PJ Anders Linder; Familjen-en borgerlig biedermeierdröm
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
P J ANDERS LINDER:
Familjen- en borgerlig
biedermeierdröm?
Allt oftare sätts samhället, summan av medborgarnas frivilliga
överenskommelser, i motsats till
staten. Det har varit en uttalad
målsättning hos folkhemstankens ideologer att rasera den
traditionella familjen och ersätta
denna med parrelationen stark
stat/svag individ.
Inte minst har det socialdemokratiska kvinnoförbundets
”Familjen i framtiden” poängterat att det inte skall finnas något
ömsesidigt ansvar medborgarna
emellan.
P J Anders Linder är redaktör
vid Marknadsekonomisk tidskrift.
D
en sociala ingenjörskonsten förlorar sympatisörer i Sverige, och
det med rätta. Drömmen om de
rationella, centralt uttänkta programmen
som skulle ordna allt till det bästa har
visat sig falsk. Medborgarna framhärdar
tjurskalligt i att betrakta sig som individer,
vägrar att anamma den överhetens filosofi
som beordrar enhetlighet och uniformitet
och kastar därmed grus i planmaskineriet
Missnöjet med att vara hänvisade till en
sorts barnomsorg, ett pensionssystem och
en form av åldringsvård sprider sig alltmer, men det höga skattetrycket gör det
näst intill omöjligt att ta initiativ till alternativ.
Detta har lett till att allt fler medborgare har kommit att ompröva sin entusiasm
till de omfattande, offentliga välfärdsprogrammen. Allt oftare sätts samhället,
summan av medborgarnas frivilliga överenskommelsr, i motsats till staten.
Inte minst intellektuella, som ju ofta är
utrustade med tunnare hud än vi andra,
har noterat att människornas självvalda
gemenskaper tenderar att urholkas när
det offentliga tar över. När familjer och
församlingar berövas sitt ansvar för medlemmarnas välfärd och förvandlas till fora
för allmän trivsel, löses de band upp som
håller dem samman. Vi blir ensammare.
Jersilds angrepp
Att en del intellektuella är mer tjockhudade bevisades dock av författaren P C Jersild i en krönika, införd på Dagens Nyheters ledarsida den 9 december 1988. I
denna går Jersild till angrepp på den europeiska tanketradition, som tagit strid för
familjen och det civila samhällets övriga
frivilliga institutioner mot en fortsatt expansion av politiken. DNs läsare får veta
att de inte behöver bry sig om vad dessa
personer säger, ty enligt Jersild rör det sig
ändå bara om ”pretentiösa snackpåsar
som på nasal franska dömer ut den verklighet de aldrig sett.” Att detta primitiva
utbrott är det bästa argument Jersild kan
tänka ut säger en hel del. Men ännu tristare är hans uppblåsta attityd gentemot familjen, som avfärdas som ”en borgerlig
biedermeierdröm” och ”den eviga dockskåpsmodellen mamma-pappa-barn”.
Detärtillde sociala myndigheterna,
intetillföräldrarna, barnskallgå när
de råkat i ekonomiskt trångmål.
Familjen är idag, enligt Jersild, inget alternativ till staten, ty allt färre människor lever i dag i familjer och allt fler i hushåll
med en eller två medlemmar, och det var
just för dessa, ”för ensamstående föräldrar, änkor och änklingar,” som folkhemmet en gång började byggas.
”Eftersom utvecklingen alltmer går
mot splittrade familjer blir folkhemstanken mer och mer modern- medan familjeiden minskar i aktualitet”, skriver Jersild, för att sedan avsluta sin artikel med
att understryka att han känner ”stolthet
över att ha varit med om att försöka skapa
ett modernt samhälle.”
En uttalad målsättning
Förutom att dessa påståenden ger uttryck
för en häpnadsväckande troskyldig syn på
statsmakten, dess tillväxt och avsikter, rör
de ihop orsak och verkan på ett märkligt
sätt.
Det har varit en uttalad målsättning
-…..__ – – —
57
hos folkhemstankens ideologer att rasera
den traditionella familjen och ersätta denna med parrelationen stark stat/svag individ. Några oberoende källor till gemenskap och ansvartagande skulle det inte få
finnas i de sociala ingenjörernas individualistisk-kollektivistiska utopier.
