlgren, ägare till Sydsvenska Dagbladet och den drivande kraften bakom
MbS. Att Kvällspostens politiske redaktör, riksdagsmannen för högerpartiet Sixten Palm också var med
fullbordade den senare så tydliga kopplingen mellan MbS
och Sydsvenskankoncernen.
Till verkställande ledamot utsågs Bo Edvardsson från
Konservativa studentföreningen i Lund. Kassör blev
Urban Wehtje, VD för Tarkett och tung i det skånska
näringslivet.
Orobildandet av Medborgerlig samling till valorganisation var sista steget på en utveckling där ”samlarna”
allt mer kom i konflikt med de gamla borgerliga partierna. När tankarna på borgerlig samling några år tidigare
tagit form var tanken snarast att förmå de borgerliga
partierna att gå fram under gemensam partibeteckning.
Dagens Nyheters ledarskribent Nils-Eric Sandberg
var en av samlingstankens förespråkare, i dag säger han
om Medborgerlig samling:
-Det var ett försök att visa att det var möjligt för de
tre partierna att agera gemensamt. Vi ville få fart på
EfJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61
debatten och i verkligheten testa väljarnas stöd
för samlingstanken.
Enligt Sandberg var den ursprunglige fadern
till iden om borgerlig samling Dagens Nyheters
Sven Erik Larsson. Ändå är det alldeles tydligt
att det utan SDS-koncernen inte hade blivit
mycket av saken. Det tämligen unika att två tidningar inte bara tar ställning i ett politiskt val
utan till och med är kärnan i en politisk gruppering och dess valrörelse är värt uppmärksamhet. Trettio år före Berlusconis inhopp i italiensk
politik kunde Sverige ha fått ett politiskt parti
byggt på en mediekoncern. Om MbS hade slagit
igenom på riksplanet.
M
EN POLITIK VAR INGET NYTT för Malmö-
tidningarna. Koncernen, med morgontidningen Sydsvenskan och kvällstidningen Kvällsposten, var sedan länge djupt involverad i högerpartiet. Tidningens chefredaktör Christer Wahlgren, far till Olof Wahlgren och ägarfamiljens
överhuvud, var mellan 1949 och 1957 ordförande i Malmöhögern och ingick därefter fram till
brytningen 1964 i Högerns partistyrelse. Sa:ten
Palm var som nämnts samtidigt både riksdagsman för Högern och politisk redaktör för Kvällsposten och även SDS-mannen Jean Braconier
representerade Högern i riksdagen.
Uppenbarligen var det heller inget konstigt i
att Ola Gummesson den l juli 1964 efterträdde
Palm som Kvällspostens politiske redaktör och alltså kombinerade denna post med ordförandeskapet
för en politisk studentorganisation. Eller att han
till KvP:s ledarsida rekryterade Matti Häggström,
nu chefredaktör för Barometern i Kalmar, som var
hans viceordförande i SKSF. Enligt memoarerna
kom anställningen på tal under en fest på studentföreningen i Lund och överenskoms dagen
efter!
Banden mellan Högern och SDS/KvP var alltså starka. Men redan kring 1960 blev konflikten
mellan SDS-tidningarna/Malmöhögern och partiledningen alltmer uppenbar. I Malmö ville man
mjuka upp partiets linje, söka sig mot mitten och
prioritera samarbetet med folkpartiet och centerpartiet. Inte minst var man kritisk när Högern
inte accepterade ATP utan fortsatte att propagera för att systemet skulle rivas upp.
Frågan om borgerligt samarbete var på den
tiden ytterst känslig. Partiernas ledare talade bokstavligen knappast med varandra. När Sydsvenskan 1960 föreslog en permanent förhandlingsdelegation mellan de tre borgerliga partierna var Medborgerlig samling leddes från SDS!Kvp-koncernens högkvarter.
lSvensk Tidskrift 12000, nr S-611!J
o
c..
det näst intill ett sensationellt budskap. Och ett budskap
som väckte mycket ont blod, inte minst i Högerns ledning.
D
ENNA MARKANT ”LJUSBLÅ” INSTÄLLNING i Malmö
måste nog ses mot bakgrund i stadens politiska liv.
