Peteris F Timofejevs: Den kreativa frihetens förutsättningar

Finns det några likheter mellan en frikyrklig sekt och en elitär författarkurs? Johan Heltnes självbiografiska verk ”Sympati för djävulen” menar att ja, det finns slående många likheter mellan ”Livets ord” och Biskops-Arnös författarskola. Men hans bok är egentligen inte endast ett litteratursociologiskt porträtt av Sveriges samtida litterära miljö, utan en skildring av hur en författare finner sin berättarröst, hur denne blir författare och vilka prövningar denne måste utstå.

Tematiskt handlar Heltnes nyaste bok om tre ämnen – hans tillblivelse som författare, som är nära relaterad med hans barndoms- och ungdomserfarenheter som medlem i ”Livets ord” (varför man kan betrakta verket som en klassisk Bildungsroman), skildringen av sina upplevelser på Biskops-Arnös författarskola (varför man kan kalla boken för samtidsreportage eller en litteratursociologisk studie av en litterär elitutbildning) och en reflektion kring sin litterära gärning och vision (varför man kan se på ”Sympati för djävulen” som en litterär programförklaring).

Heltne påbörjar sin berättelse i sin barndom, då han för första gången erfar oförklarliga krampanfall. När den vuxne Johan långt senare läser sina BUP-journaler upptäcker han att en psykiatriker har beskrivit hans tillstånd som alexitymi. Den nyazeeländska psykoanalytikern Joyce McDougall beskriver alexitymi som ett nästintill handikappande problem, då patienten, enligt henne, lider av en brist av det som gör personen verkligen mänsklig – kontakt med sina egna och andras känslor.

Heltnes version av varför han drabbades av alexitymi är kopplad till hans uppväxt i ”Livets ord”. Församlingen i vilken omsorgen om att fostra de unga som en kristen krigarskara, pionjärer som skulle omstöpa det okristliga Sverige, tillät ingen ambivalens eller känslor som på minsta möjliga sätt skulle avvika sig från grundarnas och pastorernas vision. Denna uppväxtmiljö omöjliggjorde, menar Heltne, utvecklingen av ett rikt inre liv som självklart består just av olika nyanser såsom ambivalens, osäkerhet, sorg, erkännelse av bakslag, lust och komplicerade och tunga känslor. Församlingens förtryckande anda stjälpte tidigt Heltnes förmåga att uttrycka sina känslor, vilket ledde till att hans förtryckta emotioner fick ett kroppsligt uttryck i form av krampanfall. Men märkligt nog blev resultatet av uppfostran i ”Livets ords” pionjäranda inte så mycket kristen aktivism, som snarare en skara passiviserade och känslostumma ungdomar. Heltne kopplar denna observation till den tyska teologen Dietrich Bonhoeffers karakterisering av hur olika totalitära ideologier gör människor till passiva och tanklösa verktyg i händer av de individer som vill ha makt över dem för att påverka samhället.

Upptäckten av Bruno K Öijers poesi verkar vara en milstolpe i Heltnes liv. Han beskriver hur Öijers dikter gav honom insikten om allt det immateriella, gåtfulla och andliga som gick förlorat för Heltne när han lämnade ”Livets ord”. Han återupptäcker denna värld när han stiftar djupare bekantskap med litteraturen. Heltne berättar också om sitt möte med Göran Sonnevi som menande säger till honom att ”den förstummade måste skriva” för att finna sin egen röst. Litteraturen var för Heltne – såsom för så många andra – ett sätt för att komma i kontakt med sina egna känslor och för att komma i en verklig kontakt med andra människor.

