Peter Olsson; Replik till Anders Lindberg
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
336
leder till ökat välstånd, utan avsaknaden
av politiska ingrepp.
Vad är då politikernas roll? l grova
drag ska de omfördela en del av vårt
välstånd, så att vi t ex slipper svälta, de
ska se till att lag och ordning upprätthålls, att landet skyddas och att mänskliga fri- och rättigheter respekteras.
Man kan ju också fundera över vart
resonemanget om att vissa, men inte
andra, politiker kan fatta de ”rätta” besluten åt den enskilde leder. Jag för min
del tycker sådana tankar är såväl obehagliga som skrämmande.
Kanske är det tråkigt för Anders Lindberg att han inte kan ”skapa” välstånd,
utan bara omfördela det. Den insikten
förstör ju lite grann av hjälteglorian över
politikerrollen.
PETER OLSSON:
Naturligtvis är detta en debatt om på-
vens skägg. Vi vill ju alla samma sak:
skapa ett friare och mänskligare samhälle för medborgarna i Sverige.
Inte desto mindre är det nödvändigt
att som politiker kunna förstå vart ens
politiska resonemang leder och att kunna
analysera konsekvenserna av det – innan man försöker omsätta det i praktiken.
En helt annan sak är att praktisk politik inte går att föra om man bara ska följa
läroboken. Men om man vet när man gör
avsteg från sin egen politiska övertygelse
så tror jag att mycket är vunnet. Om inte
annat så gör det lättare för en själv att
ändå i det stora hela vara trogen de ideal
man förespråkar.
Replik till Anders Lindberg
I
sin nyutkomna bok om de konservativa strömningarna i USA, ”Frihetens ideer”, publicerar Mats Johansson och Peter Stein en intervju med den
utflyttade svensken Claes Ryn. Ryn,
som i dag är professor i statskunskap i
Washington och framstående kulturkonservativ debattör, säger i intervjun om
det politiska klimatet i Sverige för femton, tjugo år sedan: ”När några konservativa studenter på 60-talet klagade på
idelösheten på den borgerliga sidan, svarade de som kände sig mest träffade genom att betona behovet av pragmatism i
politiken. Men när någon betonar det
självklara, vet man att det ligger en hund
begraven. Vad pragmatismens försvarare egentligen uttryckte, var just avsaknaden av bredd och djup i sättet att se på
samhället och politiken.”
Det är inte utan att man kan känna
igen sig när man läser Anders Lindbergs
två inlägg om privatisering i Svensk Tidskrift.
Det ligger nämligen något förbluffande
och nästan overkligt i att, i ett tidsskede
när Sverige framförallt lider av åtskilliga
decenniers oavbrutna socialiseringssträ-
vanden, en borgerlig politiker fattar pennan, inte för att avslöja detta utan för att
varna för alltför långtgående privatiseringar (SIC!).
Förklaringen är förmodligen att Anders Lindberg vill distansera sig från den
ytter t lilla grupp extremliberala debattörer för vilka marknaden är lösningen
på alla problem och statsmakten roten
till allt ont. Så långt är allt gott och väl.
Jag instämmer i att illa underbyggda förslag om t ex omedelbar privatisering av
hela vägnätet förmodligen mest skadar
all avsocialisering.
Felet Lindberg gör är att hans distanering också innebär en distansering från
allt hävdande av värden i politiken. Kvar
blir bara den politiska uppgiften att
maximera människornas välfärd, dvs en
ren utilitarism. Detta innebär i förlängningen att det bara är en godtycklig
lämplighetsbedömning, en ren slump,
om huvudregeln skall vara marknadsekonomi eller planhushållning.
u menar nog inte Anders Lindberg
så illa. Så tolkar jag i alla fall att han i sitt
andra inlägg medger att ”samhällets underliggande moraliska eller etiska uppfattningar” skall få spela in när inte hans
”rationalistiska modell” ger otvetydiga
resultat. Utan denna brasklapp kunde
Lindbergs inlägg annars sammanfattas
med justitieminister Sten Wickboms beryktade ord i frihetsdebatten: ”Utan
handfast styrning kan inte friheten öka.
Vi politiker får inte avsäga oss rätten och
kyldigheten att fatta beslut.”
337
Det är i så fall en välkommen tillnyktring av Anders Lindberg. Vad jag påpekade i mitt första inlägg var ju just att det
finns en underliggande moralisk ordning,
som inte ändras av politiska beslut utan
vilken det är de styrandes uppgift att åtlyda och upprätthålla. Brottslingar skall
bestraffas och stöldgod återlämnas oavsett om detta ökar eller minskar den
sammanlagda lyckan, och löntagarfonderna skall avskaffas även om detta
minskar välfärden i samhället!
Tyvärr är Anders Lindberg inte ensam
om att sväva på målet. Det borgerliga
valnederlaget har lett till att många tycks
ha förlorat tron på riktigheten i våra ideer. En efter en förklarar de att de visst
inte vill ändra på den socialdemokratiska
staten, de vill bara förvalta den bättre
och effektivare. Egentligen skall ingenting förändras!
Detta är nog det säkraste sättet att se
till att verkligen ingenting kommer att
förändras och att socialdemokraterna
verkligen sitter kvar under en lång tid.
Istället för att på så sätt återvända till
sextiotalets defaitism måste vi skärpa
debatten och steg för steg konsekvent
mala sönder de socialistiska argumenten
och ideerna. Det är en viktig uppgift, för
som Claes Ryn säger i den nämnda intervjun: ”Många politiskt aktiva inser inte
att framtiden bestäms av moraliska, intellektuella och estetiska förhållningssätt, det ”klimat” som styrs av vad författare, konstnärer och filosofer tänkte
för länge sedan utan att bekymra sig om
de omedelbara politiska effekterna.”
leder till ökat välstånd, utan avsaknaden
av politiska ingrepp.