I Sverige regerade socialdemokraterna under ett 50-tal av
ekonomisk framgång och sociala reformer. Klart att det
var lätt att behålla makten och vinna väljarnas förnyade
förtroende när dessa fick det bättre och bättre år från år.
I Malmö var det kanske ännu tydligare.
Socialdemokraterna hade haft massiv majoritet i
industri- och arbetarstaden sedan den allmänna rösträttens genomförande. Men man hade trots detta byggt
Ändå får man säga att OlofWahlgren idealiserar och
intellektualiserar basen för ”samlandet”. Den tydligaste
drivkraften är ändå strävan efter maktskifte, efter växling
vid makten. Med ett kort avbrott sommaren 1936 hade
socialdemokraterna haft statsministerposten sedan 1932.
Och redan 1963-64 hade iden om maktskiftet en sprängkraft som skulle växa till det slutligen förverkligades hela
tolv år senare.
Därför är möjligen Ola Gummesson snarare än Olof
Wahlgren en tydlig representant för tanken om borgerlig samling. I själva verket föregrep han faktiskt sydsvenskan i en del avseenden. Redan i september 1960
skrev han en debattartikel med rubriken ”En samlad
opposition” där han propagerade för ett borgerligt samupp ett omfattande samarbete med
den borgerliga oppositionen, med
Högern som klart största parti.
Många av de viktiga satsningarna,
som byggandet av stadsteatern 1944
hade beslutats i samförstånd över
blockgränsen.
Det som inte 50-talets
lingsparti med en helt ny partiordförande. Ett tvåpartisystem var enda
chansen att skapa riktiga alternativ
och ge väljarna möjlighet att välja.
Artikeln kommenterades flitigt.
Bland annat av sydsvenskans ledarsida som då inte helt omfamnade
tanken: ”Dagens Nyheters lördagsnummer innehöll en artikel av den
lundensiske akademikern Ola Gumideologiska strid från den
så kallade planhushållningsVisst hade socialdemokraterna
ibland gjort vissa utsvävningar. De
så kallade stadssocialisterna hade
fått igenom vissa förslag, mest
utmanande kanske skapandet av det
kommunala bostadsföretaget MKB
1945. Men i stort sett hade de makthavande socialdemokraterna byggt
ett idealsamhälle inom rörelsen: En
socialdemokrat var med i facket,
arbetarkommunen, konsumentfördebatten till ATP-striden
hade klarat av skulle nu
meson där han går så långt som att
fixas med borgerlig enighet plädera för ett borgerligt samlingsparti, men att tiden inte är mogen
och amerikanska för så radikala åtgärder har framgått
av den förda pressdebatten.”
kampanjmetoder. Den linjen fortsatte han att driva
både som politisk redaktör för Kvällseningen och hyresgästföreningen, man sparade till en
HSB-lägenhet, läste Arbetet och roade sig i Folket park.
M
EN STADEN OCH DEN OFFENTLIGA SEKTORN ägnade sig i stort åt verkliga gemensamma angelägenheter, och till det fanns det gott om skattepengar. 1958
fick Malmö stadsbibliotek pris som Europas bästa samtidigt som kommunalskatten var lägst av alla Sveriges
städer, inklusive många borgerligt styrda.
OlofWahlgren har, framförallt senare, förklarat MbS
i ideologiska termer. Han menade att en ”socialliberalism enligt Roosevelts, Keynes och sedermera Kennedybrödernas allmänna riktlinjer” måste ersätta ”laissezfaire-konservatismen, anti-bidragstänkandet” och ”de
manchesterliberala förhoppningarna”. skulle socialdemokraternas maktinnehav kunna brytas var det genom
en ”aktiv progressiv socialliberalism”.
Uppenbart ingick tankar som dessa i grunderna till iden
om borgerlig samling. Ännu hade man inte sett alla nackdelar med ”bidragstänkandet” och den stora staten. Ännu
hade skatterna inte skenat mot höjden som tio år senare.
posten och som ledare för det studentförbund, som annars åtminstone ansågs vara
Högerns. Trots att MbS inte ställde upp i hela landet förklarade han i SKSF:s interna förbundsnytt att ett samlingsparti var ”den enda tänkbara lösningen på oppositionens dilemma”. Tydligt är att reservanterna mot Gummesson fick rätt i sina farhågor, något som emellertid inte
tycks ha hindrat ett gott samarbete. Flera av de som reserverade sig ingick i studentförbundets ledning. Förmodligen är det ytterligare ett exempel på Gummessons omtalade mjuka sätt och förmåga att leda och samarbeta.