Ett viktigt exempel på detta återfinns i
det socialdemokratiska kvinnoförbundets Familjen i framtiden, som sedan den
först utkom 1972 har trycks i åtskilliga
nya upplagor. ”Vi kräver”, skriver kvinnoförbundet, ”att underhållsplikten mellan
makar successivt avvecklas i takt med att
kvinnans ekonomiska oberoende stiger
och samhällets trygghetssystem förbättras; att underhållsplikten gentemot föräldrar från barnens sida avskaffas; att underhållsplikten gentemot barnen från
föräldrarnas sida avvecklas i takt med att
samhället övertar kostnaderna för barnens uppfostran och vård.” (Att författarna blandat ihop begreppen och skriver
”samhället” i stället för ”staten” är naturligtvis en ironisk poäng.)
Socialstatens enhetlighet
Det skall inte finnas något ömsesidigt ansvar medborgarna emellan. Det är till de
sociala myndigheterna, inte till föräldrarna, barn skall gå när de råkat i ekonomiskt
trångmål. Några källor till auktoritet och
gemenskap skall inte existera vid sidan av
den offentliga makten.
Denna rousseauanskt inspirerade politik, som naturligtvis – och lyckligtvis – aldrig drivits fullt ut, har lett till en urholkning av det civila samhället som bl a kommer till uttryck i den ökade familjesplittring Jersild nämner. Men att, som han, lyfta fram detta faktum som ett bärkraftigt
58
argument mot reformer som syftar till att
göra det civila samhället starkt igen är
minst sagt underligt.
I sin artikel gör han sig dessutom skyldig till en orimlig förenkling genom att reducera motsatsförhållandet stat-samhälle
till att bara gälla stat-familj. Ty pluralismens ide om ett starkt civilt samhälle bygger på att det skall finnas många oberoende auktoritetskällor: självständiga kyrkor,
starka företag, autonoma universitet och
fungerande närsamhällen är några exempel på sådana.
Alternativet till ett sådant samhälle, ett
där våra familjeband och valfrändskaper
formar vår tillvaro, är socialstatens på-
bjudna enhetlighet. Den har vi redan sett
alltför mycket av.
Familjen- en borgerlig
biedermeierdröm?
Allt oftare sätts samhället, summan av medborgarnas frivilliga
överenskommelser, i motsats till
staten. Det har varit en uttalad
målsättning hos folkhemstankens ideologer att rasera den
traditionella familjen och ersätta
denna med parrelationen stark
stat/svag individ.
Inte minst har det socialdemokratiska kvinnoförbundets
”Familjen i framtiden” poängterat att det inte skall finnas något
ömsesidigt ansvar medborgarna
emellan.
P J Anders Linder är redaktör
vid Marknadsekonomisk tidskrift.
D
en sociala ingenjörskonsten förlorar sympatisörer i Sverige, och
det med rätta. Drömmen om de
rationella, centralt uttänkta programmen
som skulle ordna allt till det bästa har
visat sig falsk. Medborgarna framhärdar
tjurskalligt i att betrakta sig som individer,
vägrar att anamma den överhetens filosofi
som beordrar enhetlighet och uniformitet
och kastar därmed grus i planmaskineriet
Missnöjet med att vara hänvisade till en
sorts barnomsorg, ett pensionssystem och
en form av åldringsvård sprider sig alltmer, men det höga skattetrycket gör det
näst intill omöjligt att ta initiativ till alternativ.
Detta har lett till att allt fler medborgare har kommit att ompröva sin entusiasm
till de omfattande, offentliga välfärdsprogrammen. Allt oftare sätts samhället,
summan av medborgarnas frivilliga överenskommelsr, i motsats till staten.
Inte minst intellektuella, som ju ofta är
utrustade med tunnare hud än vi andra,
har noterat att människornas självvalda
gemenskaper tenderar att urholkas när
det offentliga tar över. När familjer och
församlingar berövas sitt ansvar för medlemmarnas välfärd och förvandlas till fora
för allmän trivsel, löses de band upp som
håller dem samman. Vi blir ensammare.
