Peter J Olsson: Sonetter om sorgen efter en syster

Sorg är en del av livet. Fä dö, fränder dö, står det i Hávamál med tillägget: en dag dör också du. Det som vi kan veta något om är det första, förlusten, sorgen efter en släkting, vän, kanske till och med ett älskat husdjur.

Som samhälle har vi genom sekler skapat regler, vanor och institutioner som hjälper oss att hantera sorg och förlust. Det var kanske än nödvändigare när barnadödligheten var stor och många vuxna rycktes bort i ganska ung ålder – alla som släktforskar hittar exempel på att förfäder dött hastigt vid 30, 40 och 50 års ålder.

I dag är döden mer avskiljs och oftare drabbar den som är något äldre. Först i nutid gäller oftare Psalmers ord: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt”. För många i dag är det till och med 90 eller 100 år.

Samtidigt har formerna inskränkts. Kvar finns begravningen med den efterföljande minnesstunden: en så väl fungerande sedvänja att den fortfarande lever kvar. Möjligheten att individuellt visa sorg har minskat, sorgband ses sällan nuförtiden.

Sorg är en process hos oss som tar tid. Det finns många sätt att hantera den och gå vidare. Kvällspostenjournalisten Maria Rydhagen väljer ett klassiskt sätt i sin nyutkomna bok ”Telefonsamtal från en död syster” (Lava förlag, 2024)

Hon väljer att skriva. Och att skriva poesi. Och hon väljer en bunden form: 24 sonetter.

kanske är det extra viktigt att forma känslorna efter en strikt och förutbestämd form. Att det är bra för kreativiteten med klara begränsningar vet vi, kanske än mer när känslorna riskerar att svämma över.

Vi känner många exempel på sorgedikter som valt den svåra formen. redan Egil Skallegrimsson skrev på formfulländad fornnordisk vers sin bekanta dikt Sonförlusten om den drunknade sonen:

Trögt går det
att tungan röra,
svårt är att bruka
sångens besman;

Maria Rydhagens dikter över den döda systern följer sonettens form, inte helt i rim men mestadels i meter. Halvrimmen är många men bryter inte egentligen mot kraven – det är goda exempel på sonetter. Många har en vardaglig ton, andra är ögonblicksbilder, medan andra formulerar en allmängiltig smärta. Det framgår tydligt att även om vars och ens sorg är personlig och inte lika med någon annans så finns det ändå en gemensam grund i allt sorgearbete.

Man måste vänja sig att livet slutar.
Först är det morgon. Sedan blir det kväll.
En blodig kråkas kropp i en rondell –
det smäller till och flera bilar tutar.
Folk dör och även fjäderfän och däggdjur
Så funka världen, allting har ett slut.

Att alla skapade ring har en början, en fortsättning och ett slut är en gammal sanning som vi måste förlika oss med.

Av naturliga skäl ligger diktarjaget här väldigt nära författaren. Vilket i sammanhanget är en tillgång och inte en brist. Det är en äkthet över dikterna som kräver svar ur läsarens egen erfarenhet.

Sonetterna är i tre avsnitt. Ett ur den döende systerns perspektiv, ett ur den skrivande syeterns, och ett slutligen som försöker samla att livet går vidare, med sorg och saknad, men dock vidare; inget är sig riktigt likt, men förlusten påverkar och inte bara negativt.

Känslan av att sorgen måste övervinnas, att det inte är fel att leva vidare och vara lycklig, påminner om hur en bra minnesstund vid begravningar kan fungera. De börjar i moll, sedan kommer berättelserna om roliga minnen med den bortgångna. Man känner lite att ett skede har fullbordats.

Att saknaden finns kvar och dyker upp oväntat känner nog alla igen som upplevt förlusten. I den sista sonetten ser författaren under en tågresa en kvinna som bakifrån ser ut som systern. Hon minns och finner tröst i detta:

I sorgens frätande blir känslan mild
att låtsas lite grand är själens balsam.
En älskad nacke. Suddig spegelbild.

Sonetterna har uppenbart ett personligt värde för Maria Rydhagen. Men så också för alla som har upplevt sorg. Eller kommer att göra det. Alla vi människor.

Peter J Olsson är frilansskribent och borgerlig debattör
(Jag arbetade under många år på Kvällsposten samtidigt med Maria Rydhagen, vilket jag hoppas inte påverkat min recension, men nu är alla medvetna om detta.)