U
PPENBARLIGEN FORTSATTE HANSPÅVERKAN även
när han efter ett år som ordförande tackade för sig.
1968 utgav Konservativa studentförbundet en debattskrift om den borgerliga oppositionens möjligheter med
Ola Gummesson, Per-Magnus Emilsson och Rolf Englund som författare, och året därpå en av Gummesson
ensam under titeln ”Oppositionen ett samhällsproblem”.
I MbS-kampanjen medverkade han givetvis flitigt,
inte bara på Kvällspostens ledarsida. Den politiske redaktören kunde också själv skriva nyhetsartiklar i en valrö-
El] lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61
relsebevakning som gränsade till propaganda. Han talade på valmöten och skrev i MbS valtidningar.
I synnerhet stod han som författare till två centrala
artiklar i MbS gruppkorsband till hushällen i fyrstadskretsen. Den första var en definition av Medborgerlig
samling. MbS var inget nytt parti utan en valorganisation
som genom sitt exempel skulle propagera för ”nödvändigheten av en samverkan inom oppositionen”. De tre
toppkandidaterna kom frän de tre partierna och personifierade därför den skånska samlingstanken:
”En kraftfull uppslutning kring dem och samlingslistan vid höstens val kan betyda det definitiva genombrottet
för samlingstanken även på riksplanet- och därmed för
servatismen och för att Högern och sedermera moderaterna skulle hälla fast vid sina ideer.
Därmed var han motsatsen till MbS. Snarare än att
prioritera maktskiftet och dra sig mot mitten för att
åstadkomma detta så levda han enligt principen att det
viktigaste var att vinna debatten. Då fick man nog makten också. Därför tvekade han inte att lämna två borgerliga regeringar, något som märkligt nog inte ledde till
ökenvandring utan allt högre moderata opinionstaL I
ord har han också ingen fördragsamhet med MbS, i ”Sä
var det” skriver Bohman om Olof Wahlgren:
”Jag är av den bestämda övertygelsen, att 1960-talet
ingalunda skulle ha blivit ett så dystert politiskt decenden nödvändiga förnyelsen av
svensk politik.” Taktik blev viktigare än
nium, om den unge entusiastiske
och med gott uppsåt arbetande blivande chefredaktören för sydsvenska Dagbladet ägnat sig åt andra
uppgifter än att engagera sin tidning
i rent partipolitisk verksamhet. Han
och MbS-folket ersatte sakpolitik
med politiska etiketter. Taktik blev
viktigare än saklighet. Samling blev
Behovet av maktskifte lyftes fram
i den andra artikeln ”Enpartiväldet
måste brytas’: Ola Gummesson konstaterade att ett sådant höll på att
växa fram. ”hela förvaltningen politiseras successivt. Medlemskap i det
regerande partiet blir ett medel att
saklighet. Samling blev
självändamål. Socialdemokratin vann.”
göra karriär och att nä höga befattningar. En ny överklass
skapas- en herreklass med partiboken som främsta merit:’
Vidare heter det: ”Alla viktiga initiativ utgår frän de
styrande. Alla förslag frän oppositionens sida avvisas –
oavsett om de är sakligt sett starkare än regeringens.
Regeringens politik blir den riktiga, den samhällsnyttiga.” Och detta är inte lyckligt, det kontinuerliga maktinnehavet och enpartiväldet måste brytas. ”Vi måste fä en
fungerande opposition som kan åstadkomma regeringsväxling.”
SÅ FORMULERADE OLA GUMMESSON KÄRNAN i Samlingstanken. Maktväxling hade ett värde i sig. I grunden finns också tanken att skillnaden mellan socialdemokraterna och den borgerliga oppositionen inte är större än att det handlar om vem som har de ”sakligt sett”
starkaste förslagen. Detta är före vänstervägens ideologiseringav samhällsdebatten och före OlofPaJmes skattehöjningar.