Jersilds angrepp
Att en del intellektuella är mer tjockhudade bevisades dock av författaren P C Jersild i en krönika, införd på Dagens Nyheters ledarsida den 9 december 1988. I
denna går Jersild till angrepp på den europeiska tanketradition, som tagit strid för
familjen och det civila samhällets övriga
frivilliga institutioner mot en fortsatt expansion av politiken. DNs läsare får veta
att de inte behöver bry sig om vad dessa
personer säger, ty enligt Jersild rör det sig
ändå bara om ”pretentiösa snackpåsar
som på nasal franska dömer ut den verklighet de aldrig sett.” Att detta primitiva
utbrott är det bästa argument Jersild kan
tänka ut säger en hel del. Men ännu tristare är hans uppblåsta attityd gentemot familjen, som avfärdas som ”en borgerlig
biedermeierdröm” och ”den eviga dockskåpsmodellen mamma-pappa-barn”.
Detärtillde sociala myndigheterna,
intetillföräldrarna, barnskallgå när
de råkat i ekonomiskt trångmål.
Familjen är idag, enligt Jersild, inget alternativ till staten, ty allt färre människor lever i dag i familjer och allt fler i hushåll
med en eller två medlemmar, och det var
just för dessa, ”för ensamstående föräldrar, änkor och änklingar,” som folkhemmet en gång började byggas.
”Eftersom utvecklingen alltmer går
mot splittrade familjer blir folkhemstanken mer och mer modern- medan familjeiden minskar i aktualitet”, skriver Jersild, för att sedan avsluta sin artikel med
att understryka att han känner ”stolthet
över att ha varit med om att försöka skapa
ett modernt samhälle.”
En uttalad målsättning
Förutom att dessa påståenden ger uttryck
för en häpnadsväckande troskyldig syn på
statsmakten, dess tillväxt och avsikter, rör
de ihop orsak och verkan på ett märkligt
sätt.
Det har varit en uttalad målsättning
-…..__ – – —
57
hos folkhemstankens ideologer att rasera
den traditionella familjen och ersätta denna med parrelationen stark stat/svag individ. Några oberoende källor till gemenskap och ansvartagande skulle det inte få
finnas i de sociala ingenjörernas individualistisk-kollektivistiska utopier.
Ett viktigt exempel på detta återfinns i
det socialdemokratiska kvinnoförbundets Familjen i framtiden, som sedan den
först utkom 1972 har trycks i åtskilliga
nya upplagor. ”Vi kräver”, skriver kvinnoförbundet, ”att underhållsplikten mellan
makar successivt avvecklas i takt med att
kvinnans ekonomiska oberoende stiger
och samhällets trygghetssystem förbättras; att underhållsplikten gentemot föräldrar från barnens sida avskaffas; att underhållsplikten gentemot barnen från
föräldrarnas sida avvecklas i takt med att
samhället övertar kostnaderna för barnens uppfostran och vård.” (Att författarna blandat ihop begreppen och skriver
”samhället” i stället för ”staten” är naturligtvis en ironisk poäng.)
Socialstatens enhetlighet
Det skall inte finnas något ömsesidigt ansvar medborgarna emellan. Det är till de
sociala myndigheterna, inte till föräldrarna, barn skall gå när de råkat i ekonomiskt
trångmål. Några källor till auktoritet och
gemenskap skall inte existera vid sidan av
den offentliga makten.
Denna rousseauanskt inspirerade politik, som naturligtvis – och lyckligtvis – aldrig drivits fullt ut, har lett till en urholkning av det civila samhället som bl a kommer till uttryck i den ökade familjesplittring Jersild nämner. Men att, som han, lyfta fram detta faktum som ett bärkraftigt
58
argument mot reformer som syftar till att
göra det civila samhället starkt igen är
minst sagt underligt.
I sin artikel gör han sig dessutom skyldig till en orimlig förenkling genom att reducera motsatsförhållandet stat-samhälle
till att bara gälla stat-familj. Ty pluralismens ide om ett starkt civilt samhälle bygger på att det skall finnas många oberoende auktoritetskällor: självständiga kyrkor,
starka företag, autonoma universitet och
fungerande närsamhällen är några exempel på sådana.
Alternativet till ett sådant samhälle, ett
där våra familjeband och valfrändskaper
formar vår tillvaro, är socialstatens på-
bjudna enhetlighet. Den har vi redan sett
alltför mycket av.