Vad är då politikernas roll? l grova
drag ska de omfördela en del av vårt
välstånd, så att vi t ex slipper svälta, de
ska se till att lag och ordning upprätthålls, att landet skyddas och att mänskliga fri- och rättigheter respekteras.
Man kan ju också fundera över vart
resonemanget om att vissa, men inte
andra, politiker kan fatta de ”rätta” besluten åt den enskilde leder. Jag för min
del tycker sådana tankar är såväl obehagliga som skrämmande.
Kanske är det tråkigt för Anders Lindberg att han inte kan ”skapa” välstånd,
utan bara omfördela det. Den insikten
förstör ju lite grann av hjälteglorian över
politikerrollen.
PETER OLSSON:
Naturligtvis är detta en debatt om på-
vens skägg. Vi vill ju alla samma sak:
skapa ett friare och mänskligare samhälle för medborgarna i Sverige.
Inte desto mindre är det nödvändigt
att som politiker kunna förstå vart ens
politiska resonemang leder och att kunna
analysera konsekvenserna av det – innan man försöker omsätta det i praktiken.
En helt annan sak är att praktisk politik inte går att föra om man bara ska följa
läroboken. Men om man vet när man gör
avsteg från sin egen politiska övertygelse
så tror jag att mycket är vunnet. Om inte
annat så gör det lättare för en själv att
ändå i det stora hela vara trogen de ideal
man förespråkar.
Replik till Anders Lindberg
I
sin nyutkomna bok om de konservativa strömningarna i USA, ”Frihetens ideer”, publicerar Mats Johansson och Peter Stein en intervju med den
utflyttade svensken Claes Ryn. Ryn,
som i dag är professor i statskunskap i
Washington och framstående kulturkonservativ debattör, säger i intervjun om
det politiska klimatet i Sverige för femton, tjugo år sedan: ”När några konservativa studenter på 60-talet klagade på
idelösheten på den borgerliga sidan, svarade de som kände sig mest träffade genom att betona behovet av pragmatism i
politiken. Men när någon betonar det
självklara, vet man att det ligger en hund
begraven. Vad pragmatismens försvarare egentligen uttryckte, var just avsaknaden av bredd och djup i sättet att se på
samhället och politiken.”
Det är inte utan att man kan känna
igen sig när man läser Anders Lindbergs
två inlägg om privatisering i Svensk Tidskrift.
Det ligger nämligen något förbluffande
och nästan overkligt i att, i ett tidsskede
när Sverige framförallt lider av åtskilliga
decenniers oavbrutna socialiseringssträ-
vanden, en borgerlig politiker fattar pennan, inte för att avslöja detta utan för att
varna för alltför långtgående privatiseringar (SIC!).
Förklaringen är förmodligen att Anders Lindberg vill distansera sig från den
ytter t lilla grupp extremliberala debattörer för vilka marknaden är lösningen
på alla problem och statsmakten roten
till allt ont. Så långt är allt gott och väl.
Jag instämmer i att illa underbyggda förslag om t ex omedelbar privatisering av
hela vägnätet förmodligen mest skadar
all avsocialisering.
Felet Lindberg gör är att hans distanering också innebär en distansering från
allt hävdande av värden i politiken. Kvar
blir bara den politiska uppgiften att
maximera människornas välfärd, dvs en
ren utilitarism. Detta innebär i förlängningen att det bara är en godtycklig
lämplighetsbedömning, en ren slump,
om huvudregeln skall vara marknadsekonomi eller planhushållning.
u menar nog inte Anders Lindberg
så illa. Så tolkar jag i alla fall att han i sitt
andra inlägg medger att ”samhällets underliggande moraliska eller etiska uppfattningar” skall få spela in när inte hans
”rationalistiska modell” ger otvetydiga
resultat. Utan denna brasklapp kunde
Lindbergs inlägg annars sammanfattas
med justitieminister Sten Wickboms beryktade ord i frihetsdebatten: ”Utan
handfast styrning kan inte friheten öka.
Vi politiker får inte avsäga oss rätten och
kyldigheten att fatta beslut.”
337
Det är i så fall en välkommen tillnyktring av Anders Lindberg. Vad jag påpekade i mitt första inlägg var ju just att det
finns en underliggande moralisk ordning,
som inte ändras av politiska beslut utan
vilken det är de styrandes uppgift att åtlyda och upprätthålla. Brottslingar skall
bestraffas och stöldgod återlämnas oavsett om detta ökar eller minskar den
sammanlagda lyckan, och löntagarfonderna skall avskaffas även om detta
minskar välfärden i samhället!
Tyvärr är Anders Lindberg inte ensam
om att sväva på målet. Det borgerliga
valnederlaget har lett till att många tycks
ha förlorat tron på riktigheten i våra ideer. En efter en förklarar de att de visst
inte vill ändra på den socialdemokratiska
staten, de vill bara förvalta den bättre
och effektivare. Egentligen skall ingenting förändras!
Detta är nog det säkraste sättet att se
till att verkligen ingenting kommer att
förändras och att socialdemokraterna
verkligen sitter kvar under en lång tid.
Istället för att på så sätt återvända till
sextiotalets defaitism måste vi skärpa
debatten och steg för steg konsekvent
mala sönder de socialistiska argumenten
och ideerna. Det är en viktig uppgift, för
som Claes Ryn säger i den nämnda intervjun: ”Många politiskt aktiva inser inte
att framtiden bestäms av moraliska, intellektuella och estetiska förhållningssätt, det ”klimat” som styrs av vad författare, konstnärer och filosofer tänkte
för länge sedan utan att bekymra sig om
de omedelbara politiska effekterna.”