Medborgerlig samling lyckades i Skäne. 65.000 röster
och tre riksdagsmandat var en framgång. Men inte en
tillräcklig framgäng för att den skulle följas efter på riksplanet. Gummesson skriver i sina memoarer att han och
mänga andra nog hade hoppats på ett mandat till, då
hade framgängen blivit ”ännu mer triumfartad och kritikerna ännu mer avlånga i ansiktet”. Han konkluderar
också: ”Enligt min mening kom den också att med lite
fördröjning bidra till ett förbättrat samarbetsklimat.”
Paradoxalt nog är det enligt Gummesson bland annat
Gösta Bohman som utgjorde skillnaden. Gösta Bohman
var personifikationen av det mörkblå. Han stod för konsjälvändamål. Socialdemokratin vann.”
Ola Gummesson polemiserar mot detta. Han skriver i ”Med KvP mot succe” att han har svårt att förstä
att Bohman kan tro att de borgerliga skulle tagit makten
tidigare om inte Medborgerlig samling funnits. Tvärtom
menar Gummesson att såväl Högern/moderaterna som
de andra partierna tog större intryck än vad de erkänner.
”Det dröjde, till exempel, inte länge förrän högerpartiet bytte namn och införde – vad, om inte just
begreppet samling, i den nya partibeteckningen- ’moderata samlingspartiet’.”
H
AN MENAR OCKSÅ ATT TILL OCH MED Bohman tog
stor lärdom av samlingsrörelsen och att det Bohman visade ”sann MbS-anda” när han slutade det gamla
käbblet med de borgerliga partierna och inriktade sig på
konsekvent kritik av socialdemokraterna. Som bevis citerar han vad Bohman skrev i ett internt brev 1976, när
centerns opinionssiffror sviktade:
”Vi har all anledning att hjälpa honom [Torbjörn
Fälldin] genom att avstå frän onödig kritik och icke
hacka på centerns partiledning. Vi bör i riksdagsutskotten försöka finna lösningar med centern, och när så är
förnuftigt stödja rimliga centerförslag. Om den moderata
pressen ägnar mindre utrymme åt kritik av centern, skulle jag inte tycka att pressen har missförstätt sin uppgift.”
Och inte för inte publicerade Gösta Bohman de citerade raderna i en bok med titeln ”Maktskifte”.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör
på Kvällsposten.
\J
o
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61 l!)
o…
Maktskifte till varje pris
1 av Peter J Olsson
Efter 30 år av socialdemokratiskt styre blev regeringsskifte ett mål i sig
i mitten av 1960-talet. Det var i Skåne och kring SDS-koncernen som tanken
om borgerlig samling växte sig starkast.
D
ET VAR SPÄNT PÅ GIMO HERRGÅRD helgen
den 3-5 april1964. Sveriges konservativa
studentförbund SKSF – numera Fria
moderata studentförbundet-höll valmö-
te och långt ifrån alla gillade den föreslagne ordförandekandidaten, redaktör Ola Gummesson
från Malmö.
Själv beskriver han det i andra delen av sina memoarer ”Med KvP mot succe”: ”Valet av mig som förbundsordförande för SKSF var självfallet ytterligt kontroversiellt.” Trots att det inte fanns någon motkandidat
var debatten hård och ett antal delegater reserverade sig
mot valet av Gummesson.
Skälet till ståhejet var att när man valde Gummesson som efterträdare till Bertil Persson, också han från
Malmö, innebar det att SKSF inte längre helhjärtat stödde högerpartiet. Tvärtom togs innan valet ett uttalande
som innebar att förbundet inför valet stod partipolitiskt
neutralt och att förbundets medlemsföreningar kunde
agera fritt i valrörelsen.
Gummesson var nyss fyllda 28 år, dubbel barnafar
med radhus i Malmö och hade sedan flera år lämnat studierna i Lund för att arbeta på Kvällsposten. I sin memoarbok ger han själv förklaringen till kandidaturen: ”Att
jag som ’överårig’ gick in i studentpolitiken hade ett
bestämt syfte: därmed stärktes och legitimerades i
åtminstone vissa borgerliga kretsar den skånska samlingsrörelsen som stod i begrepp att dra igång sin valrörelse. Medborgerlig Samling kunde i sin agitation
hävda att organisationen backades upp av stora föreningar i den tidens politiskt mest alerta studentförbund.”
