Peter J Olsson: Nostalgiskt nedslag i nära nutid
En nästan femtio år gammal bild med Olof Palme pryder Torbjörn Flygts senaste bok, den är från den socialdemokratiska valupptakten 1973 på Malmö stadion. Palme och en kvinna i vit rock och hatt skattar tillsammans på innerplan, denna och läktarna är fyllda av 35000 socialdemokrater – många tillresta, extratåg från Göteborg hade kommit med 1100, men ganska många från Malmö.
Så även nioåriga Torbjörn som säger sig kunna ana sig själv längst upp på läktaren bakom Palme – han har tydligen ett bra förstoringsglas.
Bilden är tagen av den legendariske Malmöfotografen Pierre Mans, som fortfarande 84 år fyllda fotar varje MFF-match som han gjort sedan 50-talet. Han sålde sin första bild som 14-åring.
På olika internetforum har bilden diskuterats och kvinnan har efterlysts, men ingen tycks veta vem hon var. Så inte heller Torbjörn Flygt.
Med utgångspunkt i fotot har Flygt skrivit en essä– Låt oss gå ut med glädje (Bokförlaget Polaris 2024) – där han minns men också tycker, och blandar tillbakablickar med mer dagsaktuella reflektioner. Och allt med avsnitt av Olof Palmes tal insprängt
Själva titeln avslutar boken, och Palmes tal: ”Låt oss gå ut med glädje för att gemensamt föra socialdemokratin till seger den 15 september.” En fras som närmast ekar gudstjänstavslutning.
Flygt tillägger bara en delvis upprepning: ”Låt oss gå ut med glädje.” Om det är en viss återhållsamhet med att direkt rada in sig i partiledet är svårt att säga. I boken i övrigt uppehåller han sig med uppskattning vid insatser av socialdemokratiska ”kulturarbetare” som bidrar med appeller, sång och diktuppläsningar. Kanske saknar han det engagemanget?
I en utveckling beskriver han det i stort sett misslyckade projektet Författarförlaget, som sedan köps upp av fransmannen Tomas Fischer och nu under annat namn är ägt av Storytell
Torbjörn Flygt är en författare knuten till Malmö, hans genombrottsroman Underdog utspelar sig i tid och rum med början just kring 1973 och nästgårds till Malmö stadion.
I denna senare böcker har Flygt inte varit någon partigängare. Snarare hur han påverkas av tidsandan. På 80-talet hänger han med MUF-are på Kockska krogen och funderar på karriär.
Men nu åter vänder han till barndomen i ett syfte att framhäva, kanske egentligen inte ens ett parti, utan vad han uppfattar som en höjdpunkt, det socialdemokratiska folkhemmet, och allra mest hur det reellt manifesteras i Malmö, socialdemokratins Mecka i landet.
Precis som Underdogserien finns det gått om tidsmarkörer i essäboken, kanske naturligt. De tydligaste är de positiva: I de nya moderna lägenheterna på Borgmästargården fanns en standard aldrig tidigare skådat, och unge Torbjörn får ett eget rum. Man kan flyga runt i Europa och bo på hotell med helpension för några hundralappar, hjulen tycks ha rullat åt rätt håll. Tillväxten är evig.
Miljonprogrammens hus är inte vackra, men representerar en likhet. Han skriver visserligen att vissa hade fäder som drack och slogs, andra hade bokhyllor med böcker, några köpte ny bil vartannat är, andra fick klä sig i begagnade kläder.
Men alla var i Torbjörn Flygts minne lika.
På baksidan av boken står: ”Än så länge har vi solen i ansiktet. Men snart ska vi ha den i nacken. Inom kort kommer allt att vara förändrat.”
I en pappasus diskuterar Flygt säkerheten i de minnen vi har och om det en säkerhet i hu vi beskriver förflutna händelser, även skeenden som varit en del utav.
Frågan är om Torbjörn Flygt lyckats undvika att hans nostalgisk impulser tar över. Det kanske inte är allt som är sämre nu femtio år senare. Och allt kanske inte var bättre då.
Klart är att bilden Flygt lyfter fram skildrar en politisk kraftsamling till vänster. Det var en självmedveten socialdemokrati med en briljant ledare i spetsen.
Men Sverige hade börjat tröttna på socialdemokratin. Och valet några veckor senare ledde till en politisk jämnvikt i riksdagen 175-175.
Många bedömare är övertygade att om inte kung Gustav VI Adolf dött, om inte Norrmalmstorgsdramat utspelat sig, så hade det blivit borgerlig övervikt. Nu gynnade dessa händelser den sittande regeringen – man vågade inte ta steget till att rösta bort Olof Palme. Det fick dröja tre år till 1976. Och den definierande valupptakten var snarare den moderata i Scandinavium i Göteborg.
Peter J Olsson är frilansskribent och borgerlig debattör