Pliktens legitimitetsproblem måste diskuteras

 
Det finns ett antal filosofiska och politiska problem med värnplikt som begrepp och praktik som alltför sällan berörs i den pågående debatten om en återaktivering – även om det är helt legitimt att vara för en sådan förändring i sig. Jonatan Stiglund beskriver två problem han ser som särskilt angelägna.

För det första behöver frågan om varför staten med tvångsmakt ska kunna rekrytera medborgare mot deras vilja besvaras. Kriteriet är rimligen att det råder exceptionella och för nationen hotande omständigheter som motiverar en inskränkning av medborgares frihet. De flesta håller antagligen med om att ett krigstillstånd eller ett nära förestående krigstillstånd med god marginal legitimerar ett tvångsinkallande av så många medborgare som staten bedömer krävs för att freda grundläggande suveränitet och intressen. Skälet till att det är legitimt under de omständigheterna beror på att det uppenbart går att påvisa att alla medborgares rättigheter är hotade av någon bestämd utveckling och att tvångsåtgärder för att freda nationell säkerhet och suveränitet därför är nödvändiga. Poängen är att det i en sådan situation sker mot bakgrund av höjd beredskap, vilket i sig utgör ett undantag för den normala relationen mellan stat och medborgare. Men gällande fredstid, för att säkerställa personalförsörjning för en central och avgörande myndighet – är tvång då legitimt? Och om man tycker det, varför ska vi inte tvångsrekrytera människor också till polisen och socialtjänsten, eller till andra för staten helt avgörande verksamheter där det råder personalbrist? Om det är legitimt med tvångsarbete för att lösa akuta och mycket angelägna behov hos Försvarsmakten borde inte steget vara särskilt långt till att acceptera tvångsrekrytering också för att säkra upp personal hos andra samhällsbärande myndigheter. Skälet till att detta inte förfäktas beror antagligen på att tvångstjänstgöring hos myndigheten Försvarsmakten betraktas som mindre problematiskt och naturligt givet den historiska erfarenheten av värnplikt och den myndighetens särskilda position inom staten. Emellertid löser inte det frågan. Att något är instrumentellt effektivt eller erhåller viss grad av tolerans besvarar inte det etiska dilemmat.

Till detta tillkommer omständigheten att Försvarsmaktens bristande personalförsörjning i hög grad är de folkvalda politikernas ansvar, och misslyckandet härvidlag deras fel. Att det då vore legitimt för den politiska makten att lösa det problem med personalförsörjning som man själv har ansvar för genom att tillfälligt upphäva för denna fråga oskyldiga medborgares fri- och rättigheter genom att med tvångsmakt tvinga dem att fylla upp de platser som man inte vill tillföra adekvata resurser för blir en utmanande uppgift att förklara.

För det andra, hur kan det vara legitimt att en plikt som omfattar alla bara ska få konsekvenser för vissa? Utredningens förslag går ut på att enbart en liten andel av den totala populationen som omfattas av plikten ska kallas in. Det ligger en motbjudande orättvisa i att den stora majoriteten medborgare aldrig kommer att behöva konfronteras med valet mellan tvingande tjänstgöring hos en statlig myndighet eller att dömas som brottsling vid vägran. En allmän plikt där samtliga medborgare i varje årskull skulle genomföra statlig tvångstjänstgöring på något vis vore klart mer rättvist eftersom den skulle gälla lika för alla.

Det framstår som troligt att det i närtid inte kommer att bli aktuellt för särskilt många av de som uppger att de inte är intresserade att tvångsinkallas, men det principiella problemet kvarstår. Låt säga att någon som inledningsvis uppger ett intresse i ett senare skede ändrar sig. I det läget är det försent. Den statliga tvångstjänstgöringen eller ett av domstol utdömt straff är enda alternativen. Detta samtidigt som denna individs klasskamrat, som från början bestämt sig för att vägra värnplikten vid eventuell inkallelse och uppgivit att den inte varit intresserad och sluppit värnplikten, undkommer utan straff. Det moraliska felet hos båda individerna borde enligt de flesta värdesystem betraktas som likvärdigt. Båda har fattat beslutet – vid olika tillfällen – att inte ställa upp på att tvångsinkallas till Försvarsmakten. Båda omfattas av samma värnplikt. Ändå är det endast den individ som utpekas av staten som behöver ta konsekvenserna av det ställningstagandet. Det finns ett problem med att använda statliga tvångsmedel ifall konsekvenserna för medborgare som inte vill ställa upp på den lagstadgade skyldigheten så tydligt riskerar att slå asymmetriskt och orättvist mot individer med likvärdiga handlingslinjer. Givetvis handlar det här scenariot om hypotetiska och mycket sällsynta fall, men det innebär inte att frågeställningen inte behöver hanteras. Särskilt om man tänker sig att andelen värnpliktiga som tas ut av olika skäl skulle kunna behöva öka framöver, vilket skulle leda till ett antal personer som inte vill göra värnplikten tvingas till det samtidigt som många andra med motsvarande grad av motvilja slipper.

Jag har tagit upp två politisk-filosofiska problem med värnplikten som idé och politisk praktik. Det går att hitta sätt att utforma ett generellt medborgarpliktssystem på som är etiskt försvarbart och logiskt hållbart. Av det skälet hoppas jag på en politisk debatt där den här typen av frågeställningar blir mer framträdande. Försvarsmaktens förutsättningar och verksamhet är viktiga frågor som förtjänar att tas på allvar. Det är därför självklart att kräva att politiker och andra som formar debatten hanterar värnpliktsfrågan på ett seriöst sätt, där etiska frågeställningar, politisk legitimitet och medborgarrättigheter intar centrala positioner.

Jonatan Stiglund är doktorand i internationella relationer vid Stockholms universitet.