Polen bäst i klassen?

Polen ser sig historiskt som en buffertzon mellan öst och väst, mellan katolicismen och ortodoxismen. Ryssland är inte så mycket en arvfiende som ett existentiellt hot. Med beaktande av både historia och geografi är det lätt att se varför. Amanda Wollstad funderar över förutsättningar och ansvar efter ett besök i Warszawa.

Försvars- och säkerhetspolitiken är högt prioriterad över hela den politiska skalan. Landet når som ett av få Nato-länder upp till målet om en försvarsbudget motsvarande 2 procent av BNP, och man siktar som bäst mot 2,5 procent.

Enigheten i landet är inte fullt så stor som den politiska ledningen vill ge sken av. Även inom försvarsmakten har motsträviga veteraner rensats ut och tvångspensionerats. Försvaret blir en viktig pusselbit i den moderna polska, inte alltid så exakta, historieskrivningen. Och oroliga röster frågar sig vad som egentligen är syftet med den hemvärnsliknande struktur som är under uppbyggnad, där unga män tränas och beväpnas för att kunna möta hot mot nationen. Men något egentligt ifrågasättande av vikten av ett starkt försvar finns inte.

Målet är att kunna hålla gränsen i två veckor, tills förstärkningen kommer. Några tankar på att klara sig själv finns inte. Fokus i försvarspolitiken är ensidig. Hotet kommer från öst, och hoppet står till Nato – och USA.

Allra helst vill man se en permanent amerikansk truppnärvaro på polskt territorium. När Polens president Andrzej Duda besökte Washington i september öppnade han upp för substantiella ekonomiska bidrag till projektet om USA kunde tänka sig en närvaro i landet. I ett försök att vinna över den amerikanska presidenten föreslog han att basen skulle få namnet ”Fort Trump”.
Trump är inte den första amerikanska presidenten att uppvaktas av polska statsmän, och få bedömare tror att ett Fort Trump är en realistisk möjlighet. Men USA har ökat sin närvaro i landet.

Under ledning av Lag- och Rättvisa finns tvivelsutan viss sympati mellan Polens politiska ledning och Donald Trump. Men i Warszawa finns också en vilja att se bortom den amerikanska presidentens twitterkonto. Man är beroende av Nato och därmed amerikanska styrkor oavsett vem som innehar Vita Huset.

Därför är inte heller oron över Trumps avfärdande retorik gentemot Nato och EU speciellt stor. Betydligt intressantare än vad man säger är vad man gör, och USA förstärker sin närvaro i Östeuropa. Så länge Mattis, den amerikanska försvarsministern, bedyrar landets fortsatta intresse av Östersjöområdet spelar övriga utspel inte så stor roll.

Polens tilltro till USA är förståelig. Det är, när situationen på allvar hettat till, de som har visat sig pålitliga. Det är också värt att minnas när man talar om alternativa försvarssamarbeten. I nöden prövas vännerna och hittills har Östeuropa inte haft så mycket att hämta försvarspolitiskt bland sina Europeiska grannar.

På de polska försvarsdepartementet berättar en tidigare representant vid en av Nato-instanserna att när han i samband med invasionen av Georgien 2008 talade om informationskrigsföring fick han höra att alla polacker var paranoida. Nu hänvisar samma människor till de polska och baltiska erfarenheterna – det är de som vet hur det fungerar.

Just därför strävar landet vidare mot ett försvarsanslag på 2,5 procent av BNP. Och just därför frågar de sig varför de ska bära ett så tungt ansvar för säkerheten i området, när de rika länderna på andra sidan Östersjön struntar i det.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift