PJ Anders Linder: Sverige rustar men luckorna består

Det är inte bara otrevligt för ett land att ha en oberäknelig och våldsbenägen granne, det är dyrt också. I alla fall om man vill värna sin frihet och självständighet. Försvarsminister Pål Jonson lade fram regeringens försvarsproposition i förra veckan och meddelade att försvarsutgifterna ska trefaldigas under 2020-talet och nå 186 miljarder kronor om året 2030. Det är onekligen ett stort belopp men ändå lät han redan i samband med presentationen förstå att det troligen kommer att krävas ännu mer.

Nivån som regeringen föreslår är den nivå som de åtta riksdagspartierna kunde enas om i Försvarsberedningen, vars arbete avslutades i våras. Men hur värdefullt det än är med nationell enighet lämnar förslaget för stora luckor. Tankesmedjan Frivärld frågade nyligen 21 försvarsexperter från de nordiska länderna om de tycker att Försvarsberedningen har lagt sig tillräckligt högt: 16 svarade nej, 2 svarade ja. Dels finns det så oerhört mycket för Sverige att ta igen efter de senaste årtiondenas försvarspolitiska lättsinne, dels genomför Ryssland just nu enorma satsningar på sin krigsmakt.

För att ta ett enda exempel: Som många påpekat krävs det större ambitioner vad gäller luftvärnet. Oscar Jonsson, fil dr i krigsvetenskap, konstaterar i sin nya och mycket läsvärda bok Försvaret av Sverige (Mondial) att det kanske största hotet mot Sverige är kryssningsrobotor och ballistiska robotar, som avskjuts från andra sidan Östersjön och kan göra grus och aska av allt från kraftverk till sjukhus och broar. Ryssland har visat i Ukraina att man inte drar sig för att slå stenhårt mot civila mål och i dag är vårt skydd på tok för klent.

Det råder tyvärr ingen brist på andra bristområden vad materielen beträffar, men det finns ytterligare ett stort behov som tyvärr ofta tenderar att komma bort i diskussionerna: Försvarsmaktens personal. Sverige kan inte försvara sig utan välutbildade och välmotiverade soldater och sjömän och även på denna front finns mycket att ta igen och utveckla.

”Försvarsmakten behöver vara en attraktiv arbetsgivare för att kunna rekrytera och behålla personal”, skriver regeringen i försvarspropositionen. Man hade med fördel kunnat kosta på sig ett ”attraktivare”. Genom åren har det varit litet för många exempel på att man har handskats valhänt med medarbetare: behandlingen av reservofficerare, villkoren för anställda soldater, detaljstyrningen av chefer, snålhet som bedrar visheten (att utbilda piloter för miljonbelopp och sedan betala dem så skralt att de väljer att sluta).

På vissa punkter verkar situationen ha rättats till, men det kommer att ställas ännu större krav på rekrytering, betalningsvilja och personalpolitik framöver. I takt med att tekniken blir mer avancerad och kräver allt större kunnande måste man hitta bra modeller för att behålla personal som har lockande privata alternativ. Och, litet vid sidan om kostnadsfrågan, för att ta försvarsviljan till vara: Det här med årslånga väntetider på att få engagera sig i Hemvärnet behöver bli historia illa kvickt.

PJ Anders Linder är publicist och programledare/SNB