PJ Anders Linder: Äntligen dags för en återställning i skolpolitiken?

Grundskolan ska lära ut grunderna. Läsning, skrivning och räkning ges högsta prioritet. Lärarna ska bestämma i klassrummet. Elever som har svårt att tillägna sig undervisningen ska få öva mera i stället för att få anpassningar som att lyssna på inläst text i stället för att läsa själva. Detta är några av kärnbudskapen i Läroplansutredningen, som lämnades över till regeringen i onsdags.

Tycker du att det låter som självklarheter? I så fall har du sovit dig igenom de senaste decenniernas skolpolitiska debatt. Allt här ovanför har varit djupt kontroversiellt – ja, knappast bland gemene man, men däremot hos det pedagogiska etablissemanget, som lyckats göra stora delar av skolvärlden till experimentverkstad.

Grundkunskaper? Namngeografi, historiska händelser och gestalter, förmåga att känna igen blommor och djur? Förlegat och petimätrigt. Behöver man veta sådant där kan man slå upp det på nätet?

Handfasta färdigheter? Tråkigt. Barn ska skyddas från trist exercis och nötande inlärning. De ska uppmuntras till forskning och kritisk analys.

Lärarna i centrum? Auktoritärt och obehagligt. Lärare ska vara kamrater som hjälper vart barn att hitta sitt eget personliga sätt att utvecklas. Var individ måste bemötas på sitt sätt och att en del har svårt att hålla tyst, sitta still och lämna kamraterna i fred är bara naturligt.

Ställa krav på att ett barn ska kunna läsa några sidor till nästa dag? Obarmhärtigt. En gång i tiden kunde i stort sett alla läsa när de gick ut lågstadiet, men nu har vi hunnit längre än så.

Överdrivet och raljant? Långt mindre än jag skulle önska.

Många lärare har förstås kämpat emot ukaserna från ovan, låtit det mest rosenröda önsketänkandet ligga och undervisat med framgång. Men de har inte kunnat göra det med stöd från auktoriteterna.

Nu finns det hopp om motsatsen: att regeringen ska göra utredningsförslaget till praktisk politik och att det i kombination med Betygsutredningens (i alla avseenden) blytunga förslag ska kunna leda till en ordentlig uppryckning. Att skolan ska kunna få kunskapsförmedling som främsta uppgift och att lärarna ska befrias från de mest utopiska visionerna om att individanpassa sin undervisning in i detalj.

Samtidigt. Vi har hoppats förut. Jan Björklund kämpade tappert för rörelse i samma riktning. Men dels underskattade han problemen, dels brast det i uthållighet och genomförande. Bocken sattes till trädgårdsmästare och tjänstemän som var marinerade i ”progressivt” tänkande sattes att realisera det som var tänkt som en uppgörelse med progressivismen. Den risken är fortfarande reell. Finns det verkligen tillräckligt med kunnigt och kunskapsengagerat folk på departement, myndigheter och utbildningsinstitutioner? Det är inte lätt för en utomstående att veta, men regeringen måste vara medveten om problemet och se till att tidigare misstag inte upprepas.

Årtionden av utbildningsdebatt och akademisk verksamhet vid svenska högskolor påminner oss om den ytterst viktiga insikten att ”lita på vetenskapen” är någonting annat än ”lita på vetenskapsmännen”. Att det finns gedigen kunskap om vilken pedagogik som fungerar bättre än annan när små barn ska lära sig läsa är något helt annat än att alla uppfattningar som förs fram av personer som forskar i pedagogik ska betraktas som högsta sanning. Även forskare kan vara ideologer och ha svårt att skilja på kunskap och beprövad erfarenhet å ena sidan och förhoppningar och värderingar å den andra. Den läxan bör inte bara skolbarn lära sig.

PJ Anders Linder är senior rådgivare vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål