PISA är inte det man tror

PISA-undersökningarna som jämför skolresultat mellan olika länder underskattar betydelsen av elevernas ansträngningar och lärarnas kvalitet när det gäller att uppnå goda resultat. Det menar Inger Enkvist, professor i spanska i Lund, som fortsätter sin granskning av den svenska skolan. Läs de tidigare artiklarna här och här.

Foto: Allan Seppa, SNS

Det är väl känt att OECD:s PISA-undersökningar innehåller jämförelser mellan olika länder sammanfattade i en ranking och att Finland just nu ligger högst. Jämförelsen görs mellan elever i femtonårsåldern och omfattar läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Material samlades in 2000, 2003 och 2006 och just nu samlar man in nästa omgång data för den undersökning som kommer att dateras 2009. Uppgifterna blir alltmer användbara, eftersom de numera inte bara möjliggör att jämföra ett land med andra länder utan också med landets tidigare prestationer.

2006 deltog 51 länder, medlemmar i OECD eller associerade från olika delar av världen. De världsdelar som är klent företrädda är Afrika och Asien. En av huvudorsakerna till det intresse jämförelserna väcker är just det stora antal länder som deltar. Andra faktorer är kvaliteten i de elevuppgifter som jämförelsen baserar sig på samt den statistiska bearbetningen av resultaten. Insamlingen av data sker genom ett sofistikerat system med många ”häften” med liknande svårighetsgrad för att undvika fusk. Det är mindre känt att man också samlar in och statistiskt behandlar socioekonomiska data, vilket kraftigt fördyrar kostnaderna för att delta i jämförelsen.

Det talades om kris i många västländer redan när PISA lanserades. Den sammanhållna grundskolan och den nya pedagogiken gav inte de resultat i fråga om kvalitet och harmonisk samlevnad som man hade hoppats på. I Sverige kan man tala om ökande svårigheter från och med införandet av ett sammanhållet högstadium 1969 och sedan gradvis en ny pedagogik. Man ska alltså ha i minnet att PISA-undersökningarna bara speglar det senaste decenniets förändringar, när den nya pedagogiken redan var införd i de flesta västländer.

Få personer har läst mer än sammanfattningarna av PISA-rapporterna, och det finns goda skäl för detta eftersom de är tråkiga och flera hundra sidor långa. Många lärare och journalister har därför inte uppmärksammat att de ansvariga för PISA hör till gruppen nya pedagoger och har samma idéer som dessa när det gäller att undvika ord som ”kunskap” och i stället tala om ”kompetens” som om man kan bli kompetent på ett område utan att ha erforderliga kunskaper. Ordet kompetens låter också praktiskt och framtidsinriktat, medan kunskap kanske låter statiskt och traditionellt och därför mindre attraktivt. Ordet kompetens leder också tankarna till en förberedelse för arbetsmarknaden, och OECD är en organisation för ekonomiskt samarbete. Ett annat exempel är att PISA-forskarna säger sig vilja gå längre än till ”bara” minneskunskaper. De nya pedagogerna har i årtionden fört kampanjer mot minneskunskaper. Det är sant att vissa pedagogiska traditioner betonar minnet väl mycket, men för närvarande är problemet det motsatta i många västländer. Eleverna lär sig för få fakta för att kunna utveckla verklig kompetens.

PISA-rapporten 2006 talar mycket om elevens socioekonomiska omgivning men inte om ansträngning och inte om krav. Man nämner i det inledande resonemanget det önskvärda i att höja elevernas resultat och samtidigt minska skillnaderna mellan eleverna för att på så sätt få en rättvisare fördelning av möjligheterna till inlärning. Jämlikhet är ett lika viktigt mål som inlärning. Texten talar alltså om att ”fördela” kunskaper som om de vore en vara. Det nämns inte att det i utvecklade länder finns relativt stora grupper elever som erbjuds möjlighet att lära men som inte bryr sig om inlärning eller till och med vandaliserar de skolor som erbjuder något som inte intresserar dem. PISA-forskarna har inget att säga om uppförandeproblem men de kritiserar kvarsittning, möjlighet att välja skola och friskolor samt antyder att friskolornas bättre resultat enbart beror på att de skulle locka till sig bättre elever.