Däremot visar sig vägen till att bli författare vara prövande. Heltnes första möte med Biskops-Arnö och Mara Lee – som arbetar som lärare i författarskolan – lämnar ett kyligt intryck. Det är inte bara sorgligt att läsa en återberättelse av en kvinnlig lärares sexistiska skämt om att Biskops-Arnö kvoterar in män på grund av att de är sämre på att skriva. Det är skolans förhållningssätt – att betrakta texten som något helt avskilt från författaren – och Lees uppmaning att Heltne inte ska bejaka sitt utanförskap som framstår som osympatisk och frånstötande. Den senare beskrivningen av hans tid i författarskolan framstår som en återgång till en ny ”Livets ord”-liknande miljö. Heltne förklär inte heller denna liknelse, utan pekar på likheterna: det moraliserande förtrycket, tystnadskulturen och passiviseringen.

Här blir Heltnes berättelse snabbt såväl analytiskt som personligt. Han beskriver skolans idéinriktning som ”den goda radikaliteten” och dess alternativa författarkanon som består av ett anmärkningsvärt selektivt urval av poststrukturalistiska och feministiska tänkare och författare. Skolans miljö är förvisso helt ideologiskt olik från ”Livets ords” sekteristiska fundamentalism, men ändå ack, så lik i dess mekanismer – det moraliska och ideologiska mästrandet och fördömandet av ens person och verk på grund av vem man är – som till slut skapar rädsla, ängslighet och feghet. Den författarskola som Heltne beskriver bejakar inte människors olikheter och skapandepotential, utan bryter ner deras individualitet. Precis som ”Livets ord” tystade ner och passiviserade individen i Guds namn, gör Biskops-Arnös författarskola, enligt Heltne, samma sak i revolutionens (i brist på ett bättre ord) namn.

Att litteraturen kan ha något annat syfte än att föra en föreställd, ”radikal” kamp mot patriarkatet och andra politiskt-moraliska ondskor framstår som omöjligt i skolans miljö, vilket på ett tragikomiskt sätt illustreras i en scen där den norske författaren Karl Ove Knausgård får aggressiv kritik efter uppläsning av ett längre fragment ur sin senaste bok. Knausgård är milt uttryckt inte särskilt imponerad av den ensidiga kritiken och avfärdar påtvingade etiketter och förvridna tolkningar av hans verk, vilket provocerar dessa ”godhetskrigare” ännu mer. Till slut urartar elevernas möte med författaren sig till en nästintill farsartad situation. Kanske är det inte så märkligt att Norges största levande författare har beskrivit Sverige som ett sällsynt trångsynt samhälle, ”cyklopernas land”?

Det som ledde till att den unge Heltne drabbades av alexitymi under sin uppväxt i ”Livets ord”, stjälper kreativiteten och känslor i vuxna författaraspiranter, eller som Heltne beskriver det – skapar affektofobi, som man kanske kan översätta som ”skräck inför känslor”. Dessa – känslor – visas sällan utåt, och ingen skriver eller diskuterar om känslor och andra affektiva aspekter av den mänskliga existensen. Egentligen är det kanske märkligt att något överhuvudtaget skrivs efter folk har genomgått en sådan ”utbildning”. Men jo, det skrivs ju. Heltne målar upp en talande litteratursociologisk bild av vad som har hänt med en del av ”elever” – en del skriver och blir utgivna av renommerade förlag, och andra arbetar på några av dessa förlag.

Hans analys av det som jag här kallar för den ”litterära godhetsekonomin” är ännu mer beklämmande. Skolans elever som hamnat på förlag väljer publicera sådana verk som ska tilltala den publik som i sin tur vill bekräftas av sin godhet genom att köpa och läsa ”radikala” författare som förknippas med den ena eller andra ”godhetskampen”. Vad är problemet då, kan någon frimarknadsekonom fråga, förlag trycker ju det som efterfrågas? Svaret är att den ”litterära godhetsekonomin” inte tillför särskilt mycket nytt till landets kulturella klimat, och våra intellektuella och kulturkonsumenter står och stampar på samma plats i sin egen ”godhetsbubbla” eller ekokammare. De får alltså inte ta del av nya, nyanserade, alternativa eller mer problematiska skildringar eller skapandeexperiment.