De föreningar han talar om var de i Lund och Malmö,
förbundets till medlemsantal största. Störst om än ej
aktivast var föreningen i Malmö med 1200 medlemmar.
Striden på den uppländska bruksorten var alltså en
del av uppmarschen för att samla de borgerliga partierna till en gemensam front mot socialdemokraterna. Trettio års s-styre skulle brytas. Det som inte 50-talets ideologiska strid från den så kallade planhushållningsdebatten till ATP-striden hade klarat av skulle nu fixas med
borgerlig enighet och amerikanska kampanjmetoder.
I somras gick Ola Gummesson bort endast 64 år
gammal. Ändå kunde han se tillbaka på en enastående
karriär inom svenskt tidningsliv. Anställd på Kvällsposten som vikarie 1961, redan nästa år fast ledarskribent,
politisk redaktör 1964, chefredaktör 1970. 1978 så rekryterad till Svenska Dagbladet som andreredaktör och
sedan chefredaktör. Och, som vi ska se, inte bara torped
för samlingsrörelsen i SKSF utan en av rörelsens ideologer.
TVÅ VECKOR EFTER GIMOMÖTET konstituerades Medborgerlig samling (MbS) till valorganisation vid ett
möte i Lund. Ordförande var högerriksdagsmannen Carl
Göran Regnell, ordförande både i Lunds högerparti och
riksdagens bankoutskott. I valkommitten ingick de senare Mbs-riksdagsmännen Sten Sjöholm (fp) och Bertil
Rubin (c). Samt förstås Olof Wahlgren, ägare till Sydsvenska Dagbladet och den drivande kraften bakom
MbS. Att Kvällspostens politiske redaktör, riksdagsmannen för högerpartiet Sixten Palm också var med
fullbordade den senare så tydliga kopplingen mellan MbS
och Sydsvenskankoncernen.
Till verkställande ledamot utsågs Bo Edvardsson från
Konservativa studentföreningen i Lund. Kassör blev
Urban Wehtje, VD för Tarkett och tung i det skånska
näringslivet.
Orobildandet av Medborgerlig samling till valorganisation var sista steget på en utveckling där ”samlarna”
allt mer kom i konflikt med de gamla borgerliga partierna. När tankarna på borgerlig samling några år tidigare
tagit form var tanken snarast att förmå de borgerliga
partierna att gå fram under gemensam partibeteckning.
Dagens Nyheters ledarskribent Nils-Eric Sandberg
var en av samlingstankens förespråkare, i dag säger han
om Medborgerlig samling:
-Det var ett försök att visa att det var möjligt för de
tre partierna att agera gemensamt. Vi ville få fart på
EfJ lSvensk Tidskrift l2ooo, nr s-61
debatten och i verkligheten testa väljarnas stöd
för samlingstanken.
Enligt Sandberg var den ursprunglige fadern
till iden om borgerlig samling Dagens Nyheters
Sven Erik Larsson. Ändå är det alldeles tydligt
att det utan SDS-koncernen inte hade blivit
mycket av saken. Det tämligen unika att två tidningar inte bara tar ställning i ett politiskt val
utan till och med är kärnan i en politisk gruppering och dess valrörelse är värt uppmärksamhet. Trettio år före Berlusconis inhopp i italiensk
politik kunde Sverige ha fått ett politiskt parti
byggt på en mediekoncern. Om MbS hade slagit
igenom på riksplanet.
M
EN POLITIK VAR INGET NYTT för Malmö-
tidningarna. Koncernen, med morgontidningen Sydsvenskan och kvällstidningen Kvällsposten, var sedan länge djupt involverad i högerpartiet. Tidningens chefredaktör Christer Wahlgren, far till Olof Wahlgren och ägarfamiljens
överhuvud, var mellan 1949 och 1957 ordförande i Malmöhögern och ingick därefter fram till
brytningen 1964 i Högerns partistyrelse. Sa:ten
Palm var som nämnts samtidigt både riksdagsman för Högern och politisk redaktör för Kvällsposten och även SDS-mannen Jean Braconier
representerade Högern i riksdagen.
