Polarisering är syre för demokratin

I en demokrati är yttrandefriheten första grundstenen. Utan den finns ingen demokrati. Tillåts inte olika åsikter finns det heller ingen fri press eller någon opposition. Då finns det bara makt, menar Rebecca Weidmo Uvell.

Därför är det så märkligt, det som pågår just nu i svensk debatt. Eller så har detta alltid funnits och jag bara inte noterat det. Att ha olika åsikter i olika frågor framställs tvärtom som något som är dåligt för demokratin. Jag syftar på polariseringen. Många bekymmersrynkor av skapats senaste året när olika makthavare allvarligt pratat om att vi måste göra något åt den ökande polariseringen. Det låter som något man borde vara emot, polarisering. I själva verket är det mer polarisering vi behöver, inte mindre.

Att en åsikt har en motpol, det vill säga en uppfattning som går tvärt emot, är det som är debatt. Utan två olika åsikter om något blir det ingen debatt, det blir ett samtal där två eller flera håller med varandra.

Nu är det beklämmande ofta som sådana samtal torgförs som debatt av framför allt svenska medier, inte minst av public service. Den svenska konsensuskulturen lägger sig också som ett kvävande täcke över debatter som hade kunnat bli, när människor som egentligen tycker olika, i närvaron av varandra ändå vill hålla med. Det är jobbigt att bli osams, det skaver innanför svensken kläder. Alltså förvandlas synbara debatter ibland till samtal helt frivilligt. Plötsligt är alla överens. Tillfälligt.

Trots att vi har en nästan oinskränkt yttrandefrihet i Sverige har vi påfallande lite debatt. Jag skriver nästan oinskränkt, för lagen om hets mot folkgrupp är ett exempel på en lagstadgad inskränkning i yttrandefriheten och varför den lagen är så fel. Den har kriminaliserat åsikter. Om åsikterna rör de av lagstiftaren särskilda grupperna det vill säga. Hot, förtal, anstiftan och uppvigling är saker som redan är reglerat i andra lagar.

Och yttrandefriheten är under fler attacker, om regeringens förslag om ändrade mediegrundlagar till exempel går igenom. Det kommer då bli förbjudet att kränka någons känslor.

Men bristen på debatt hindrar inte det offentliga samtalet att kalla den debatt som faktiskt finns för polarisering. Som om olika åsikter är något som ska bekämpas, något negativt. När olika åsikter och debatten är själva syret i demokratin.

Det är när åsikter och argumenten för dessa åsikter testas skarpt i en diskussion med den andra sidan av myntet som korten synas. Det är då både debattörerna själva och alla som beskådar får se om de håller, om åsikterna kan backas upp, om de bygger på fakta eller känslor, om de är trovärdiga eller smulas sönder som ett torrt kex. Det är då väljarna får se vilken åsikt som har mest verklighetsförankring, som löser problemet på bästa sätt och vilken åsikt man därför som väljare ska välja att ta själv.

Debatten är det enda sätt väljare kan ställa två alternativ mot varandra.

I en demokrati ger väljarna frivilligt bort makten över saker till av dem valda personer. Var och en som röstar ger bort inte bort en röst utan rösten symboliserar makt. Varje person i en demokrati ger bort sin makt, paketerad i en röst i ett fritt val.

Detta kräver noga omsorg om vem som ska vara betrodd att förvalta den gåvan. Polerna i debatten, de olika sidorna av varje politisk fråga, varje lösning på varje problem i samhället, gör att väljarna kan ta ett ännu bättre och än mer informerat beslut. Det är i debatten de som vill ha den makten visar att de förtjänar den.

I en kultur där konsensus är en av de starkaste kulturyttringarna är naturtillståndet att vara överens. För svensken tar det emot att bråka. Det blir därför ännu viktigare att se till att polerna finns och tar plats. Så att vi får verklig debatt och inte bara ännu ett panelsamtal där alla fyra inleder varje mening med ”jag håller med” och kvar blir en förvirrad publik som ännu en gång trodde de skulle bli klokare av att titta men går därifrån ännu mer förvirrade.

Det som ska bekämpas är inte polariseringen utan de som säger att polariseringen är något dåligt. Jag vet inte om det är missriktad omsorg som skapat polariseringsmotståndet, att folk inte förstår att polerna är syret som blåser liv i demokratin. Eller om det är beräknande, för att polariseringsdebatten rör inte alla ämnen utan i synnerhet vissa och då kan syftet vara att utmåla en pol i vissa ämnen som demokratihot för att tysta debatten. Jag vet inte.

Det jag vet är att poler i vartenda litet hörn av politiska plattformar behövs för att vitalisera det offentliga samtalet och i slutändan ge oss den bästa möjliga politiken.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och driver Uvell Kommunikation