Det som följer den litteratursociologiska beskrivningen är däremot en oerhört sorglig berättelse om hur maktrelationen mellan en ängslig förläggare i den litterära godhetsekonomins tjänst och en relativt ny, om än framgångsrik författare kan se ut. Problemet var alltså att Heltnes manuskript till romanen ”Emil” handlade om en man som anklagas för att ha begått ett sexuellt övergrepp. Men i stället för att skriva en roman om en våldtäktsman, ville Heltne visa på exakt den osäkerhet och ambivalens som kringgärdar sådana brott inte endast i snäv juridisk mening, utan i ett vidare humanistiskt perspektiv.

Det sorgliga består i hur författaren – uppjagad av förläggarens ängslighet kring romanens ämne – viker sig för pressen, kompromissar med sin konstnärliga vision och stryker en del av romanens text som kan uppfattas som extra ambivalent kring skuldfrågan i metoo-tidsåldern. Från förläggarens sida framförs ett implicit budskap att existentiella tvetydigheter och all ambivalens kring sexuella övergrepp är ohållbart. Utifrån det medie- och PR-perspektivet skulle alla tvetydigheter resultera i ekonomiska förluster eller åtminstone skulle det resas frågor kring förlagets syn på romanen. Kanske därför försökte förlaget, gissar Heltne, att marknadsföra ”Emil” som just en roman om en våldtäktsman. Mest sannolikt gagnade en sådan strategi förlaget ekonomiskt i metoo-tidevarvet.

Boken avslutas med vad som kan framstå som en reflektion över fördelar och nackdelar med den ryskt ortodoxa kristendomen i jämförelse med den västerländska dito. Den östliga ortodoxin verkar för Heltne som mer livsbejakande, mindre förnufts- och mer upplevelsecentrerad, som lyckas integrera den mänskliga existensens nyanser, ambivalens och motsägelser. Men egentligen är denna avslutning en skiss av hur Heltnes författarbana påbörjades, efter att ha bekantat sig med den ortodoxa kristendomens människosyn som tydligen hade en djup resonans i hur Heltne såg på människan, som gudomlig och samtidigt djupt felbar. Men framför allt är avslutningen Heltnes författarmanifest i vilket han pläderar för hur litteraturen ska vara – uppmärksam på den mänskliga tillvarons alla nyanser, motsägelser och ambivalens.   

Personligen kan jag konstatera att det har varit svårt att läsa och recensera ”Sympati för djävulen”. Flera gånger har jag varit tvungen att pausa läsningen – åtminstone delvis för att jag blev alldeles för upprörd över det jag fick läsa om.

Det framgår tydligt av texten att det inte är lätt att bli författare idag. Det har förvisso inte varit lätt under någon tidigare tidsperiod heller då den litterära ekonomin alltid har haft säregna förutsättningar, men sällan har man sett en så tydlig likriktning i litterär produktion.

Det är däremot inte helt mörkt, tänker jag. Det finns mer frihetliga förlag och den så kallade crowdfunding-metoden. Men som författare måste man verkligen slå vakt om sin konstnärliga integritet.

Samtidigt vill jag understryka att Heltne, med denna bok, har etablerat sig som en offentlig intellektuell som ur sin egen erfarenhet kan uttala sig om den kreativa frihetens förutsättningar. Verket är inte lätt att klassificera, och det bjuder inte heller på några enkla svar. Heltne beskriver inte endast sina upplevelser eller predikar mot litteraturens förfall, utan han är mogen nog för att desarmerande erkänna sina egna misstag och sin egen felbarhet, och detta gör han utan att söka bortförklaringar. Samtidigt är det en av mest stimulerande uppväxts- och samtidsskildringar som jag läst på länge i modern svensk litteratur.

Peteris F Timofejevs är fil. dr och universitetslektor i statsvetenskap vid Umeå universitet.