Uppenbarligen var det heller inget konstigt i
att Ola Gummesson den l juli 1964 efterträdde
Palm som Kvällspostens politiske redaktör och alltså kombinerade denna post med ordförandeskapet
för en politisk studentorganisation. Eller att han
till KvP:s ledarsida rekryterade Matti Häggström,
nu chefredaktör för Barometern i Kalmar, som var
hans viceordförande i SKSF. Enligt memoarerna
kom anställningen på tal under en fest på studentföreningen i Lund och överenskoms dagen
efter!
Banden mellan Högern och SDS/KvP var alltså starka. Men redan kring 1960 blev konflikten
mellan SDS-tidningarna/Malmöhögern och partiledningen alltmer uppenbar. I Malmö ville man
mjuka upp partiets linje, söka sig mot mitten och
prioritera samarbetet med folkpartiet och centerpartiet. Inte minst var man kritisk när Högern
inte accepterade ATP utan fortsatte att propagera för att systemet skulle rivas upp.
Frågan om borgerligt samarbete var på den
tiden ytterst känslig. Partiernas ledare talade bokstavligen knappast med varandra. När Sydsvenskan 1960 föreslog en permanent förhandlingsdelegation mellan de tre borgerliga partierna var Medborgerlig samling leddes från SDS!Kvp-koncernens högkvarter.
lSvensk Tidskrift 12000, nr S-611!J
o
c..
det näst intill ett sensationellt budskap. Och ett budskap
som väckte mycket ont blod, inte minst i Högerns ledning.
D
ENNA MARKANT ”LJUSBLÅ” INSTÄLLNING i Malmö
måste nog ses mot bakgrund i stadens politiska liv.
I Sverige regerade socialdemokraterna under ett 50-tal av
ekonomisk framgång och sociala reformer. Klart att det
var lätt att behålla makten och vinna väljarnas förnyade
förtroende när dessa fick det bättre och bättre år från år.
I Malmö var det kanske ännu tydligare.
Socialdemokraterna hade haft massiv majoritet i
industri- och arbetarstaden sedan den allmänna rösträttens genomförande. Men man hade trots detta byggt
Ändå får man säga att OlofWahlgren idealiserar och
intellektualiserar basen för ”samlandet”. Den tydligaste
drivkraften är ändå strävan efter maktskifte, efter växling
vid makten. Med ett kort avbrott sommaren 1936 hade
socialdemokraterna haft statsministerposten sedan 1932.
Och redan 1963-64 hade iden om maktskiftet en sprängkraft som skulle växa till det slutligen förverkligades hela
tolv år senare.
Därför är möjligen Ola Gummesson snarare än Olof
Wahlgren en tydlig representant för tanken om borgerlig samling. I själva verket föregrep han faktiskt sydsvenskan i en del avseenden. Redan i september 1960
skrev han en debattartikel med rubriken ”En samlad
opposition” där han propagerade för ett borgerligt samupp ett omfattande samarbete med
den borgerliga oppositionen, med
Högern som klart största parti.
Många av de viktiga satsningarna,
som byggandet av stadsteatern 1944
hade beslutats i samförstånd över
blockgränsen.
Det som inte 50-talets
lingsparti med en helt ny partiordförande. Ett tvåpartisystem var enda
chansen att skapa riktiga alternativ
och ge väljarna möjlighet att välja.
Artikeln kommenterades flitigt.
Bland annat av sydsvenskans ledarsida som då inte helt omfamnade
tanken: ”Dagens Nyheters lördagsnummer innehöll en artikel av den
lundensiske akademikern Ola Gumideologiska strid från den
så kallade planhushållningsVisst hade socialdemokraterna
ibland gjort vissa utsvävningar. De
så kallade stadssocialisterna hade
fått igenom vissa förslag, mest
utmanande kanske skapandet av det
kommunala bostadsföretaget MKB
1945. Men i stort sett hade de makthavande socialdemokraterna byggt
ett idealsamhälle inom rörelsen: En
socialdemokrat var med i facket,
arbetarkommunen, konsumentfördebatten till ATP-striden
hade klarat av skulle nu
meson där han går så långt som att
fixas med borgerlig enighet plädera för ett borgerligt samlingsparti, men att tiden inte är mogen
och amerikanska för så radikala åtgärder har framgått
av den förda pressdebatten.”
kampanjmetoder. Den linjen fortsatte han att driva
både som politisk redaktör för Kvällseningen och hyresgästföreningen, man sparade till en
HSB-lägenhet, läste Arbetet och roade sig i Folket park.