PISA-rapporterna talar vidare mycket lite om lärare och nämner inte ordet ”instruktion”, vilket står i samklang med den nya pedagogikens idé att elever ska söka information på egen hand och lärarna endast finnas till hands som hjälp. Det var inte förrän McKinsey-rapporten publicerades 2007 som PISA-undersökningarna använts som underlag för att förutsättningslöst studera vilka faktorer som är viktiga för elevers inlärning. McKinsey-undersökningen kommer fram till att lärarkvalitet är den viktigaste faktorn och rekommenderar därför att man lockar de bästa gymnasisterna att bli lärare, utvecklar dem till goda ”instruktörer” och sedan ser till att denna goda undervisning når alla elever. Apropå jämlikhet säger McKinsey-undersökningen med eftertryck att det som mest bidrar till jämlikhet är att ge alla elever goda lärare, en idé som inte återfinns i PISA-rapporten. En grupp specialister på ekonomi och statistik i USA har kommit till samma resultat (Hanushek–Kain–Rivkin 1998). Båda dessa rapporter är helt samstämmiga i att säga att lärarkvalitet är viktigare än antal elever per klass, skolresurser eller skolledning. PISA-forskarnas attityd inför lärarna kan utläsas av en formulering mot slutet av skriften där de antyder att lärarna kanske inte anstränger sig tillräckligt för svagare elever, de har med andra ord inte någon hög uppfattning om lärare.

Förutom PISA-rapporterna publicerade OECD-forskarna 2008 två volymer om hur skolledare arbetar i olika länder. Forskarna förordar kollektivt ledarskap och inte enskilt ansvar. De nämner inte skolledarens betydelse som modell eller som moralisk eller intellektuell referens för lärare och elever utan ser skolledarens uppgift som något praktiskt som man kan lära sig i det dagliga arbetet och som utförs i grupp.

Ett sätt att kommentera PISA-rapporterna är att jämföra dem med en studie som nyligen givits ut i Frankrike. En skolledare som beskriver sig själv som progressiv och som är knuten till Philippe Meirieu, den franska nya pedagogikens ”fader”, har rest till Finland för att studera den framgångsrika finska skolan (Robert 2008). Han koncentrerar sig på att studera jämlikhet mellan eleverna och arbetsformer, och han finner att arbetsformerna är demokratiska och fria. Han nämner inte att skolan fungerar bra på grund av att lärarkvaliteten har upprätthållits och att man i Finland traditionellt har respekt för studier. Fransmannens attityd liknar den som utmärker PISA-rapporterna, nämligen att forskarna beundrar jämlikhet mer än kvalitet och inte talar om lärarnas ansträngningar, som om eleverna skulle ha nått sin goda nivå på egen hand.

I PISA-volymen om skolledning finns intressant nog en fallstudie från Finland. Enligt de intervjuade finska lärarna beror framgången just på att lärarna är välutbildade samt att finländare i allmänhet har respekt för kunskap, dvs. inte på någon förnyande pedagogik. De intervjuade talar om det förtroende som visas lärarna och om ansträngningen att undvika byråkrati. De tillskriver också framgången att man har en stabil skolledning, ett moraliskt ledarskap och att förändringar sker långsamt. Lärarna använder traditionella arbetsformer snarare än tekniskt nydanande sådana och understryker att de arbetar med metoder som de känner väl till och litar på. Vidare lägger de till att de intresserar sig för metoder som fungerar i klassrummet snarare än pedagogiska publikationer (Pont-Nusche-Hopkins s.77-87). De här åsikterna återges i texten men utan att PISA-forskarna understryker hur intressanta de är.

McKinsey-rapporten har genom ”benchmarking” mellan framgångsrika nationer visat hur man når god inlärning, medan PISA-pedagogerna framhåller jämlikhet väl så mycket om inlärningsresultat. McKinsey-rapporten innebär en klar kritik mot PISA-rapporternas ensidiga framhållande av socioekonomiska faktorer, inte elevens ansträngning eller undervisningens kvalitet, för att förklara varför vissa elever får bättre resultat än andra. Nu återstår att se om PISA-forskarna i sin 2009-rapport visar att de läst och förstått kritiken i McKinsey-rapporten.

Bibliografi
-Barber, Michael – Mourshed, Mona. How the world’s best-performing school systems come out on top. McKinsey, 2007.
-Hanushek, Eric A. – Kain, John F. – Rivkin, Steven G. Teachers, schools, and academic achievement. Cambridge, Mass., National Bureau of economic Research, 1998.
-PISA 2006. Science Competencies for Tomorrow’s World. OECD.
-Pont, Elizabeth – Nusche, Deborah – Hopkins, David (red). Improving school leadership. Vol 2. Case studies on system leadership. OCDE, 2008.
-Pont, Elizabeth – Nusche, Deborah – Morrman, Hunter (red). Improving school leadership. Vol 1. Policy and Practice. OCDE, 2008.
-Robert, Paul. La Finlande: un modèle éducatif pour la France? Les secrets de la réussite. Issy-les-Moulineaux, ESF, 2008.