M
EN STADEN OCH DEN OFFENTLIGA SEKTORN ägnade sig i stort åt verkliga gemensamma angelägenheter, och till det fanns det gott om skattepengar. 1958
fick Malmö stadsbibliotek pris som Europas bästa samtidigt som kommunalskatten var lägst av alla Sveriges
städer, inklusive många borgerligt styrda.
OlofWahlgren har, framförallt senare, förklarat MbS
i ideologiska termer. Han menade att en ”socialliberalism enligt Roosevelts, Keynes och sedermera Kennedybrödernas allmänna riktlinjer” måste ersätta ”laissezfaire-konservatismen, anti-bidragstänkandet” och ”de
manchesterliberala förhoppningarna”. skulle socialdemokraternas maktinnehav kunna brytas var det genom
en ”aktiv progressiv socialliberalism”.
Uppenbart ingick tankar som dessa i grunderna till iden
om borgerlig samling. Ännu hade man inte sett alla nackdelar med ”bidragstänkandet” och den stora staten. Ännu
hade skatterna inte skenat mot höjden som tio år senare.
posten och som ledare för det studentförbund, som annars åtminstone ansågs vara
Högerns. Trots att MbS inte ställde upp i hela landet förklarade han i SKSF:s interna förbundsnytt att ett samlingsparti var ”den enda tänkbara lösningen på oppositionens dilemma”. Tydligt är att reservanterna mot Gummesson fick rätt i sina farhågor, något som emellertid inte
tycks ha hindrat ett gott samarbete. Flera av de som reserverade sig ingick i studentförbundets ledning. Förmodligen är det ytterligare ett exempel på Gummessons omtalade mjuka sätt och förmåga att leda och samarbeta.
U
PPENBARLIGEN FORTSATTE HANSPÅVERKAN även
när han efter ett år som ordförande tackade för sig.
1968 utgav Konservativa studentförbundet en debattskrift om den borgerliga oppositionens möjligheter med
Ola Gummesson, Per-Magnus Emilsson och Rolf Englund som författare, och året därpå en av Gummesson
ensam under titeln ”Oppositionen ett samhällsproblem”.
I MbS-kampanjen medverkade han givetvis flitigt,
inte bara på Kvällspostens ledarsida. Den politiske redaktören kunde också själv skriva nyhetsartiklar i en valrö-
El] lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61
relsebevakning som gränsade till propaganda. Han talade på valmöten och skrev i MbS valtidningar.
I synnerhet stod han som författare till två centrala
artiklar i MbS gruppkorsband till hushällen i fyrstadskretsen. Den första var en definition av Medborgerlig
samling. MbS var inget nytt parti utan en valorganisation
som genom sitt exempel skulle propagera för ”nödvändigheten av en samverkan inom oppositionen”. De tre
toppkandidaterna kom frän de tre partierna och personifierade därför den skånska samlingstanken:
”En kraftfull uppslutning kring dem och samlingslistan vid höstens val kan betyda det definitiva genombrottet
för samlingstanken även på riksplanet- och därmed för
servatismen och för att Högern och sedermera moderaterna skulle hälla fast vid sina ideer.
Därmed var han motsatsen till MbS. Snarare än att
prioritera maktskiftet och dra sig mot mitten för att
åstadkomma detta så levda han enligt principen att det
viktigaste var att vinna debatten. Då fick man nog makten också. Därför tvekade han inte att lämna två borgerliga regeringar, något som märkligt nog inte ledde till
ökenvandring utan allt högre moderata opinionstaL I
ord har han också ingen fördragsamhet med MbS, i ”Sä
var det” skriver Bohman om Olof Wahlgren:
”Jag är av den bestämda övertygelsen, att 1960-talet
ingalunda skulle ha blivit ett så dystert politiskt decenden nödvändiga förnyelsen av
svensk politik.” Taktik blev viktigare än
nium, om den unge entusiastiske
och med gott uppsåt arbetande blivande chefredaktören för sydsvenska Dagbladet ägnat sig åt andra
uppgifter än att engagera sin tidning
i rent partipolitisk verksamhet. Han
och MbS-folket ersatte sakpolitik
med politiska etiketter. Taktik blev
viktigare än saklighet. Samling blev
Behovet av maktskifte lyftes fram
i den andra artikeln ”Enpartiväldet
måste brytas’: Ola Gummesson konstaterade att ett sådant höll på att
växa fram. ”hela förvaltningen politiseras successivt. Medlemskap i det
regerande partiet blir ett medel att
saklighet. Samling blev
självändamål. Socialdemokratin vann.”
göra karriär och att nä höga befattningar. En ny överklass
skapas- en herreklass med partiboken som främsta merit:’
Vidare heter det: ”Alla viktiga initiativ utgår frän de
styrande. Alla förslag frän oppositionens sida avvisas –
oavsett om de är sakligt sett starkare än regeringens.
Regeringens politik blir den riktiga, den samhällsnyttiga.” Och detta är inte lyckligt, det kontinuerliga maktinnehavet och enpartiväldet måste brytas. ”Vi måste fä en
fungerande opposition som kan åstadkomma regeringsväxling.”
SÅ FORMULERADE OLA GUMMESSON KÄRNAN i Samlingstanken. Maktväxling hade ett värde i sig. I grunden finns också tanken att skillnaden mellan socialdemokraterna och den borgerliga oppositionen inte är större än att det handlar om vem som har de ”sakligt sett”
starkaste förslagen. Detta är före vänstervägens ideologiseringav samhällsdebatten och före OlofPaJmes skattehöjningar.
Medborgerlig samling lyckades i Skäne. 65.000 röster
och tre riksdagsmandat var en framgång. Men inte en
tillräcklig framgäng för att den skulle följas efter på riksplanet. Gummesson skriver i sina memoarer att han och
mänga andra nog hade hoppats på ett mandat till, då
hade framgängen blivit ”ännu mer triumfartad och kritikerna ännu mer avlånga i ansiktet”. Han konkluderar
också: ”Enligt min mening kom den också att med lite
fördröjning bidra till ett förbättrat samarbetsklimat.”
Paradoxalt nog är det enligt Gummesson bland annat
Gösta Bohman som utgjorde skillnaden. Gösta Bohman
var personifikationen av det mörkblå. Han stod för konsjälvändamål. Socialdemokratin vann.”
Ola Gummesson polemiserar mot detta. Han skriver i ”Med KvP mot succe” att han har svårt att förstä
att Bohman kan tro att de borgerliga skulle tagit makten
tidigare om inte Medborgerlig samling funnits. Tvärtom
menar Gummesson att såväl Högern/moderaterna som
de andra partierna tog större intryck än vad de erkänner.
”Det dröjde, till exempel, inte länge förrän högerpartiet bytte namn och införde – vad, om inte just
begreppet samling, i den nya partibeteckningen- ’moderata samlingspartiet’.”
H
AN MENAR OCKSÅ ATT TILL OCH MED Bohman tog
stor lärdom av samlingsrörelsen och att det Bohman visade ”sann MbS-anda” när han slutade det gamla
käbblet med de borgerliga partierna och inriktade sig på
konsekvent kritik av socialdemokraterna. Som bevis citerar han vad Bohman skrev i ett internt brev 1976, när
centerns opinionssiffror sviktade:
”Vi har all anledning att hjälpa honom [Torbjörn
Fälldin] genom att avstå frän onödig kritik och icke
hacka på centerns partiledning. Vi bör i riksdagsutskotten försöka finna lösningar med centern, och när så är
förnuftigt stödja rimliga centerförslag. Om den moderata
pressen ägnar mindre utrymme åt kritik av centern, skulle jag inte tycka att pressen har missförstätt sin uppgift.”
Och inte för inte publicerade Gösta Bohman de citerade raderna i en bok med titeln ”Maktskifte”.
Peter JOlsson (peter.j.olsson@kvp.se) är politisk redaktör
på Kvällsposten.
\J
o
lSvensk Tidskrift l2ooo,nr s-61 l!)